I Schweiz ska man folkomrösta om införande av basinkomst/medborgarlön för alla medborgare nästa vecka. Den omröstningen kommer jag att följa nära då utfallet kan bli mycket intressant för att se om en liknande reform är möjlig att utreda och genomföra i Sverige.

I Schweiz är förslaget att alla ska erhålla en statlig inkomst om minst 21.000 kronor med dagens växelkurs som en ersättning för de sociala förmåner som existerar i dag. Modellen bygger på att staten skjuter till det som fattas för att nå upp till en inkomst på 21.000 och att de som redan idag har en inkomst som överstiger basinkomsten inte får något tillskott.

Som väntat finns det röster både för och emot där förespråkarna påpekar att en basinkomst skapar en frihet att studera, vara hemma med barn eller gå ner i arbetstid och ändå kunna leva på en bra standard. Man menar även att ett införande av basinkomst skulle leda till en mer motiverad arbetskraft och en mera human och stabil och produktiv ekonomi.

Motståndarna hävdar att ett införande av basinkomst skulle utgöra ett hot mot medborgarnas motivation att arbeta och att ett införande av basinkomst skulle leda till högre skatter, kompetensbrist och färre i arbete och en försvagad ekonomi.

Bara det faktum att en folkomröstning om basinkomst kommer att genomföras gör saken intressant då ett brett införande av basinkomst runt om i världen kan vara svaret på hur människor ska leva i framtiden när behovet av mänsklig arbetskraft minskar som en följd av automatisering och en verklighet där mänsklig arbetskraft ersätts med robotar.

Basinkomst/medborgarlön ska testas i Finland och Ontario och även dessa test ska bli intressanta att studera och framför allt utvärdera.

Som socialdemokrat attraheras jag av idéen om basinkomst/medborgarlön även om jag inte bestämt mig för hur en sådan bör beräknas och betalas och till vem den ska betalas eller om en basinkomst/medborgarlön överhuvudtaget ska införas.

En sak står dock helt klar och det är att mänskligheten står inför stora utmaningar i framtiden – Utmaningar som innebär att människor kommer att ersättas av maskiner i större utsträckning än idag och en verklighet där arbetslösheten kommer att öka.

Även i en sådan verklighet måste ALLA människor kunna leva ett drägligt liv då även de arbeten som kräver högre och mer specialiserad utbildning har en övre gräns för hur många de kan bli.

Vi socialdemokrater säger när vi pratar samhällsutveckling att en av grundbultarna i den svenska samhällsmodellen är att vinsterna av allas arbete måste fördelas mer rättvist – En övergång till en produktionsavgift som utgår oavsett tillverkningsmetod istället för dagens arbetsgivaravgifter och införande av basinkomst/medborgarlön kan mycket väl vara svaret vi letar efter för att möta de framtida utmaningarna.

Det som attraherar mig mest är att en basinkomst/medborgarlön skulle göra precis det som alla nyliberaler hela tiden hävdar att de vill göra men misslyckats med att göra – Nämligen skapa valfrihet – I detta fall valfrihet hur mycket man ska arbeta och när man ska arbeta samt en betydligt större frihet än idag att kombinera eller varva arbete, utbildning och föräldraskap utan att ligga samhället till last.

Dessutom tror jag att basinkomst/medborgarlön är ett bra sätt att sänka arbetstiden till 30 timmar per vecka utan att arbetsgivarna drabbas av högre lönekostnader. Med basinkomst skulle alla ha råd att gå ner i arbetstid samtidigt som arbetsgivarna kan sänka lönekostnaderna utan att den anställdes inkomster sjunker till en nivå som inte medger ett drägligt liv.

För egen del lutar jag mot en basinkomst/medborgarlön som är lika för ALLA svenskar oberoende av inkomst – Detta för att i alla delar göra den SOLIDARISK och till en del av ett JÄMLIKT samhälle.

Basinkomst/medborgarlön innebär högst sannolikt att vi även måste höja skatterna för de med de riktigt höga inkomsterna och de med riktigt stora förmögenheter vilket även det är bra om vår strävan är att bygga ett mer JÄMLIKT samhälle än det vi ser idag.

Avslutningsvis ska sägas att jag är mycket öppen för att utreda konsekvenserna av de försök som görs i Finland och Ontario och den folkomröstning som ska göras i Schweiz för att utröna och utreda hur och på vilket sätt en reform om basinkomst/medborgarlön skulle kunna införas i Sverige – Detta även om denna min öppenhet inte innebär att jag bestämt mig till 100% för att basinkomst/medborgarlön är rätt väg för Sverige.

