Jag har skrivit ett flertal inlägg i samma ämne och med mer eller mindre samma innebörd – Detta redan långt innan VK:s och Aftonbladets skriverier om en maktelit som styr i Sveriges kommuner. I dessa inlägg har jag klart och tydligt sagt att maktbasen måste breddas för att vända trenden med ett växande politikerförakt.

Jag har dessutom klart och tydligt sagt att vi inte ska ha en situation med politiska broilers som ser politiken som ett yrkesval och en karriärväg snarare än som ett kall.

Umeå skiljer sig inte speciellt mycket från andra kommuner i det avseendet. Att en liten klick politiker sitter på i stort sett alla tunga och arvoderade poster medan övriga politiker får dela på resten är lika mycket verklighet i Umeå som i de flesta andra kommuner i Sverige.

Den ordningen ogillar jag och den ordningen måste vi ändra på för att skapa större förtroende för politiker och politiska beslut.

Både VK och Aftonbladet med flera medier insinuerar rakt av att framför allt landets kommuner sköts av ljusskygga politiker som håller varandra om ryggen och mörkar mycket av det som görs och fattas beslut om på olika sätt.

För mig som är involverad i politiken (om än inte som heltids politiker) vet jag att verkligheten inom politiken inte ser ut som den verklighet tidningar och media försöker måla upp. Misstanken i sig borde dock få alla oss som involverat oss i politiken att reagera och göra de förändringar som behövs för att väljarna ska återfå sitt förtroende.

Därför tycker jag nu precis som tidigare att vi ska sätta gränser för hur många uppdrag en och samma person kan inneha vid samma tidpunkt.

Jag har tidigare lämnat förslag om att denna gräns borde ligga i häradet av max 5 arvoderade uppdrag per person även om siffran 5 inte är huggen i sten som gräns då det för vissa positioner inom politiken såsom KSO (kommunstyrelsens ordförande) kan finnas anledning att ha fler än 5 uppdrag därför att dessa är direkta följduppdrag till rollen som KSO.

Däremot finns det inget försvar för att en och samma politiker ska ha upp till 20 uppdrag eller mer – Alldeles speciellt så om uppdragen sammantaget innebär att man måste arbeta mer än 100% att hinna med alla uppdrag.

Som politiker ska vi leva som vi lär och då bör gränsen för antalet uppdrag gå vid en tjänstgöringsgrad som inte bör överstiga 100%.

Sedan finns det ingen självklarhet i att en och samma människor behöver ikläda sig alla uppdrag som idag anses vara följduppdrag till en viss position inom politiken.

I min värld fungerar det minst lika bra att dela uppdragen på fler personer som representerar samma parti då dessa rimligen företräder samma ideologi och samma samhällssyn.

Således tycker jag att vi ska tänka om och involvera fler även på arvoderade politiska uppdrag så att de som brinner för sin ideologi, sitt parti och det samhälle de vill bygga får utlopp för detta. Fler involverade i politiken på beslutsfattande nivå breddar demokratin och en breddad demokrati leder till mindre politikerförakt och större närhet till politiken för väljarna.

Det jag vill se är således en återgång till hur politiken fungerade under framför allt 1970-talet när betydligt fler än idag satt på beslutsfattande och arvoderade politiska uppdrag.

Politik får aldrig bli ett yrke och ett karriärval – Politik ska man ägna sig åt därför att man brinner för sin ideologiska övertygelse och därför att man brinner för att förändra samhället i den riktning ens ideologiska övertygelse stakar ut.

Som ett led i detta tycker jag därför att det ska finnas en gräns för hur länge man kan sitta som heltidspolitiker.

I min värld går denna gräns vid maximalt 3 mandatperioder fördelade på det sättet att man får sitta max 2 mandatperioder i följd med minst en mandatperiod utanför politiken alternativt med en mandatperiod som fritidspolitiker innan man får sitta den 3:e mandatperioden som heltidspolitiker.

Efter 3 mandatperioder ska det ta slut vad gäller arbete som heltidspolitiker. Dock ska man få fortsätta som fritidspolitiker om man så önskar.

Att jag vill ha det på detta sätt har en enkel förklaring och det är att man förlorar kontakten med verkligheten och vanliga medborgares levnadsbetingelser om man sitter för länge som heltidspolitiker.

De maximala 3 mandatperioder jag pratar om ska dessutom gälla all politik vilket innebär att allt arbete som heltidspolitiker räknas samman oavsett vart det sker.

Utöver detta tycker jag att vi ska sluta kvotera in människor på politiska poster på grund av ålder, kön, etnicitet och andra skäl och i stället fördela uppdragen efter engagemang och politisk dådkraft.

”Hemligheten till en framgångsrik morgondag ligger gömd i de beslut vi fattar idag”