Påståendet i rubriken går att bevisa på många sätt – Inte minst genom de rapporter från OECD som påvisar att Sverige under alliansens styre hade de snabbast ökande inkomst- och förmögenhetsklyftorna i hela OECD.

Ett annat bevis för hur skadlig nyliberal politik är för världen och Sverige står att finna i hjälporganisationen Oxfams rapporter om hur världens samlade förmögenhet är fördelad samt hur den fördelningen förändrats till det sämre under starka influenser av nyliberal politik och nyliberala idéer om hur samhällsbygget ska utformas.

Redan i början av 2015 släppte den ansedda internationella hjälporganisationen Oxfam en rapport bekräftade de fakta som jag lyft fram i flera tidigare blogginlägg dessförinnan och allt sedan dess har situationen som påvisas i rapporten bestått eller försämrats än mer.

I Oxfams rapport från början av 2015 kan vi utläsa att den rikaste 1%-en av världens befolkning under 2016 kommer att äga mer än de övriga 99%-en gör tillsammans.

Vi kan dessutom se att deras förmögenheter ökat lavinartat i storlek under de sista 5-10 åren – En utveckling helt och hållet driven av nyliberalismens doktrin om en fri oreglerad marknadsekonomi.

Min förhoppning var att denna rapport skulle få större utrymme i debatten än vad jag åstadkommit med mina tidigare blogginlägg – Något som inte blev verklighet även om saken debatterades öppet under en kort tid för att därefter ånyo förtigas.

• Med det sagt så är det hög tid för mig att än en gång lyfta ämnet och på nytt ifrågasätta hur den ekonomiska utvecklingen på vår jord kunnat gå i denna riktning utan större reaktion från de breda massorna?
• Hur kommer det sig att 99% av jordens befolkning stillasittande sett på medan de som tillhör skaran 1% skott sig på allas vår bekostnad?

Ju mer jag borrar i orsakerna ju mer övertygad blir jag om att svaret är oerhört enkelt och banalt – Därför att politiken av idag helt saknar ideologisk debatt.

Avsaknad av den debatt som klart och tydligt påvisar resultatet av en specifik ideologis idéer om hur samhällsbygget ska se ut och om vem och/eller vilka som ska omfattas av samhällsbygget är skälet till att den rikaste 1%-en ostört kunnat berika sig på övrigas bekostnad.

Jag är helt säker på att min slutsats är rätt och riktig och att det är just avsaknaden av ideologisk debatt inom politiken som gjort att fåtalet obemärkt kunnat tillskansa sig bestämmanderätten och den ekonomiska makten över flertalet.

Hade vi haft en intensiv ideologisk debatt både i Sverige och resten av världen likt den som ständigt pågick under Palmes dagar hade detta aldrig kunnat slinka obemärkt igenom.

Där gårdagens debatter inom politiken handlade om ideologi och ideologiska skillnader handlar dagens politiska debatter om att lyfta upp fragment av en sakfråga lyft ur sitt sammanhang och debattera dessa snarare än ideologi och skillnader ideologier emellan.

En värld där politiken handlar om små frågor utlyfta ur helheten är direkt förödande och kan med de medel och resurser världens rikaste 1% förfogar över med lätthet ge precis det resultat som Oxfam nu lyfter fram.

Det är precis detta scenario jag varnat för under en lång tid och det är det som driver mig att kontinuerligt författa inlägg om vikten av ideologisk debatt och vikten av en politik som beaktar demokratisk socialism och värdegrunden av alla efter förmåga – åt alla efter behov i sin manual för ett jämlikt och stabilt samhällsbygge.

Det är och har alltid varit så att mycket alltid vill ha mer och det är precis det den nyliberala politiska doktrinen ger uttryck för vilket med lätthet bevisas i Oxfams rapporter.

Det finns således ingen gräns för hur stor en människas girighet kan bli och tillåts denna girighet verka fritt utan begränsningar kommer det att leda till situationer där den som vill ha mer är villig att vandra över lik för att nå sitt mål och öka sin förmögenhet.

Just därför måste vi återföra den ideologiska debatten till positionen son varande den viktigaste debatten i politiken.

Den ideologiska doktrinen som ett politiskt parti bygger sin politik på är ju trots allt politikens verkliga kärna och det som styr hur samhällsutvecklingen ska utformas framgent.