Att jag vill följa det som händer och utreda ett införande i Sverige beror endast och allena på att jag vill möta de framtida utmaningarna innan de blir till problem som är omöjliga att lösa.

”Hemligheten till en framgångsrik morgondag ligger gömd i de beslut vi fattar idag”

Det är inte alls fel att göra det som fackförbundet ST:s (det förbund som organiserar statligt anställda) ordförande Birgitta Leijon uppmanar Stefan Löfven att göra – Nämligen slopa visstidsanställningarna för alla statligt anställda. Att göra så är som jag ser saken att göra som vi lär.

Birgitta Leijon påpekar att otryggheten på svensk arbetsmarknad är stor just därför att visstidsanställningar används i stor utsträckning på svensk arbetsmarknad och att den är absolut störst i staten där det finns anställda som arbetat i 20 år utan att ha en tillsvidare anställning.

Jag har skrivit om fenomenet visstidsanställningar många gånger och i min värld ska alla sådana bort för att istället ersättas med tillsvidareanställningar – Detta för att skapa en fullvärdig anställning så att de som idag arbetar på en visstidsanställning kan låna på samma premisser som övriga i samhället och planera sitt liv på samma sätt som övriga arbetstagare.

Visstidsanställningar ska man självklart kunna använda under en begränsad tid för att ersätta de som är långtidssjukskrivna, tjänstlediga eller frånvarande från jobbet av andra anledningar. På samma sätt ska man kunna använda visstidsanställningar för att plana ut tillfälliga toppar i orderingången etc.

På samma sätt som jag vill begränsa möjligheten att använda sig av inhyrd personal vill jag begränsa visstidsanställningarna. Det borde inte vara allt för svårt att både införa en begränsning för hur stor procentuell andel visstidsanställningar ett företag eller offentlig sektor får ha i förhållande till antalet tillsvidareanställda på varje arbetsplats.

Det är sannolikt inte heller svårt att tillämpa LAS-reglementet på sådant sätt att visstidsanställningen per automatik övergår i en tillsvidareanställning när en arbetstagare fyller kriterierna för att bli inlasad enligt LAS-reglementet.

Därutöver behövs någon form av stopp reglemente så att man inte kan byta ut en visstidsanställd mot en annan visstidsanställd för att slippa att de blir inlasade.

Som socialdemokrater ska vi i allt vi gör leva som vi lär. Då vi nu sitter på regeringsmakten vore det på sin plats att vi slopar visstidsanställningar inom statlig sektor för att därefter ge direktiv till socialdemokratiskt styrda landsting, regioner och kommuner att göra detsamma med sina anställda.

KÄRLEK – SOLIDARITET – ALLA MÄNNISKORS LIKA VÄRDE måste gälla även offentligt anställda och de som arbetar i statlig sektor då allt annat är otänkbart i bygget av ett JÄMLIKT samhälle byggt enligt den svenska samhällsmodellen.

Därför uppmanar jag Stefan Löfven att lyssna på Brittas uppmaning och göra som hon önskar. Eller som man säger på engelska ”If you are dreaming of changing the world start with the man in the mirror”.

”Hemligheten till en framgångsrik morgondag ligger gömd i de beslut vi fattar idag”

Bara ordet i sig får en att rysa ”jämviktsarbetslöshet” – För mig är all arbetslöshet av ondo oavsett hur stor den är. För de nyliberala upphovsmännen betyder jämviktsarbetslöshet den lägsta möjliga arbetslöshet man kan ha innan inflationen skjuter fart.

Dessutom verkar de nyliberala upphovsmännen tycka att den som är arbetslös är lat och att denna lathet ska botas genom sänkta förmåner från a-kassan och jobbskatteavdrag för den som arbetar. I dag 2016 adderar man sänkta ingångslöner som något som påstås sänka jämviktsarbetslösheten.

Det verkar således inte finnan någon rim och reson för hur mycket man ska göra för att jaga redan svaga och utstötta grupper – Allt i syfte att sänka den påhittade jämviktsarbetslösheten och genom att se till att de redan rika blir än rikare på de fattigas bekostnad.

För mig är bästa sättet att sänka arbetslösheten – Och då inte jämviktsarbetslösheten utan den reella arbetslösheten att investera i skapandet av nya arbetstillfällen och genom att personalförtäta i offentlig sektor så att de som har ett arbete slipper arbeta sig sjuka.

