Anders tankar om politik

Hemligheten till en framgångsrik morgondag ligger gömd i de beslut vi fattar i dag.

Hur en eventuell regeringskoalition ska se ut bör bestämmas efter valet.

I dagens VK går det att läsa att MP:s EU-parlamentariker Max Andersson vill att MP öppet går ut och deklarerar att Vänsterpartiet är förstahandsvalet om dagens regeringspartier behöver släppa in ytterligare ett parti efter valet för att kunna bilda regering.

Den uppfattningen får han stöd för bland vissa partikamrater enligt artikeln. Däremot inte från språkröret Gustav Fridolin som inte vill låsa sig i någon riktning inför det kommande valet vilket på vissa håll inom MP rört upp starka känslor.

För egen del stödjer jag den uppfattning Gustav Fridolin står för som varande den rätta då  min inställning alltid varit och fortsatt är att utformningen av nästa regering och vilka som ska ingå i den ska göras förts efter det att väljarna sagt sitt i inästa val.

Med det sagt är min inställning att alla partier istället för att låsa sig till en viss konstellation ska gå till val på ett helt eget valmanifest.

Att jag när den inställningen beror på en enda sak – I min värld är det väljarna och inte de politiska företrädarna som ska avgöra vem som bildar regering.

Därför ska alla partier gå till val i helt egen regi och hos väljarna söka stöd för den politik de vill driva – Först sedan väljarna sagt sitt bör förhandlingar om hur nästa regering ska se starta och då i enlighet med hur väljarna röstat.

Med dagens parlamentariska läge går det inte heller att utläsa någon klar och tydlig riktning och/eller koalition varför jag tycker att det är dags att vi släpper den gamla blockpolitiken och den cementering den utgjort till förmån för en mer öppen syn på hur en eventuell regering kan se ut och på vem som ska regera tillsammans med vem.

Jag tycker inte heller att de som ska bilda regering behöver göra upp i alla frågor innan en regering sätts på plats då även ett sådant beteende vore att köra över valmanskåren och det de röstat för.

I den ideala av världar gör de partier som ska bilda nästa regering upp i de frågor de kan göra upp i för att sedan förlita sig på ”hoppande” majoriteter i de frågor de inte kan göra upp i.

Att Sverige får starkast möjliga regering och därtill en regering som speglar väljarnas vilja måsta vara  prio ett då allt annat vore att omyndigförklara väljarna.

Det är min uppfattning i frågan – Vilken är din?

”Hemligheten till en framgångsrik morgondag ligger gömd i de beslut vi fattar idag”

22 kommentarer

  1. Brorson

    ”För egen del stödjer jag den uppfattning Gustav Fridolin står för som varande den rätta…”

    Jag måste skratta. Först stödjer Forss Fridolin, och sedan stödjer jag Forss. Åtminstone så här långt. Vad ville han då Fridolin? Jo, att inte låsa sig i någon riktning inför det kommande valet.

    Trots att chansen att det ska lyckas, är mikroskopiskt små, tycker jag att Socialdemokraternas mål ska vara att bilda en socialdemokratiskt enpartiregering efter valet. Eftersom chansen att det kan ske med egen majoritet i riksdagen, bör det bli med stöd av V, dock utan ministerposter till V. För V finns ju inget annat alternativ än att stödja en S-regering, förutsatt att S och V tillsammans får majoritet i riksdagen. V har ju tydligt deklarerat att V inte kommer att stödja en regering, vari borgerliga ministrar ingår.

    Detta är dock inte samma sak som att LÅSA SIG i en viss riktning inför valet. Fortsatt regeringssamarbete med Mp bör dock vara uteslutet. Mp är alltför sällan någon gäst hos verkligheten.
    Om S och V tillsammans INTE får majoritet i riksdagen, men alliansen är ännu mindre återstår alternativet EN BLOCKÖVERSKRIDANDE S-LEDD REGERING.

    Ulf Kristersson har sagt att han kan tänka sig att bli statsminister även i en regering, där alliansen är i minoritet. Det får han väl tro på, om han tror på det själv. Men det var kanske ett sätt att säga, att han kan tänka sig en socialdemokratisk statsminister i en blocköverskridande regering, även om alliansen blir större.

    Varenda gång frågan har kommit på tal, har jag sagt att vi socialdemokrater inte har – och inte ska ha – något inflytande på laguppställningen på allianssidan. Om allianspartierna ska gå skilda vägar, eller ej, är helt och hållet deras eget beslut.

    Om väljarna röstar fram S och M som två stora partier, med avsevärt färre röster på övriga partier i respektive block, ser jag det som en viljeyttring från väljarna att de vill att S och M ska bilda regering tillsammans, en s.k. storkoalition bestående av endast dessa två partier.