För egen del kommer jag att lyfta upp den lika uppenbara som briljanta slutsatsen Olof Palme kom fram till när han påvisade storheten i ett samhälle byggt på den demokratiska socialismen doktrin.

Demokratisk socialism handlar i grund och botten om att skapa system som effektivt ser till att girigheten hos Sveriges och världens rikaste del av befolkningen hålls på en kontrollerbar nivå.

Demokratisk socialism handlar om att genom politiska beslut tillse att vi har system som säkerställer flertalets makt över fåtalet i ett samhällsbygge som sätter jämlikhet och alla människors lika värde högst på agendan.

Personligen är jag helt övertygad om att ett snart införande av ideologisk debatt kommer att leda till en situation där Sveriges och världens befolkning relativt snabbt inser att den enda vägen framåt för ett långsiktigt hållbart samhälle är socialdemokratisk politik byggd på den demokratisk socialismens doktriner,

”Hemligheten till en framgångsrik morgondag ligger gömd i de beslut du fattar idag”

Höstens val kommer till stor del att handla om landets arbetstagare och deras väl och ve då det är där den största ideologiska skillnaden mellan de rödgröna på ena sidan och alliansen och SD på den andra sidan står att finna i svensk politik.

S,V och MP vill precis som man visat under denna mandatperiod stärka arbetarnas och fackens inflytande på svensk arbetsmarknad – Detta medan alliansen och SD klart och tydligt deklarerat att både sänkta löner, urholkad LAS och sämre anställningsvillkor står högst upp på deras agenda om de skulle få makten efter valet.

Moderaterna har aviserat att en lagstiftning om sänkta ingångslöner kommer att bli verklighet om de får makten – Något SD oreserverat ansluter sig till trots att både fack och arbetsgivare motsätter sig en sådan lagstiftning och trots att ekonomiska experter som professor Lars Calmfors säger att en sådan reform på inget sätt kommer att skapa fler jobb.

Tittar man specifikt på SD som säger sig vara ett arbetarparti är det lätt att inse att detta bara gäller i ord – För trots att man påstår sig vara ett arbetarparti har man när det kommer till realpolitik i alla lägen stött reformer som försämrar för de arbetstagare man säger sig företräda.

SD har under denna mandatperiod röstat nej till nya och bättre regler avseende lön och arbetsvillkor i samband med offentliga upphandlingar – Därtill aviserat att man vill utöka undantagen i LAS turordningsregler genom att tillåta undantag för fem istället för dagens två personer vilket innebär att LAS sätts helt ur spel på stora delar av svensk arbetsmarknad.

Att man nu öppet är för en lagstiftning om sänkta ingångslöner och därmed en generell framtida lönesänkning för svenska löntagare visat med all tydlighet att SD inte är något arbetarparti utan ett renodlat högerparti längst ut på högerkanten av den politiska skalan i svensk politik.

Att moderaterna inte är något arbetarparti i den meningen att man gör det bättre för svenska löntagare såg vi klart och tydligt under de 8 år alliansen regerade vårt land med katastrofala följder som resultat av deras regeringsinnehav där skattesänkningar gick före ansvar för landets ekonomi och omsorg och omtanke om Sveriges invånare.

Det finns således skillnader mellan betydelsen av arbetarparti och arbetareparti – Tänk att en bokstav i detta fall ett E kan utgöra en sådan enorm skillnad.

I M:s och SD:s värld betyder arbetarparti att göra det billigare för landets företagare att ha manuell arbetskraft anställd så att företagens ägare kan öka vinsten och stoppa mer pengar i egen ficka på arbetstagarnas bekostnad.

I Socialdemokraternas värld betyder ordet arbetareparti att vi i alla lägen ställer oss på arbetstagarnas sida och gör allt i som står i vår makt för att stärka anställningstryggheten och se till att vinsterna av allas arbete fördelas mer rättvist mellan företagens ägare och den arbetskraft som producerar det företagen säljer och tjänar pengar på.

Det har vi bevisat denna mandatperiod bland annat genom att på nytt införa avdragsrätt för fackföreningsavgiften och genom att ta bort den av alliansen orättvisa sänkningen av arbetsgivaravgiften för ungdomar som alliansen införde.

Politik gör skillnad och rätt sorts politik gör en enorm skillnad – Tänk på det när du lägger din röst i årets val där frågan är vad som är bäst för dig och för Sverige –  Är det ett arbetarparti som gynnar arbetsgivarna eller ett arbetareparti som gynnar landets löntagare som är bäst?