I stället för att jaga sjuka och svaga ska vi jaga de som tillhör de rikas skara – Detta genom att beskatta de allra högsta inkomsterna mer än idag samt genom att återinföra både förmögenhetsskatt, fastighetsskatt och arvs & gåvoskatten samt genom att göra det svårare att skatteplanera.

I stället för sänkt a-kassa ska vi göra om arbetsgivaravgifterna till en produktionsavgift som utgår oavsett om det som tillverkas sker maskinellt eller manuellt. De ökade intäkterna ska vi använda för att utöka personalstyrkan i offentlig sektor – Människor som när de kommer i arbete kommer att konsumera mer än idag vilket gör att även anställningsbehoven inom privat sektor ökar.

Jämviktsarbetslöshet är således ett uttryck för att jaga svaga och utsatta och ett utryck man älskar att relatera till för att sänka lönerna och öka vinsterna för företagen. Det är därför vi socialdemokrater ska vända på kuttingen och se till att det är företagen som får betala för den minskade arbetslösheten.

Det är så vi bygger ett JÄMLIKT och välmående Sverige – Ett Sverige där arbetslösheten minskar på riktigt.

”Hemligheten till en framgångsrik morgondag ligger gömd i de beslut vi fattar idag”

Det spekuleras hejvilt om hur Stefan Löfvens regeringsombildning ska se ut och bland namnen som förekommer nämns både Ulrica Messing och Göran Persson samt Peter Eriksson och Åsa Domeij.

Förvisso har vissa av dessa personer gjort mycket för landet historiskt men ska vi blicka framåt så måste vi våga satsa på nya namn – Namn fyllda av glöd och kamplust för att bygga ett bättre och mer JÄMLIKT Sverige.

Jag har många gånger både här på bloggen och i andra sammanhang såsom möten i Umeå arbetarkommun påtalat att fördelningen av politiska uppdrag ska ske efter engagemang och politisk kamplust och inget annat. Det som ska väljas till olika poster måste brinna för det man vill åstadkomma politiskt – Det är så man skapar en handlingskraftig regering.

Först om antalet lämpliga kandidater till olika poster är stort nog bör vi titta på hur fördelning mellan män och kvinnor ser ut och på hur många kandidater med utomnordisk bakgrund vi ska ta in i regeringen – Saknas underlaget för en sådan fördelning ska fördelningen göras utifrån engagemang och kompetens hos den som ska tillsättas.

Vi får aldrig någonsin kvotera in någon för att man råkar vara det ena eller det andra – Politiska tillsättningar ska alltid ske utifrån engagemang och kompetens.

Jag hoppas därför att Stefan vågar göra precis det – Tillsätta ministrar efter engagemang och politisk kamplust istället för att tillsätta de vars kamplust ligger bakom dem.

”Hemligheten till en framgångsrik morgondag ligger gömd i de beslut vi fattar idag”

Under senare tid har vi fått en rad rapporter om hur blåljus-personal – Dvs. poliser, brandmän och ambulanspersonal attackeras genom stenkastning i starkt segregerade områden i Sverige – Bland annat i Tensta/Rinkeby och i Norrköping. Vi får dessutom rapporter om hur bilar sätts i brand och media målar upp en bild av att det ska råda mer eller mindre anarki in dessa områden.

För egen del tar jag rapporterna på fullaste allvar vilket alla politiker borde göra – Dock håller jag inte med om att anarki råder i dessa områden och/eller om att fler poliser och/eller hårdare straff är lösningen på problemen. Jag håller heller inte med om att problemet i sin helhet kan skyllas på invandringen till Sverige.

Att stenkastningen mot blåljus-personal startat och tilltagit beror inte på invandringen i sig utan snarare på att vi som politiker och samhälle misslyckats med vår integrationspolitik. Ska problemen lösas måste dessa lösas politiskt genom att minska segregationen och se till att alla som bor i Sverige inkluderas i svenska samhälet.

Sverige har allt för länge haft en icke fungerande och icke existerande integrationspolitik – En politisk hållning som medfört att det i Sverige vuxit fram starkt segregerade områden där många av de boende förlorat hoppet om att integreras och se framtiden an med tillförsikt.

Med rätt sorts politik går det att se till att segregation motverkas – Detta genom att likt länder som Malaysia genom politiska beslut se till att alla bostadsområden har en bra blandning av människor med olika etnicitet, religion och inkomstnivå.