    • andersforss (inläggsförfattare)

      S mål är och kommer alltid att vara att bilda en majoritetsregering bestående enbart av S Brorson – Det är för det vi borde jobba i valrörelsen för att först efter valet söka regeringspartners om valresultatet ger en sådan situation.

      En blocköverskridade regering som bara gör upp i de frågor de kan göra upp i och överlåter resten till hoppande majoriteter i riksdagen är ingen dålig lösning – Därvidlag har du helt rätt.

  2. Michael Rönnlund

    Helt rätt, man ska bilda regering efter att valet är slutfört. Ditt eget parti verkar dock redan bestämt sig vilka de vill regera med.

    Socialdemokraterna kommer att gå fram i valrörelsen nästa år med ett tydligt budskap att de vill styra landet tillsammans med Liberalerna och Centerpartiet, enligt källor i regeringskansliet. Det betyder att Socialdemokraterna vänder Vänsterpartiet, dagens samarbetspartner, ryggen och tar politiken i en annan riktning än dagens.

    https://www.svt.se/nyheter/inrikes/kalla-s-vill-styra-med-l-och-c

    Anders du som vänstersosse måste fråga dig vart ditt parti är på väg.

    • andersforss (inläggsförfattare)

      Jag driver på för att flytta mitt parti mer åt vänster och det kommer jag att fortsätta att göra – Att man före valet inte favoriserar ett samarbete med V beror på de faktorer jag skrivit om i ett antal inlägg.

    • Brorson

      Jag vill inte beskriva mig själv som ”vänstersosse”, och orsaken är betydelseglidningen hos ordet ”vänster”, så att det numera även omfattar åsikter som lyfts fram av den opinionsbildande radikala delen av medelklassen än gynnar arbetarklassen och folket.

      Du skriver att S vill styra tillsammans med L och C, och hänvisar till ” källor i regeringskansliet”. Samt att det betyder att S vänder V ryggen. Eftersom vi har en tvåpartiregering, kan inte regeringskansliet uttala sig bara för det ena regeringspartiet. Att S vänder ryggen åt V är en enskild ”experts” gissning. Att inte vilja ha med V i regeringen är inte detsamma som att vända ryggen åt V, eftersom det är
      möjligt att samarbeta på andra sätt och det dessutom kan vara en taktiskt fördel för V att inte ta regeringsansvar.

      Man kan inte samtidigt vara ett regeringsparti och ett oppositionspart, vilket Mp har försökt vara, vilket har fört in landet i en allvarlig kris, vilket hade varit mer tydligt om vi haft lågkonjunktur. Jag hoppas att V är klokare än så.

      Enligt min mening vore det ett allvarligt misstag att vända ryggen åt V redan före valet. Detta kan ske efter valet, beroende på hur valresultatet blir. Hoppande majoriteter är ingen bra lösning alls, men kan fungera som en nödlösning i ett parlamentariskt läge, då det inte går att bilda en regering med egen majoritet i riksdagen.

      En regering, som styr med hoppande majoriteter ska dock vara en enpartiregering. Annars blir det ”polsk riksdag”. S får inte göra sig av med den starka förhandlingsposition som partiet har gentemot V, nämligen ”Om ni inte stödjer oss, avgår vi och ersätts av en borgerlig regering, och då får ni skulden”

      Det är emellertid inte lika lätt att ställa ultimatum av det slaget efter Sovjetunionens fall, som före. S borde vid det här laget – 25 år senare – ha vant sig vid den situation som nu råder, att V kan ställa krav för att stödja en S-regering.

      En blocköverskridande regering med egen majoritet i riksdagen behöver naturligtvis inget V-stöd. Men vända ryggen åt V redan före valetn- nej! Vårt långsiktiga mål måste vara att komma tillbaka till den parlamentariska situation , då vi hade socialdemokratiska enpartiregeringar, som styrde med hjälp av Vänsterpartiet. som enda stödparti. Det var en bra tid för Sverige.

      Exit Mp.

      • andersforss (inläggsförfattare)

        Att befinna sig till vänster inom socialdemokratin är alltid rätt Brorson – För egen del tvekar jag aldrig att kategorisera mig själv såsom varande vänstersosse.

        • Brorson

          För mig är det viktigare att vara öppen för samarbete med Vänsterpartiet än att själva kopiera deras politik.
          1. Om en bred väljarmajoritet verkligen vill ha Vänsterpartiets politik, så hade V varit största parti. Att göra smärre eftergifter åt V i syfte att tillsammans med V uppnå majoritet i riksdagen.
          2. Vänsterpartiet måste kunna visa för sina egna väljare att de har uppnått något genom att stödja S.
          3. Vänsterpartiet är inte socialdemokratins huvudmotståndare. Varför är du så ivrig att försöka ”konkurrera ut” Vänsterpartiet genom att sälja exakt samma produkt som V?
          4. Plagiatpolitik lönar sig aldrig.