Valet är ditt!

”Hemligheten till en framgångsrik morgondag ligger gömd i de beslut vi fattar idag”

Förvisso har jag anfört tidigare att lägre ersättning från a-kassa och sjukförsäkring varken sätter fler i arbete eller gör människor friskare – Orden i rubriken är dock inte mina utan kommer från professor Lars Calmfors.

Enligt Calmfors är arbetskraftsdeltagande redan högt i Sverige och incitamenten för människor att skaffa arbete är redan starka nog enligt honom – Så starka att en sänkning av a-kassan på inget sätt kommer att öka incitamentet att arbeta utan blott och allena försämra för de grupper som har det svårt nog redan i dagsläget.

Enligt Calmfors sjönk det höga arbetskraftsdeltagandet i Sverige inte ens under finanskrisen vilket enligt honom visar att sänkta nivåer i a-kassan är verkningslöst som instrument att använda om tanken är att åtgärden ska sätta fler i arbete.

Tidigare var det enligt Calmfors så att många nationalekonomer hade ett synsätt om att fackföreningarna tenderade att förhandla fram högre löner än vad som var optimalt för sysselsättningen – Det synsättet var korrekt historiskt men inte idag enligt honom.

Att fortsätta med återhållsamma löneökningar i dagens läge när det råder stor brist på arbetskraft på stora delar av arbetsmarknaden är enligt honom en anmärkningsvärd situation därför att det är kontraproduktivt i den meningen att återhållsamma löneökningar inte skapar någon utväxling i form av fler jobb.

Därutöver kritiserar Calmfors det faktum att det är den internationellt konkurrensutsatta industrin som ska sätta ”märket” för löneutvecklingen för övriga löntagare i Sverige – Något som enligt honom hindrar arbetsgivarna inom skolan, vården och byggbranchen med flera sektorer att höja sina löner mer än exportindustrin.

Enligt Calmfors borde dessa sektorer få höja sina löner mer än exportindustrin vilket skulle leda till att arbetskraften används i de sektorer där den behövs bäst.

Enligt Lars Calmfors är allmänt låga löneökningar inte någon metod för högre sysselsättning i dagsläget.

Däremot anser han att en större lönespridning med fler lönesteg och lägre minimilöner skulle kunna öka sysselsättningen bland utrikes födda och andra svaga grupper i samhället.

Den som vill läsa artikeln där Lars Calmfors ger uttryck för detta kan göra så på följande länk: https://arbetet.se/2018/05/15/inga-skal-att-sanka-a-kassan/

Jag håller i det stora hela med professor Calmfors och delar det mesta av hans åsikter och påståenden fullt ut.

Med det sagt tycker jag att vi ska öppna för att göra precis det Calmfors anför – Öka lönespridningen genom att skapa fler lönesteg och lägre minimilöner initialt.

I det avseendet tycker jag att vi socialdemokrater gör helt rätt som gör så genom att anställa de som står längst från arbetsmarknaden inom offentlig sektor där vi har skriande behov av mer arbetskraft.

Vad gäller sänkta minimilöner så tycker jag att vi även där är på rätt spår där vi betalar mellanskillnaden mellan normal lön och den lägre lön de erhåller direkt till arbetstagaren snarare än till arbetsgivarna,

Slutligen bör vi hörsamma Calmfors om att anledningen till att många utrikesfödda är arbetslösa inte beror på att lönerna är för höga utan på att deras produktivitet är för låg i förhållande till avtalens lägsta löner därför att de saknar utbildning.

Vägen framåt är således att utbilda dessa så att de erhåller den utbildningsnivå arbetsmarknaden efterfrågar – Då genom att initialt använda skattemedel för att ge dem den kompetens arbetsmarknaden efterfrågar genom att sätta dem i arbete så att de kan öka sin kompetens genom att arbeta.

Vägen framåt mot den ökade sysselsättning professor Lars Calmfors säger är viktig för att sätta utrikesfödda utan gymnasieexamen i arbete med jobb och egen försörjning är därför den väg sittande S-regering redan slagit in på – Låt oss fortsätta på den vägen även efter valet.

”Hemligheten till en framgångsrik morgondag ligger gömd i de beslut vi fattar idag”

Redan när upphandlingen pågick skrev jag ett antal inlägg där jag gav min syn på hur kommunen bör tänka och agera i fråga om val av leverantör av Umeås framtida elbussflotta.