Det Ebo reglemente som Migrationsverket tillämpar – Eller i sin långa form eget boende för asylsökande bidrar starkt till att segregationen ökar ännu mer. Därför bör ebo skrotas och Migrationsverket tvingas att göra en bedömning om vart de som söker asyl ska placeras baserat på hur många invandrare det är lämpligt att ha i samma bostadsområde.

Jag har i många tidigare inlägg påtalat att Sverige behöver en fungerande integrationspolitik för att lösa problemen. För mig handlar denna fungerande politik om att integrera människor i samhället genom ställa krav på integration och genom att sätta dem i utbildning och i arbete. Därutöver handlar en fungerande integrationspolitik om att bryta segregationen genom politiska beslut.

Riksdagen bör genom lagstiftning och riktlinjer ge landets kommuner ansvaret för att se till att segregationen bryts – Detta genom att lagstiftningsvägen se till att både kommunala och privata hyresvärdar tvingas att se till att befolkningen i alla deras bostadsbestånd utgör samma mix som samhället i stort.

Landets kommuner har länge haft en förkärlek för att tillhandahålla lägenheter till utsatta grupper i ett och samma bostadsområde/bostadsområden vilket är själva grogrunden för den segregation vi upplever idag. Att de som bor i dessa starkt segregerade områden förlorat hoppet om att integreras och tillerkännas samma människovärde och samma tillförsikt om en bra framtid åvilar således till stor del landets kommuner.

Som socialdemokrater – Dessutom i regeringsställning måste vi se till att denna trend bryts. Ska trenden brytas finns bara en väg att gå – Den vägen går via utbildning och integration och genom att lagstiftningsvägen bryta segregationen genom att tvinga landets kommuner att fördela landets socialbidragstagare och utsatta i alla bostadsområden inom kommunen.

Kommunerna ska således i en framtid se till att ha genomgångslägenheter i alla områden där lägenheter finns samt tillse att barnen fördelas så att alla kommunens skolor har samma mix av barn med olika bakgrund.

Stenkastningen mot blåljus-personal löses bäst genom att bryta segregationen och genom att skapa framtidshopp hos de som idag kastar sten på blåljus-personalen. Stenkastningen handlar inte om att den som kastar sten är allt igenom ond eller om att man inte vill integrera sig – Stenkastningen får snarare ses som resultatet av frustrationen att inte få chansen att integreras.

För mig handlar stenkastningen inte om att de som utför den är onda eller att de gör det baserat på religiösa motiv – För mig handlar det snarare om att de kastar sten därför att de givit upp hoppet om ett bättre liv och ett liv där de känner samma värde som övriga medborgare.

Stenkastningen är således ett tecken på frustration och ett sätt att protestera och söka uppmärksamhet snarare än något annat. Denna frustration kan aldrig lösas genom fler poliser och/eller hårdare straff – Frustrationen kan bara lösas genom politiska beslut.

Sverige och svensken har det i gemen rätt bra även om det finns stora grupper svenskar som lever på botten av samhället. Att växa upp i Sverige innebär att alla möjligheter finns där bara man är villig att arbeta hårt och ta chansen.

Detta tillsammans med avsaknaden av en fungerande integrationspolitik har inneburit att vi som är svenskfödda inte förstår kampen och frustrationen hos de grupper som inte har samma chans som vi trots att de befinner sig i Sverige. Detta därför att livet för de allra flesta svenskar varit alldeles för lätt där i och med att man inte tvingas kämpa för sin existens.

Vi har helt enkelt tappat bort att det är rätt att ställa krav på medborgarna i ett samhälle – Alldeles speciellt så när det handlar om att ställa krav på att de som vill bo och leva i Sverige har ett egenansvar i fråga om att integrera sig i det svenska samhället.

Jag vill därför se att vi i framtiden ställer högre krav på att de som väljer att flytta till Sverige att integrerar sig i det svenska samhället samt att vi gör klart för alla som invandrar att detta är ett krav om man vill leva och bo i Sverige.

När jag bott i andra länder har jag alltid tvingats att anpassa mig till det landets lagar, kultur och levnadssätt för att integrera mig i landet – Samma sak ska gälla för de som kommer från andra länder och väljer att leva i Sverige.

Att vi ska ha religionsfrihet i Sverige är en självklarhet – Dock får religionsfrihet aldrig innebära att vi ändrar vår kultur för därför att de som migrerat till Sverige ska få utöva sin kultur.

