En fråga som aktualiserats på senare tid både på riksplanet och lokalt är den om det så kallade politikerföraktet och hur sådant skapas – Från politikerhåll beskylls ofta media för att skapa politikerförakt medan människor i gemen har en annan åsikt om hur det skapas.

För egen del är min inställning att politikerförakt skapas av politiker som inte lever som de lär.

För mig är det en självklarhet att politiker måste leva som de lär i alla avseenden då det inte går att säga en sak och genom politiska beslut kräva att medborgarna ska följa det som bestämts medan man själv som politiker följer helt andra regelverk och normer.

Ska respekten för våra politiker bestå måste de som ägnar sig åt politik leva efter samma regelverk som resten av befolkningen samtidigt som förmåner likt pension och sjukersättning mm. fungerar på samma sätt och ger samma ersättning i förhållande till lönen som övriga samhällsmedborgare.

Dessutom tycker jag att det ska finnas ett lönetak för politiker i enlighet med det jag presenterar i punkterna längre ner i inlägget – Detta därför att politik aldrig någonsin får bli ett karriärval och något man ägnar sig åt för att uppbära en hög lön.

För mig är det en självklarhet att politiskt engagemang ska drivas av en starkt brinnande eld byggd på ideologisk övertygelse – En övertygelse som driver på för att genomföra de förändringar i samhällsbygget som den ideologi man tror på stipulerar.

Min upplevelse är att det var så politiken fungerade fram till mitten av 1980-talet – Dvs. fram tills dess nyliberalismen och dess doktriner om att bara se till sig själv och sin egen vinning började ge genomslag i samhället.

Att politikerföraktet växer tror jag beror på att människor tröttnat på politiker som säger en sak men gör en helt annan sak och på det faktum att politiken i mångt och mycket blivit en skyddad verkstad där upplevelsen hos gemene man är att dagens politiker skor sig själva på samhällets bekostnad genom höga löner och frikostiga förmåner.

Det är därför vi har och har haft en situation där människor gör precis det Olof Palme förutsåg på sin tid och vänder sig till de politiker som kan presentera  tillsynes enkla lösningar på Sveriges problem.

En annan företeelse som driver på politikerföraktet är att människor upplever att politiker lever i sin egna skyddade verkstad där det är helt okay att genomföra saker utan att lyssna av vad medborgarna kan tänkas tycka i frågan.

Kort sagt så är de väljarsympatierna som syns idag inte ett utslag av politisk övertygelse – Snarare en effekt av politikerförakt och desperation över att vi politiker hellre tillvaratar våra egna intressen och sätter dessa framför människornas/väljarnas intressen.

Ska vi vända trenden och ersätta politikerförakt med förtroende för politik och politiker måste vi stanna upp och fundera på vad som behöver ändras för att vända trenden.

Stannar vi upp och tänker efter ordentligt tror jag att det blir svårt och omöjligt att rättfärdiga varför politiker ska ha löner, pensionsförmåner och övriga förmåner som merparten av landets väljare och löntagare aldrig kommer i närheten av.

Nästa lärdom är att den synen bland väljarna måste förändras – Inte genom att vi rättfärdigar vårt handlande med vackra ord och vad vi politiker anser vara rättfärdiga argument.

Ska trenden vändas och politikerföraktet brytas är det som måste till är att vi som verkar inom politiken genom handling visar att vi lyssnar och på väljarna och tar deras åsikter och önskemål på största allvar – Detta genom att vi därefter fattar beslut i enlighet med väljarnas intresse så långt detta är möjligt.

Dessutom måste politik alltid drivas med största möjliga öppenhet med full insyn för medborgarna i alla avseenden – Detta oavsett av om offentlig verksamhet bedrivs i förvaltningsform eller i bolagsform. I min värld ska samma öppenhet som gäller för offentlig förvaltning gälla i offentligt ägda bolag.

Mitt förslag för att vända trenden är följande åtgärder:

• Att varje medborgare kan verka maximalt 3 mandatperioder som heltidsarvoderad politiker fördelat på så vis att man kan sitta maximalt 2 mandatperioder i rad med minst en mandatperiod utanför politiken innan man sitter den 3:e mandatperioden. Enda undantaget ska vara ett partis partiordförande/partiledare som tillåts sitta ytterligare en mandatperiod till maximalt 4 mandatperioder..
• Att mandatperioden läggs ihop och är oberoende av om man mixar kommunal. landstings- och riksdagspolitiska uppdrag – Detta för att undvika ”politiska broilers”.
• Att man innan inträdet i politiken ska ha haft ett reguljärt arbete utanför politiken för att införskaffa förståelse för den vanlige medborgarens vardagsproblematik.
• Att man efter genomfört värv är fri att arbeta som fritidspolitiker.
• Att lönen för en politiker maximeras till maximalt 3x medianlönen för genomsnittligt heltidsarbete i Sverige, undantaget stadsråd som maximalt kan uppbära 4x medianlönen för heltidsarbete i Sverige.
• Att sjukförmåner och övriga villkor även för politiker följer samma villkor som övriga löntagare i Sverige.
• Att pensioner även för politiker följer gängse avtal och överenskommelser överensstämmande med resten av svensk arbetsmarknad.
• Att en stoppregel införs för stadsråd och ministrar och som förhindrar övergång till vad som kan anses vara lobbyingverksamhet under en tid av 24 månader efter avslutat politiskt uppdrag.

En övergång till ovanstående regelverk tillsammans med en officiell redovisning av hur varje enskild politiker redovisar utfallet av de löften man gick till val på och hur man drivit de löftena genom aktiv politisk handling kommer att hjälpa till att återskapa förtroendet för politiken och oss politiker.

Som Socialdemokrat – Fast förankrad i de ideologiska teser som förespråkar kärlek, solidaritet och alla människors lika värde lovar jag härmed att jag ska driva dessa frågor när helst tillfälle ges för att dra mitt strå till stacken i bygget av ett mer jämlikt samhälle där vinsterna av allas arbete fördelas mer rättvist.

”Hemligheten till en framgångsrik morgondag ligger gömd i de beslut vi fattar idag”