Jimmie Åkesson framstår som allt mer desperat vilket säkert är naturligt för honom när den medvind han länge känt opinionsmässigt nu vänt till den motvind jag och fler med mig sagt kommer att komma både för Åkesson och SD.

Att sanningen alltid hinner ikapp ett enfrågeparti och att stödet dalar när den fråga hela partiets existens byggde på lösts av de etablerade partierna är historien full av exempel på – I vår närtid i form av Ny Demokrati och deras korta sejour i svensk rikspolitik.

Jimmi Åkesson hotar nu Moderaterna genom att antyda att han och partiet kan komma att stödja Socialdemokraterna om M inte ger med sig och samarbetar med SD och ger dem politiskt inflytande – Ett uttalande som visar att SD agerar som en vindflöjel utan fast ideologiskt förankring.

I början försökte SD genom fagra löften lura i väljarna att man är ett parti för den vanliga arbetarklassen och att man politiskt skulle driva en politik som tillvaratar deras bästa i alla lägen – Detta trots att man aldrig varit ett sådant parti utan blott och allena ett enfrågeparti vars enda mål är att stoppa invandringen och kasta ut många av de som redan invandrat till vårt land.

SD:s löfte till landets arbetstagare visade sig sedan inte vara speciellt mycket värt efter det att SD:s ledning mött Svenskt Näringslivs företrädare. Efter det mötet spottade man de väljare man påstod sig företräda rakt i ansiktet för att övergå till en politik som ligger till höger om M.

Beviset för SD:s kraftiga högersväng står att finna i hur SD på punkt efter punkt röstat emot förslag som gynnar arbetstagare och andra svaga grupper för att stödja de som gynnar de redan rika och välbeställda – T.ex. när man i riksdagen röstade emot sänkta skatter för landets pensionärer eller en förstärkt arbetsrätt för alla arbetstagare.

Hur SD:s partiledning kunde tro att den typen av kursändringar skulle leda till framgång för partiet vet sannolikt ingen annan än de själva. En sak är dock helt klar – Med sådana kursändringar försvinner väljarnas förtroende och stöd därför att svenska väljare varken är okunniga och/eller naiva.

SD jublade när Anna Kinberg Batra öppnade för samarbete mellan M och SD och trodde sig nu ha kommit in i politikens finrum – När Ulf Kristersson stängde dörren blir SD:s reaktion att öppet hota M med att rösta för de förslag S lägger.

Vad vill jag då säga med det jag beskrivit ovan?

Det jag främst vill säga är att SD är och alltid varit ett enfrågeparti – Därtill ett enfrågeparti som bara har intresse för halva den fråga man byggt sin politiska tillvaro på. I frågan om integrationspolitik och hur vi bäst integrerar och skapar ett starkt och dynamiskt Sverige saknar SD liksom i alla andra frågor handfast politik.

Att sanningen förr eller senare hinner i kapp partier som beter sig på detta sätt är inte speciellt underligt – Att det tagit så lång tid som det tagit förundrar mer men det viktiga är att det nu skett och att SD:s ledning i och med de motgångar man nu möter opinionsmässigt handlar allt mer desperat.

Den desperation SD:s ledning nu uppvisar kommer i allt den gör att lyfta upp faktumet att SD saknar politisk kompass och politisk trovärdighet – Därtill medverka till att den nedåtgående spiral partiet befinner sig kommer att beseglas och förstärkas.

Därför känner jag mig stärkt i min övertygelse om att SD på sin resa ner mot den 4%-nivå man hör hemma på kommer att landa runt de 10% av rösterna jag sedan länge förutspått ska bli deras resultat i kommande val.

”Hemligheten till en framgångsrik morgondag ligger gömd i de beslut vi fattar idag”