Att bibehålla fläsket i skolan och tillhandahålla alternativ för de som inte äter fläsk av religiösa skäl eller därför att de är vegetarianer eller veganer borde vara självklart – Att slopa fläsk därför att vissa religioner påbjuder detta är fel.

På samma sätt ska vi även fortsättningsvis hålla skolavslutningarna i kyrkan om detta är en enskild skolas tradition. Att även fortsättningsvis ha gemensamma badtider för män och kvinnor i landet badhus är en självklarhet. Att bibehålla dessa traditioner handlar inte om rasism utan om att tala om för de som invandrar till Sverige att vi i Sverige tillämpar svenska traditioner och svenska seder och bruk.

Integration och byggandet av ett mångkulturellt samhälle handlar inte om att det är svenskarna som ska anpassa sig till de som invandrar genom att göra avsteg från svenska seder och bruk och den svenska livsstil som vuxit fram under lång tid. Integration och mångkultur handlar snarare om att de som invandrar måste acceptera den svenska livsstilen om de önskar bo i Sverige.

Sverige är ett sekulärt land – Därför är religion och religiös praxis något man utövar privat utan att ställa krav på att resten av samhället ska anpassa sig till religionen.

”Hemligheten till en framgångsrik morgondag ligger gömd i de beslut vi fattar idag”

Socialdemokraterna och Ardalan Shekarabi kommer att lägga fram ett förslag i riksdagen om att myndigheter, kommun, stat och landsting och av dem ägda bolag i en framtid ska ställa krav i upphandlingarna som gör att vi råder bot på den lönedumpning som för närvarande råder på svensk arbetsmarknad.

Förslaget säger att krav ska ställas på att lön, arbetstid och semester är i nivå med den lägsta nivån enligt svenska kollektivavtal – Däremot saknas krav på arbetsmiljö, försäkringar och pensionsförmåner vilket enligt mitt tycke gör förslaget ihåligt.

Att utelämna dessa två komponenter i förslaget kommer dessutom att verka diskriminerande för svenska företag då dessa måste betala både försäkringar och pensionsförmåner.

Förvisso ska man se saker positivt men hade jag suttit på Ardalans position hade jag lagt förslaget fullt ut inklusive försäkringar och pensioner även om ett sådant förslag blir svårare att baxa genom riksdagen.

Dessutom kommer det nya utstationeringsdirektivet som ska beslutas i EU att ge stöd för sådana krav då det nya direktivet strävar efter att svenska löner och svenska villkor ska gälla för alla som arbetar på svenska arbetsplatser.

Som politiker i allmänhet och som socialdemokrater i synnerhet ska vi inte rädas att komma med förslag som förlorar en omröstning i riksdagen. Som socialdemokrater ska vi lägga förslag som bygger på socialdemokratiska värderingar och på socialdemokratisk ideologi.

Det är viktigt att vi lever upp till våra löften och visar väljarna att vi gör som vi lovat. Skulle förslaget förlora en omröstning vilket jag betvivlar om vi använder utstationeringsdirektivet som grund kan vi alltid gå vidare och förhandla med övriga partier fram tills dess vi har ett förslag som får majoritet.

Den vägen är en bättre väg at gå än den väg som Ardalan nu valt genom att backa från 2 grundläggande krav och företeelser som är tvingande för svenska företag.

Därför Ardalan Shekarabi – Gör om och gör rätt! – Lägg ett komplett förslag i riksdagen som även inkluderar försäkringar och pensioner och slåss sedan för att få detta genom riksdagen.

Som socialdemokrater ska vi aldrig ge oss utan kamp – Politik handlar om att vilja och vill man nog mycket finns det alltid en väg.

”Hemligheten till en framgångsrik morgondag ligger gömd i de beslut vi fattar idag”

Jag har länge klagat på att landets banker vägrar hantera kontanter och nu förbereder regeringen en lag därför att ett EU-direktiv kräver att alla banker som är verksamma inom EU-området ska ge alla som bor i EU tillgång till vissa banktjänster kontanthantering inkluderad.

Detta EU-direktiv ska bli nationell lag i alla EU-länder så även i Sverige senast 18 september 2016 har EU bestämt.

För mig är det självklart att alla banker med bankoktroj = licens att driva bank ska hantera kontanter så länge kontanter utgör ett legalt betalningsmedel i Sverige och i EU.

