Detta inlägg fortsätter på samma spår som en lång rad tidigare inlägg – Nämligen med att påpeka att det endast är genom en stark arbetarrörelse vi kan göra våra röster hörda och få reell makt. En makt som innebär att vi i kraft av att utgöra ett ”flertal” kan bekämpa det ”fåtal” som för tillfället styr och ställer mer eller mindre som de vill.  

Allt sedan 1990-talets mitt har fackföreningarna och den svenska modellen rustas ner och avväpnats i rask takt – Allt i akt och mening att flytta makten från arbetarrörelsen till företagsägarna.

Ett i raden av bevis på denna maktförskjutning är den kraftiga ökning vi sett när det gäller migrationen av industrijobb från Sverige till låglöneländer. Denna migration har gjort många arbetslösa och endast och allena medfört att företagsägarna kunnat öka sina redan stora vinster ännu mera.

Alliansen har effektivt lyckats slå sönder fackföreningsrörelsen genom att se till att fackföreningsavgifterna saknar avdragsrätt och genom att a-kasse avgifterna blivit högre trots att förmånerna försämrats – Detta samtidigt som villkoren och möjligheterna för fackföreningarna att verka blivit försvagade.

I mångt och mycket har Alliansen genom en rad reformer sett till att arbetsgivarsidan nått sitt ”DRÖMSCENARIO” som är att förhandla med varje arbetstagare individuellt snarare än som ett kollektiv.

Därför är propåerna om sänkta ingångslöner och slopade arbetsgivaravgifter inte speciellt oväntade utan mer en förlängning av de försämringar för arbetare som pågått under en längre tid.

Sänkta ingångslöner och sänkta och/eller slopade arbetsgivaravgifter betyder i förlängningen en enda sak – Sänkta löner för alla och större segregation i och med att klyftan mellan rik och fattig ökar.

Att GIRIGHETEN och EGOISMEN frodats i Sverige alltsedan sedan mitten av nittiotalet torde inte vare någon nyhet för alla som okritiskt analyserar samhällsutvecklingen. Vad den som analyserar kan betrakta är framväxten av ett kallare och mer egoistiskt samhällsklimat. 

För mig är det en gåta hur vi på ett par årtionden kunnat gå från att vara en nation präglad av SOLIDARITET och KÄRLEK till att bli en nation präglad av EGOISM och GIRIGHET.

Sannolikt är lösningen på gåtan att Alliansen gjort sin läxa väl och hittat de knappar man ska trycka på för att få människan att bejaka sina sämsta sidor och i alla lägen sätta jaget och jagets bästa före kollektivets bästa. Dock tror jag att de allra flesta nu insett att saker och ting gått för långt och därför inser att det som är bra för jaget och dåligt för kollektivet bara är bra i det korta perspektivet.

Vill vi att saker och ting ska vara bra i det långa perspektivet behövs en stark fackförenings- och arbetarrörelse som alltid ser till hela kollektivets bästa. 

Kort kan man säga att Alliansen och arbetsgivarnas linje inneburit att kollektivavtalen har förlorat sin betydelse i och med att fackföreningsrörelsens verktygslåda har decimerats.

Bevisen är för detta är många av vilka jag listar några:

• Kraftig utflyttning av industrijobb från Sverige till låglöneländer.
• Minskad fack och a-kasse anslutning på grund av borttagen avdragsrätt för fackavgifter och höjda a-kasse avgifter trots att ersättningen från densamma försämrats.
• Kraftig ökning av antalet behovsanställda.
• Kraftig ökning av inhyrd personal.
• Kraftig ökning av användandet av utländska underentreprenörer som saknar svenska kollektivavtal.
• Lägre arbetsgivaravgifter för unga vilket bara strävar till att öka företagens vinster.

Listan kan fortsätta i all oändlighet och i punkt efter punkt kan vi utläsa hur fackföreningsrörelsen gjorts tandlös samtidigt som arbetsgivarsidan försetts med nya sofistikerade och väl fungerande vapen.

Därför är det hög tid att vi sluter leden och inser att det är dags att vi återskapar fack- och arbetarrörelsen i Sverige innan det är för sent.

Vi måste se till att industrijobben migrerar tillbaka till Sverige och EU. Som socialdemokrater kan vi inte längre stillasittande sitta och se på hur industrijobben flyttas ut till låglöneländer och samtidigt kalla oss arbetarrörelse.

Vi måste sätta hårt mot hårt och visa arbetsgivarsidan att vi menar allvar.  Makten över arbete, arbetsförhållande och arbetsvillkor måste lösas i samförstånd mellan fackföreningar och arbetsgivare.  

Låt oss aldrig glömma det som vi bevisade i Ådalen – Nämligen att ett förenat kollektiv byggt av ett ”flertal” i alla lägen är överlägset det ”fåtal” som utgörs av arbetsgivarsidan

Sverige och världen behöver en arbetarrörelse och en fackföreningsrörelse av klassisk svensk modell för att utvecklas och bli kärleksfullt och solidariskt – Något som är ett måste om frasen om alla människors lika värde ska kunna garanteras.

”Hemligheten till en framgångsrik morgondag ligger gömd i den beslut vi fattar idag”