Pris, funktion och driftsäkerhet samt företagens historik av produktion och leverans av elbussar och laddinfrastruktur till andra kunder ska utgöra tungt vägande skäl vid val av leverantör – Så även ekonomisk styrka och förmågan att tillhandahålla service och reservdelar under åtskilliga år framåt.

Att kommunen och de ansvariga gjorde precis det och avstod från att ensidigt gynna den leverantör som sålt bussarna till provtrafiken genom att tillämpa ett öppet upphandlingsförfarande visar på styrka och beslutskraft.

Hybricons bussar må vara byggda på innovation och nytänkande med de problem detta fört med sig vad gäller ständiga driftstopp och driftstörningar håller inte i längden om fordonen är tänkta att användas i högintensiv kollektivtrafik.

Det ska dessutom paras med det faktum att Hybricon är ett nytt företag på bussmarknaden som aldrig byggt traditionella bussar och därtill i princip bara levererat de få elbussar som idag rullat i Umeås testtrafik av elbussar och elbussinfrastruktur.

Att det innebär att Hybricon därför saknar den stabilitet som behövs för den som ska köpa in bussar till storskalig busstrafik ska våga välja dem som leverantör ser jag därför som självklart – Att bolaget därtill dras med finansiella problem gör inte saken bättre.

Jag betvivlar inte att Hybricon med tiden kommer att lyckas med sina ambitioner att producera en produkt som uppfyller alla kriterier – Kostnaderna och vedermödorna för att nå dit ska dock bäras av företagets aktieägare och inte av skattebetalarna vilket till stor del varit fallet fram tills nu.

Umeå kommun kan känna sig stolta över den chans man gett företaget i och med att Umeå kommun agerat försökskaniner och därtill satsat skattepengar i Hybricons utveckling av framtidens elbuss – Då genom att betala fullt ut för de bussar och den laddinfrasrtuktur som ingått i testtrafiken under åren fram tills nu.

VDL som valet nu föll på har byggt bussar länge med stor framgång och har därtill levererat ett stort antal elbussar och laddinfrastruktur till olika trafikhuvudmän i många länder med stor framgång.

Att de bussar och de system man levererat dessutom fungerar bra i verkligheten och rullar på utan större driftstörningar är tunga skäl att välja dem som leverantörer av Umeås framtida elbussar.

VDL och kinesiska BYD som är störst i världen på elbussar för närvarande är de med mest erfarenhet och de leverantörer som har en pålitlig produkt som fungerar i alla situationer.

Att dessa därutöver har en storlek och en finansiell stabilitet man kan lita på för framtida service och framtida tillgång på reservdelar och experthjälp är andra tungt vägande skäl.

Därför ska jag avsluta med att säga att Umeå komun gjort ett mycket bra val vad gäller leverantör av Umeås framtida elbussflotta.

Starkt Jobbat UKF, INAB och Hans Lindberg (S) med flera – Er kan man lita på!

”Hemligheten till en framgångsrik morgondag ligger gömd i de beslut vi fattar idag”

Att tjänstemän på svenska myndigheter ska behöva känna sig hotade bara därför att de gör sitt jobb är en mycket olycklig situation.

Att det blivit så beror i grund och botten på det hårdnande samhällsklimat som uppstått som en effekt av en för samhällsbygget skadlig nyliberal politik som i allt sätter jagets bästa före kollektivets bästa.

Med det sagt så är min övertygelse att det är de socioekonomiska levnadsvillkoren och framför allt de stora skillnaderna i dessa som skapat det hårdnande samhällsklimatet.

En desperat människa som lever under hård press är kapabel till desperata handlingar – Bland dem att hota de tjänstemän som vägrar gå dem till mötes.

Hotet mot tjänstemännen är således inte riktat mot individen i sig utan snarare mot det samhälle den enskilde tjänstemannen anses representera.

Den utvecklingen måste vi bryta omedelbart och mitt förslag är att regeringen och övriga partier snarast möjligt sätter sig ner och diskuterar hur detta kan vändas så att tjänstemän i offentlig förvaltning kan känna samma trygghet som historiskt.

Ska den lösningen bli verklighet och verksam bör den sikta in sig på hur vi kan förbättra de socioekonomiska levnadsvillkoren för den utsatta grupp som står för hoten – Görs det är min övertygelse att hoten upphör därför att välmående människor har fullt upp med att ägna sig åt livet och inte åt att hota tjänstemän.