Bankerna använder en rad svepskär för att slippa kontanthanteringen trots den riktiga anledningen är att kontanthantering kostar pengar och reducerar bankernas vinster något samtidigt som man tjänar bra med pengar på att tillhandahålla internetbank och bankkort. Det är därför man under förespegling om ökad rånrisk, risk för penningtvätt mm. slopat kontanthanteringen hos de flesta av Sveriges banker.

Jag tycker det är rätt av regeringen att implementera denna lag och jag vill till och med gå ytterligare ett steg och tvinga alla företag som accepterar kontantbetalning med bankort etc. att även acceptera kontanter.

Jag vet att EU-domstolen är i färd med att tolka ett ärende i frågan även om det kommer att dröja innan ärendet kommer upp för behandling. Ska man tolka EU’s lagstiftning på området är det inte tillåtet för någon att acceptera vissa betalningsmedel och neka andra så länge betalningsmedlet utgör ett legalt betalningsmedel inom EU.

Så vitt jag vet är kontanter fortsatt ett legalt betalningsmedel i EU och ska därför accepteras av alla som accepterar kontantbetalning på ort och ställe via bank- och kreditkort.

Detta innebär att kontanthanteringen kommer att återinföras på bred front i samhället – T.ex. på tåg, bussar, kiosker och affärer med flera inrättningar.

Att EU kräver detta beror på att många banker har höga krav för att tillhandahålla konto och bankkort. Att diskriminera alla de som nekas konto av bankerna att köpa det det behöver för att överleva genom att betala med kontanter är varken solidariskt eller korrekt.

Ska det kontantlösa samhället införas måste detta ske på ett kontrollerat sätt som innebär att alla banker genom lagstiftning blir tvungen att öppna bankkonton med tillhörande internetbank och bankkort till alla som ansöker om konto i banken – Fram tills detta är genomfört ska både banker och andra affärsidkare acceptera alla legala betalningsmedel inklusive kontanta pengar.

Som samhället ser ut i dag bildas ett A- och ett B-lag där A-laget utgörs av de som kan öppna bankkonton medan B-laget utgörs av de som inte kan det.

Jag är dessutom oerhört tveksam till att bankerna tillåts ta betalt för tillgången till både internetbank och bankkort. Dessa tjänster borde i solidaritetens namn vara gratis i ett jämlikt samhälle.

Banker ska tjäna pengar på ränteskillnaderna på in- och utlåning samt på kapitalförvaltning och andra specialiserade tjänster medan tjänster för att betala räkningar och sköta sina dagliga inköp ska vara gratis för privatkunder.

Därför hoppas jag att regeringen löper hela linan ut och lagstiftar om ett återförande av kontanthantering och kontant betalning i form av sedlar och mynt för alla affärsidkare som accepterar andra former av betalning.

”Hemligheten till en framgångsrik morgondag ligger gömd i de beslut vi fattar idag”

Den sista mars skärpte Arbetsmiljöverket föreskrifterna för den psykosociala arbetsmiljön för att komma tillrätta med de kraftigt ökade sjuktalen på grund av stress och dålig psykosocial arbetsmiljö i form av överbelastning och/eller kränkande särbehandling.

Att man skärpt föreskrifterna beror på att sjukskrivningar med psykosociala orsaker som sjukskrivningsgrund ökat med drygt 70% sedan 2010 och sålunda belastar välfärdssamhället och sjukförsäkringssystemet mycket hårt.

Vad Arbetsmiljöverket gjort är att samla ihop och förtydliga regelverket för den psykosociala arbetsmiljön och gjort dessa till föreskrifter.

I föreskrifterna finns skrivningar som säger att arbetsbelastningen inte får bli så hög att det föreligger risk för ohälsa. Vidare stipuleras att arbetstiden ska förläggas på sådant sätt att det finns tid för återhämtning och att landets arbetsgivare måste ha en policy mot kränkande särbehandling.

Jag är övertygad om att det regelmässigt bryts mot alla dessa föreskrifter på rätt många arbetsplatser och att det största brottet mot föreskrifterna ligger i dålig schemaläggning och planering så att tiden för återhämtning mellan 2 arbetspass blir för kort för att leva upp till föreskriftens intention.

För mig är det glädjande att dessa föreskrifter blivit verklighet även om man inte planerar att vidta speciella åtgärder eller inspektioner som en direkt följd av den nya föreskrifterna. Vad Arbetsmiljöverket gör är att överlåta till fack och arbetsgivare att se till att regelverket följs.

De nya föreskrifterna skapar precis de verktyg för landets fackföreningar som jag länge efterlyst – Verktyg som om de utnyttjas rätt kan se till att landets arbetsgivare inte kan slita ut sina arbetstagare genom att överbelasta dem med arbetsuppgifter.