          • andersforss (inläggsförfattare)

            Jag försöker på inget sätt att plagiera Vänsterpartiets politik – Allt jag jobbar för är att återinföra det som i egentlig mening är och historiskt varit socialdemokratisk politik.

    • andersforss (inläggsförfattare)

      Prio 1 för mig är att Sverige får en stark och handlingskraftig regering Alexander – Att jag sedan anser att S har en naturlig del i en sådan som varande Sveriges största parti är naturligt.

  3. Jan

    Dessvärre är valet redan avgjort. Det blir en moderatledd alliansregering med aktivt stöd av SD. Lika bra det. De kommer att få ett helvete. Det finns gott om ”utmaningar”, skapade av politiker, i svenska samhället. Bättre att stå vid sidan om och peka finger då. Miljöpartiets väljarfall omöjliggör en vänsterregering. Stefan Löfvén är en svag politisk ledare. Bättre det dock än en skojare som Ulf Kristersson.

    • andersforss (inläggsförfattare)

      Jag är inte lika säker som dig på den saken Jan – C och L har öppet deklarerat att de aldrig kommer att sätta sig i en regering som har aktivt eller passivt stöd av SD.

  4. Bertil

    Bäst är så klart bilda regering när slutresultatet räknats.
    Sen kan man inte utesluta vänstern om de får tillräckligt stöd. Det skulle röra om i Den nyliberala Empatilösheten.

    Ställa högerextrema Annie Löf utanför och likaså nyliberalen Björklund.

    Tänk om FI kunde få över 4% slå ut KD
    Förminska SD.

    Ja det finns många önskedrömmar
    Men till syvene och sist lär det väl bli sänkta trösklar fortsatta utförsäkringar sv sjuka. Dåligt stöd för assistans.
    Men mera gräddfiler åt finansiellt starka grupper. Det är ju så Sverige ser ut i dag därför röstar jag rött med tre lager av färg.
    Vänstern behövs för att röra om lite.avslöja Empatilösheten och avslöja girigheten, önskan om tillväxt i ökande klassklyftor o.s.v.

    • andersforss (inläggsförfattare)

      Ska vänstern ingå ska det i sådan fall vara därför att väljarna givit dem så stort stöd att allt annat är uteslutet Bertil.

  5. Bergis

    Sverigedemokraterna är nu så stora så att det är de som bestämmer vilka som ska få bilda regering i nästa val. Vill vänsterblocket fortsätta regera måste man börja samarbeta med SD. Magdalena Andersson har redan fattat att Sverigedemokraterna hade rätt när hon gick ut i media och sa -Vi klarar inte integrationen av alla som sökt asyl i Sverige. – De bör söka sig till andra länder där de kan få jobb och bostad. Exakt så sa Magdalena Andersson. Uttalandet blev också ett kvitto på att Jimmie Åkesson haft rätt hela tiden. Om Vänsterblocket utestänger SD går makten istället till Borgarna eftersom SD då lägger sitt mandat där. Vad har då vänstern vunnit? Ingenting!

    • andersforss (inläggsförfattare)

      Det du glömmer är att C och L öppet deklarerat att de aldrig kommer att sätta sig i en regering som har aktivt eller passivt stöd av SD.

  6. Per Kjellén

    Före RF74 var det statschefen, Gustaf VI, som skulle föreslå riksdagen en regeringsbildare. Nu har vi ingen statschef och det är talmannen som skall föreslå riksdagen en regeringsbildare.

    Socialdemokraterna har fått igenom att talmannen skall tas ur det största partiet.
    Detta kallas praxis och har inget med följsamhet till RF74 att göra.

    Tänk om……och det skall man alltid göra. Socialdemokraterna kommer inte att få absolut majoritet, Inget annat parti kommer heller att få absolut majoritet. Det kan bli en minoritetsregering som fått stöd av något/några partiet. Det kan bli en koalition med majoritet.

    Vad det än blir så blir det riksdagen som skall bestämma. Antag, att S blir störst och praxis gäller att S skall ha talmansposten. Då skall en socialdemokratisk talman diskutera med gruppledarna i partier som förmodligen ligger på 70 procent av mandaten.

    Tänk om SD skulle bli största partiet. Skall då praxis om talmannen råda, nämligen att det skall bli en SD.talman som skall vaska fram en statsminister. Även den mest korrupta politiker inser att praxis inte kan ändras inför varje val.
    Därför kan det finnas en avlägsen möjlighet att riksdagen kräver att talman väljs utan nominering från partierna. Alltså att den riksdagsman som har hela riksdagens förtroende skall bli talman. Det är ju meningen enligt RF74:s paragraf men sällan tillämpat.

    Så kommer nästa bekymmer på grund av RF74. Regeringsbildare skall inte väljas den som får mest röster utan den som slipper att få en majoritet emot sig. Alltså kan regeringsbildaren väljas med 1 ja-röst om riksdagen inte kan smala ihop 175 nejröster.