Slutligen en låten brasklapp – Den politik moderaterna och alliansen presenterat hittills där man aviserat att man ska försämra än mer för sjukskrivna och arbetslösa kommer inte att leda till mindre hot mot tjänstemän i offentlig förvaltning – Snarare till mer och allvarligare hot från en ökande skara desperata samhällsmedborgare.

Ska hoten upphöra behövs en politik som leder till ökad jämlikhet och en rättvisare fördelning av vinsterna av allas arbete – Ska hoten upphöra behövs en stärkt socialdemokrati och mer av traditionell socialdemokratisk politik.

”Hemligheten till en framgångsrik morgondag ligger gömd i de beslut vi fattar idag”

Allt sedan eller till och med sedan strax innan Stefan Lövfen presenterade socialdemokraternas nya migrationspolitik har det pågått förhandlingar mellan S och M i frågan.

Grunden till att förhandlingarna startat och pågått har varit att snarast möjligt komma till en bred samsyn och överenskommelse som innebär att frågan som lagt en våt filt över dryga två mandatperioder slutligen kan bordläggas.

Att förhandlingar om en överenskommelse sker beror inte på att man vill avfärda och bordlägga frågan till varje pris – Snarare på att S och M vill ge svenska folket den migrationspolitik och den lösning de breda folklagren nu efterfrågar med bredast möjliga parlamentariska majoritet för att säkerställa att lösningen blir stark.

När det är gjort och väljarna är nöjda kan det politiska Sverige återgå till att diskutera resten av politiken vilket är av yttersta betydelse för Sveriges framtida utveckling.

Att denna fråga som nu löses genom en bred överenskommelse så att frågan inte längre kan lamslå svensk politik är bra och något vi måste lära av inför framtiden för att undvika liknande misstag i andra frågor i en framtid.

För mig är den lärdom vi måste ta enkel – Som politiker måste vi alltid lyssna till våra väljare och ge dem den politik och de politiska lösningar de efterfrågar – Därtill på ett sätt som ligger i linje med den ideologi vi som parti står för.

Mina källor har oberoende av varandra signalerat att en överenskommelse är oerhört nära förestående och två av dem antyder dessutom att överenskommelsen kommer att presenteras innan veckan är över vilket för mig inger hopp om att så sker då de som sagt det på olika sätt är involverade i det som sker.

Stämmer den information jag har som säger att det är S och M som med stöd av L och KD står bakom överenskommelsen så innebär det att den har stöd  64,33% av rösterna i Riksdagen – Om man därtill antar att SD inte röstar emot så stöds överenskommelsen direkt eller indirekt av 77,19% av det totala antalet röstande i Sverige vilket gör den stark och stabil. 

Med det sagt är frågan ställd – Låt oss därför se fram emot denna vecka med stor förhoppning om både bra väder och positiva politiska besked.

”Hemligheten till en framgångsrik morgondag ligger gömd i de beslut vi fattar idag”

Att skapa ordning och reda och en väl fungerande migrations- och integrationspolitik som medborgarna känner förtroende för och som de kan stå bakom är A och O för varje regering.

Nu när den är på plats är det hög tid att vi börjar fundera på i vilken riktning det globala samhällsbygget är på väg – Hur länge kommer det att fungera med dagens samhällsbyggen innan vi i ord och handling skapar ett nytt världskrig?

För egen del har jag grunnat på den frågan mycket länge då jag hyser stor oro för att den utveckling världen har för närvarande leder raka vägen mot ett tredje världskrig – Något jag utgår från att få om ens någon vill uppleva.

Vid tidpunkten för andra världskrigets slut fanns det en stor samsyn i världen runt världskrig och det lidande dessa ställde till med – En samsyn som sa ALDRIG MER!

Denna samsyn ledde till att socialdemokratin och det socialdemokratiska synsättet om solidaritet och alla människors lika värde växte sig stark och fick stort fortfäste i världen därför att analysen av första och andra världskriget gav vid handen att det främst var nationalism, främlingsfientlighet och ojämlikhet som utlöste dessa krig.

Det världen bestämde sig för när de sa aldrig mer var att anamma en politik som aktivt förminskade nationalism och främlingsfrihet genom att skapa samhällen där jämlikheten ökade tack vare minskade inkomst- och förmögenhetsklyftor.