Jag hoppas att landets fackföreningar tar vara på den nya möjligheten och snarast möjligt gör revisioner med början på de större arbetsplatserna för att säkerställa att de nya föreskrifterna följs.

För egen del är jag övertygad om att många arbetsplatser bryter mot de nya föreskrifterna genom att ha mindre personal anställd än vad som behövs för att leva upp till föreskrifternas krav på att förebygga hög arbetsbelastning som leder till framtida ohälsa.

Mest utbrett är denna underbemanning sannolikt hos landets kommuner och landsting följt av statliga verksamheter som migrationsverket, försäkringskassan med flera.

När vi skriver 2016 ska ingen behöva leva med en arbetsbelastning som är så hög att vi med säkerhet kan säga att arbetstagaren förr eller senare kommer att bli sjuk på grund av densamma. Därför uppmanar jag landets fackföreningar att använda de nya föreskrifterna till att tvinga fram en personalförtätning som gör att riskerna att bli sjukskriven på grund av hög arbetsbelastning minimeras maximalt.

Med den nya föreskrifterna på plats finns således ingen anledning för fackföreningarna annat än att skrida till verket och få innehållet i de nya föreskrifterna prövat i domstol – Detta så att vi får svar på hur föreskrifterna ska tolkas och om Arbetsmiljöverkets skärpning av kraven på landets arbetsgivare ger önskad effekt.

”Hemligheten till en framgångsrik morgondag ligger gömd i de beslut vi fattar idag”

Trafikverket har på inget sätt rosat marknaden under de sista åren – Dessutom ser Trafikverkets tjänstemän ut att ogilla Norrland i allmänhet och Västerbotten i synnerhet.

Att jag gör den tolkningen beror på att man planerar att sänka hastigheten från dagens 90 km/h till 80 km/h på många västerbottniska vägar – Bland dem 61 kilometer av E4:an på sträckan Sikeå – Bureå. Man vill sänka hastigheten med hänvisning till att vägarna är så kallade mötesvägar – Dvs. vägar som saknar mitträcken och körfältsseparering.

Därutöver vill man sänka hastigheten på vägen mellan Skellefteå och Boliden och på vägen mellan Skellefteå och Skelleftehamn.

Många av de planerade hastighetssänkningarna berör vägar med mycket yrkesmässig trafik och vägar som är viktiga för att bevara konkurrenskraften för västerbottniska företag. Sänkta hastigheter betyder längre res och transporttider och tid är som bekant pengar och kommer att leda till merkostnader för den västerbottniska företagen.

Förvisso håller jag med om att Trafikverket fått direktiv som innebär att vägar som saknar mötesseparering ska ha lägre hastighet än de vägar som har det – Men det kan aldrig vara så att Västerbotten och västerbottniska företag och invånare ska lida därför att Trafikverket prioriterat fel och underlåtit att göra hela E4:an i Västerbotten till mötesfri väg.

Ibland kan man undra hur Trafikverket tänker eller om de överhuvudtaget tänker när en så stor väg som E4: inte prioriteras framför andra vägar?

Jag vet att Trafikverket gjort både markundersökningar och kostnadskalkyler för att kunna bredda E4:an på denna sträcka så att mötesfri väg kan bli verklighet och att starten för den planerade ombyggnaden flera gånger skjutits upp.

Varför är en relevant fråga att ställa till Trafikverket?

Bland följdfrågorna finns frågan varför Trafikverket vill öka kostnaderna och försämra konkurrenskraften för Västerbottniska företag och varför Trafikverket vill lägga över sina egna kostnader på länets företag?

Dessutom kan vi fråga oss vad Trafikverket har emot Övre Norrland?

Förutom att företagen drabbas av ökande transportkostnader kommer den planerade sänkningen av hastigheten att leda till ökade restider för de arbetspendlare som i dagsläget inte har något annat val än kollektivtrafik i form av bussar eller den egna bilen då andra resealternativ saknas.

Trafikverket har gång på gång visat att man inte klarar av sina arbetsuppgifter – Att E4:an inte redan är mötesseparerad är bara ett i raden av misstag. Bland övriga misstag kan vi lägga till att västra länken förbi Umeå fortfarande lyser med sin frånvaro liksom en ordentlig upprustning av järnvägen från Norrbotten ner till Sundsvall tillsammans med det mycket behövda dubbelspåret mellan Sundsvall och Stockholm.