    Så innan det finns något valresultat borde sittande riksdag bestämma om grundlagens regler skall följas eller om praxis till S fördel skall följas.

    • Brorson

      Monarkin har tjänat oss väl. En fördel med monarkin är att vem som helst kan bli statschef – förutsatt tt hom /han har rätt föräldrar och inte är alldeles bakom flötet. Detta är viktigt i ett samhälle, som alltmer präglas av meritokrati – att det är de fina titlarna och långa utbildningarna (som inte alls behöver vara ett mått på verklig kompetens. RF74 var en sagolik kompromiss mellan dem, som ville ha republik och dem, som ville ha kvar monarkin. Problemet med RF74 är att statschefens ställning blev alltför urvattnad.

      I andra länder har kungligheter haft stor betydelse i nationella krissituationer, såsom att landet har blivit ockuperat. I länder, som inte har skakats av revolutioner, exempelvis Sverige, emanerar demokratin ur det kungliga enväldet, på så sätt att kungen har avstått makt till folkets valda ombud. Det är just till folkets valda ombud, som kungen har avstått makt – inte till någon quslingregering, som har tillsatts av en ockupationsmakt. Under den nazistiska ockupationen av Norge, leddes motståndskampen av den norske kungen i exil i England. Kungen ledde en enad nation, från norsknationalister till kommunister till enat motstånd.

      Vad jag saknar i RF74 är en stärkt roll för statschefen i den typen av nationella krissituationer. Det största felet med den svenska monarkin, i sig, är att uppfostran och socialt umgänge för kungabarnen har blivit (eller rättare sagt: förblivit) en angelägenhet enbart för överklassen. Kungafamiljen ska inte utgöra toppskiktet av överklassen, utan ska ”stå över” samhällsklasserna. Under det kungliga enväldets tid hände det ofta att kungarna visade detta genom att ta strid mot överklassen (adeln)., för bönderna.

      Därigenom avvärjdes naturligtvis revolutionshotet. En kung, som hade agerat tvärtemot den praxis som hade utvecklats inom den svenska monarkin, var Ludvig den sextonde (och de flesta av hans företrädare) av Frankrike, avrättad under franska revolutionen. Faktum är ju också att övriga europeiska kungahus tvekade att ingripa till Ludvigs hjälp, eftersom de ansåg att han hade sig själv att skylla.

      Jag skrev inledningsvis att den svenska monarkin har tjänat oss väl. Därför borde vi lägga oss vinn om att monarkin ska fortsätta att tjäna oss väl, genom att intressera oss mer för de konstitutionella, och inte bara se monarkin som fest och glamour, som lockar utländska turister till Sagolandet.

      Kanske du vill bli kung, Anders? Nog vilar det något ”konungsligt” över dina envetna kampanjer för att bli en ledande S-politiker…. Men i så fall får du väl se till att inte bli puttad ner i avgrunden längst utanför vänsterkanten.. Risken finns, om hela partiet skulle få för sig att ta stora kliv åt vänster. I svart till mig har du ju skrivit ”Att befinna sig till vänster inom socialdemokratin är alltid rätt, Brorson”. Verkligen?

  7. Per Kjellén

    Hej, Brorson.
    Sverige blir inte en Monarki bara för att vi säger att ett land med Kung är en Monarki. Monarkin är ett statsskick som inte är demokrati. Konstitutionell Monarki är ett otyg som tolereras som demokrati genom att i landets författning exakt anges med vilken behörighet Kungen kan kallas monark och vilka exakta befogenheter Kungen har i sin egenskap av statschef. Endast den som enligt författningen har rätt att bli statschef kan bli det. I vårt fall nu är det Estelle som kan räkna med att kunna bestiga tronen runt år 2070.

    Beträffande Kungafamiljens klasstillhörighet så har jag faktiskt inte skänkt detta någon djupare tanke. Eftersom du tar upp det så befinner den sig närmast i något utanförskap.

    Jag håller helt med dig att vi medborgare i Sverige borde mer intressera oss för vår författning. Statschefens befogenheter ligger samlade hos Stefan Löfven som enligt Karl Petter Thorvaldssons i lördagsintervjun närmast förklarade Löfven som LO:s representant i Riksdag och Stat. Så enligt den förklaringen är Karl Petter Thorvaldsson närmare ett kungligt ämbete än Carl XVI Gustaf.

    Om Anders skulle bli kung med de för en statschef vanliga befogenheter så måste vi nog räkna med någon sorts revolution. Däremot kan Anders Forss lättare bli statschef om Sverige antog en författning som gjorde landet till republik.

    Men det saknas tankar kring vårt statsskick och tack till dig för att ta upp dem och tack till Anders för att (om) han släpper in min kommentar.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.