Det världen bestämde sig för var att det är ojämlikhet som är den främsta orsaken till världskrig och att det därför är ojämlikheten som ska bekämpas med alla till buds stående medel. Därtill att nationalism och främlingsfientlighet till största delen är produkter av ojämlikhet och ojämlika levnadsförhållanden.

Den sanningen fick mycket stort fotfäste i Europa och stod sig i mer än 30 år innan vi på nytt påbörjade resan tillbaka mot den ojämlikhet som utlöste dessa två världskrig.

Min analys över varför vi påbörjat resan tillbaka mot det samhällsklimat som utlöste dessa krig är glasklar och enkel – Det är helt enkelt så att merparten av den generation som kände till orsakerna till de två första världskrigens utbrott är näst intill utdöda.

Trots att vi har historieböcker att tillgå verkar det som om den mänskligheten som lever idag inte har tid att studera dessa orsaker – Detta därför att merparten av vi som lever nu är fullt upptagna med att roffa åt oss så mycket vi kan för egen del.

Hade vi tagit oss tid till att studera de utlösande orsakerna till den två första världskrigen hade det inte funnits en chans att vi på nytt skulle börja ställa olika grupper och olika etniciteter mot varandra.

Hade vi tagit oss tid att studera historien hade det inte funnits chans för den nationalism och främlingsfientlighet som nu växer fram att ens få tillstymmelsen till en chans att på nytt växa i styrka.

Den kunskap våra förfäder lärde av två världskrig är som bortblåst  – Hade vi haft den kunskapen kvar hade den globala samhällsutvecklingen sett helt annorlunda ut.

Det svenskarna och resten av världens befolkning måste förstå är att allas väl och ve måste komma före det egna jagets väl och ve om freden ska bestå.

Ska freden bestå måste vi förstå att bara i en jämlik värld där alla har tak över huvudet och mat på bordet finns grogrund för fred och välstånd.

Ska freden bestå finns bara en väg – En återgång till den socialdemokratiska politik som växte sig stark därför att våra förfäder som upplevt 1:a och 2:a världskrigets fasor och vedermödor sa – ALDRIG MER!

En värld där det globala samhällsbygget i sanning bygger på övertygelsen om storheten i ett samhälle byggt enligt devisen ”Av alla efter förmåga – Åt alla efter behov”.

”Hemligheten till en framgångsrik morgondag ligger gömd i de beslut vin fattar idag”

Det är med stor glädje jag läser den artikel i vk.se som handlar om att en mindre grupp politiker med Mikael Berglund (S) som ordförande jobbar för en ny effektivare och direktare politiskt styrd framtida förvaltningsorganisation för Umeå kommun – Därtill en organisationsmodell där förvaltningen har en direkt koppling till respektive nämnds verksamhet.

Vill du läsa artikeln i vk.se hittar du den på följande länk: https://www.vk.se/plus/2341590/politiker-styr-kommunal-omorganisation

I den intervju som hör till artikeln säger Mikael Berglund att Umeå är för stort för att arbeta efter modellen med en gemensam förvaltning för hela kommunen då beslutsvägarna blir alldeles för långa och den politiska styrningen allt för svag – En uppfattning jag delar fullt ut och därtill öppet anfört här på min blogg sedan 2015/2016 många gånger.

Förslaget att förvaltningen ska delas upp i sex separata förvaltningar utifrån de nämnder de hör samman med och ha ordföranden för nämnden som chef över förvaltningscheferna gillas inte av de fackliga som ser detta som en tillbakagång.

Fackets kritik gällde även förvaltningar som har nämndsöverskridande verksamhet och kostnaderna för den nya organisationen samt turordningsregler och oro för det – Något som gruppen redan beaktat genom att i förslaget föreslå att hela kommunen utgör gemensam turordningskrets.

Därtill innehåller förslaget förslag om en central administration som handhar alla funktioner som är kommungemensamma vilket bådar gott vad gäller både funktion och kostnadseffektivitet liksom styrning.

Facket framför även farhågor om att detta skulle leda till ökade kostnader vilket Mikael avfärdar direkt – Något jag tror är helt korrekt då det kommer från honom och den grupp som jobbar med saken.

Min uppfattning är att facket har fel i denna fråga och att vi på inget sätt går emot det facket ska värna och stå för med detta förslag.

Att den nya ordningen däremot begränsar tjänstemännens möjlighet att fatta egna beslut och beslut som inte alltid följer de som fattats politiskt är en helt annan sak – Dock nödvändigt för en tjänstemannaorganisation som har som första uppgift att implementera politiska beslut och se till att dessa efterlevs till punkt och pricka.