Att Trafikverket inte klarar av sitt arbete står helt klart!

För mig är lösningen på problemen med de Västerbottniska vägarna att göra avsteg från hastighetssänkningarna och en omprioritering som innebär att en ombyggnad till 2 -1 väg sker snarast.

Dessutom ser jag ingen annan lösning på Trafikverkets tillkortakommanden än att lägga ner Trafikverket och på nytt bilda separata verk för vägar, järnvägar, luftfart och sjöfart.

Separata myndigheter – Var och en med sin egen specialistkompetens och var sin budget kommer att bringa en bättre ordning än dagens Trafikverk där inkompetensen frodas genom att olika trafikslag ska konkurrera om samma pengar.

Att ett eget verk och en sammanhållen verksamhet är den bästa lösningen vittnar inte minst järnvägen om. När SJ skötte allt kunde man använda pengar från lönsamma verksamheter till att finansiera det som var mindre lönsamt eller till och med förlustbringande därför att det är viktigt att hela Sverige ska leva.

”Hemligheten till en framgångsrik morgondag ligger gömd i de beslut vi fattar idag”

Efter att ha gjort ingående studier i ämnet politik och jämfört dagens politik med den politik som förts historiskt står det klart att nyliberalismen fått ett mycket starkt fotfäste i svensk politik – Så även i mitt eget parti där vi allt sedan Palmes allt för tidiga död haft ett flertal nyliberaler på ledande poster.

Kjell-Olof Feldt som för övrigt ingick i regeringen Palme får anses vara den förste som innehade ett politiskt ämbete där nyliberalismen fått fotfäste, följd av Göran Persson, Björn Rosengren, Anders Sundström och Jan Nygren med flera.

Ännu intressantare blir det om man jämför dagens politiker med historiska politiker – En sådan jämförelse mätt i dagens verklighet skulle göra både Tage Erlander och Olof Palme till vänsterpartister längst ut på vänsterkanten av vänsterpartiet och Gösta Bohman till socialdemokrat längst ut på vänsterkanten.

Jämförelsen är intressant därför att den påvisar vad som gått fel inom politiken och varför Sverige tillhör de länder som har de största ökningarna i fråga om inkomst och förmögenhetsklyftor.

En jämförelse mellan dagsläget och den politik vi förde fram till Palmes död ger vid handen att vi gått från en politik som i allt den stod för bejakade det som var bra för folkflertalet till en politik som är bäst för fåtalet.

Den skatteplanering som pågår idag hade historiskt varit otänkbar för alla politiker oavsett partitillhörighet. Samma sak gäller försämringarna för landets arbetstagare – Inte ens Gösta Bohman hade vågat komma med förslag som försvagar arbetsrätten genom att tillåta visstidsanställningar och försämrade arbetsvillkor.

Att avreglera och konkurrensutsätta offentlig sektor var även det otänkbart för en högerpolitiker som Gösta Bohman av den enkla anledningen att han insåg att jämnvikt och balans mellan offentlig och privat sektor är ett måste om Sverige ska vara ett bra land att leva och verka i.

Det är därför jag vill att vi socialdemokrater ska återgå till att föra en politik som i allt den gör innebär att folkflertalet gynnas och får bättre levnadsbetingelser.

Vi socialdemokrater ska driva en politik som innebär att offentlig sektor återtar sin naturliga position och en politik som innebär att det som av tradition tillhör offentlig sektort drivs av det allmänna utan privata inslag.

KÄRLEK – SOLIDARITET – MÄNNISKORS LIKA VÄRDE är viktiga och fundamentala begrepp som om allt görs rätt i rimlighetens namn borde leda oss tillbaka till den sortens politik som bygger det JÄMLIKA samhälle vi i ord säger oss eftersträva.

Det är därför vi som socialdemokrater aldrig ska rädas att vrida tillbaka klockan och återgå till att föra traditionell socialdemokratisk politik.

Därför vill jag från och med nu och i regeringsombildningen se fler vänstersossar i regeringen och en politik som bejakar reformer och en politik som på nytt gynnar folkflertalet.

Rätten till ett arbete, rätten till en bostad, rätten till en god utbildning på jämlika villkor och rätten till social trygghet ska på nytt sättas högst upp på agendan så att det JÄMLIKA och välmående Sverige våra förfäder skapade på nytt blir verklighet.

”Hemligheten till en framgångsrik morgondag ligger gömd i de beslut vi fattar idag”