Jag har ingående följt debatten om Norrbotniabanans eventuella tillkomst under lång tid och min inställning i frågan har alltid varit glasklar – Ska banan byggas ska det vara för att tillgodose industrins transportbehov av gods i första hand med möjligheten till persontransporter som en ren bonus.

I ett glest befolkat Norrland kan en Norrbotniabana byggd primärt för persontransporter aldrig någonsin återbetala och/eller bära sina egna driftskostnader då passagerarunderlaget är för litet även om alla som reser i banans sträckning skulle välja tåget framför alla andra transportmedel.

Kort sagt skulle en Norrbotniabana främst anpassad för persontrafik bli samma ekonomiska fiasko som Botniabanan där företagen fortsatt väljer att frakta sitt gods på lastbilar istället för på järnvägen av den enkla anledningen att lastbilen är snabbare och därtill billigare än tåget.

På sträckan Sundsvall – Luleå rullade för ett antal år sedan ca 2,700 långtradare i vardera riktning varje dygn vilket är dåligt både för vägslitage och för miljön och klimatet – Detta därför att de politiker som var med och beslutade om projektet satte persontrafikens behov och sin egen prestige framför godstrafikens behov.

Att upprepa det misstaget med Norrbotniabanan vore dumdristigt tycker jag – Därför är min inställning att banan ska ha den sträckning som industrin vill snarare än den sträckning som är mest optimal för passagerarna.

Kommunen har fightats hårt för en sträckning som går via Dåva därför att en sådan underlättar för godstransporterna dit – Att då neka sågen i Sävar samma möjlighet som Dåva trots att sågen har betydligt större godsvolymer än Dåva är kontraproduktivt enligt mitt sätt att se på saken.

I just Sävar ser jag två möjligheter att lösa problemet – Endera bygger vi banan med den sträckning som ägarna till sågen vill se eller så ser vi till att bygga ett stickspår till sågen som möjliggör effektiva godstransporter till och från densamma.

En Norrbotniabana byggd primärt för godstransporter med persontransporter som en extra bonus är en bra samhällsekonomisk lösning som därtill är bra för miljön och klimatet – Därtill en lösning som öppnar för att använda beskattning som verktyg för att flytta de transporter som idag går längst banans sträckning från lastbil till järnväg.

En fullt utbyggd Norrbotniabana primärt byggd för godstransporter kommer att bli ett rejält lyft för Norrländska företag och det som gör att Norrlands företag på allvar kan konkurrera på lika villkor med de företag som ligger söder om Dalälven.

Slutligen så är det för mig en självklarhet att de passagerartåg som i framtiden kommer att trafikera Norrbotniabanan ska stanna i Sävar likväl som i Bygdeå, Robertsfors, Ånäset, Lövånger och Bureå på sin väg mellan Umeå och Skellefteå.

Att så ska vara fallet beror på att jag tycker att landsbygden ska prioriteras på samma villkor som städer om chansen att göra så för en rimlig samhällsinvestering finns vilket det gör med en Norrbotnia bana på plats.

Med stopp på dessa orter kan människor leva där och arbeta i Umeå eller Skellefteå och vice versa utan att störas av långa restider vilket med all säkerhet kommer att innebära utveckling, tillväxt och fler arbetstillfällen på dessa orter – Således en vinnande lösning för alla och större valfrihet att välja boende och livsmiljö för invånarna.

Därför upprepar jag det jag säger i rubriken – Det är en självklarhet att Norrbotniabanan ska byggas på industrins villkor med möjligheten att frakta passagerare som en extra bonus och avkastning på investeringen.

”Hemligheten till en framgångsrik morgondag ligger gömd i de beslut vi fattar idag”