Med detta sagt som referens till artikeln i vk.se vill jag härmed addera min egen syn och varför jag sedan länge efterfrågat en tydligare politisk styrning av kommunens förvaltning och tjänstemän.

Anledningen till mina krav på detta står att finna i det som spelats upp gång på gång i media och annorstädes där förvaltningen och dess tjänstemän inte alltid följt de politiska besluten till punkt och pricka så som de är fattade.

Att detta beror på att delagationsordningen varit luddigt skriven eller på något annat spelar mindre roll – Ska vi kunna säkerställa att det politiken beslutar genomförs utan att förändras är det förslag som nu läggs ett måste – Facit till att så måste bli fallet har vi redan.

Med den organisationsmodell som nu föreslås får medborgarna större insyn i kommunens verksamhet samtidigt som politiken aldrig kan hävda att de saknat möjlighet att kunna följa upp sina beslut på ett klart och tydligt sätt.

En starkare politisk styrning av förvaltningsorganisationen direkt underställd varje nämndsordförande och dennes presidium är för mig garanten för att politiska beslut genomförs som beslutat – Därför hoppas jag att införandet av den nya organisationen kan ske i samband med att valet är avklarat.

”Hemligheten till en framgångsrik morgondag ligger gömd i de beslut vi fattar idag”

SKL larmar om att landets kommuner behöver 30-50 miljarder till i tillskott från regeringen för att kunna klara av att bibehålla dagens personaltäthet fram till 2021 – Då utan att fastläkarlöftet, automatisk rätt till tillsvidareanställning på heltid mm. räknats in i summan.

Som orsak till underskotten nämns en åldrande befolkning och stora pensionsnedgångar. Skulle dessutom farhågorna om minskade skatteintäkter för kommunerna slå in och bli verklighet kommer situationen att förvärras än mer enligt SKL.

SKL:s varningssignaler är givetvis alarmerande även om man kan utgå från att SKL delvis pratar i egen sak – Dock tror jag att de har helt rätt i beräkningen – I vart fall för den lägre summan.

Detta är något vi måste ta på fullaste allvar av många skäl – Dels därför att det är viktigt att landets kommuner kan klara sina uppgifter utan massiva skattehöjningar och därför att saker som dessa drabbar utflyttningskommuner med en åldrande befolkning mer än allt annat.

Skulle det dessutom gå så illa att vi får en alliansregering vet vi att landets kommuner kommer att drabbas av än högre kostnader i och med att alliansen redan nu aviserat att man ska försämra sjukförsäkringen och a-kassan.

Försämringar i dessa försäkringar drabbar kommunerna rakt av i och med att de som sparkas ut blir beroende av försörjningsstöd som är en kommunal kostnad tillskillnad från sjukpenning och a-kassa som faller på staten.

Med allt detta sagt är det hög tid att regeringen lyssnar in SKL på djupet och tar tag i problemet så att det kan lösas på ett sådant sätt att alla skattebetalare i Sverige solidariskt får vara med och betala för samhällets gemensamma kostnader.

Att skattebetalare i rika välmående kommuner ska slippa undan skatt medan skattebetalare i fattiga kommuner får betala oproportionerligt mycket i skatt är allt annat än solidariskt och något vi som samhälle måste åtgärda.

Slutligen tycker jag att vi ska undersöka om det är möjligt att på ett eller annat sätt lagstifta om rätten till tillsvidareanställning på heltid och att all tid på jobbet ska vara betald jämte en timmes avdrag för rast samt förbjuda delade turer annat än om arbetstagaren själv önskar detta – Då utan att bryta mot EU-lagar.

”Hemligheten till en framgångsrik morgondag ligger gömd i de beslut vi fattar idag”

Förändringarnas vindar politiskt blåser oerhört starkt i Malaysia och det ingen trodde var möjligt har nu inträffat.

Det parti som styrt landet sedan självständigheten har förlorat makten och landets legendariske premiärminister – Mannen som byggde Malaysia från ett u-land till en fullt utvecklad industrination har vid 92 års ålder och 15-års frånvaro återvänt till rollen som landets premiärminister.

Tun. Dr. Mahathir Mohammad är en levande legend och ses som mannen vars kraft och idéer om hur ett framgångsrikt samhällsbygge ska se ut byggde välständ, ekonomisk utveckling, framgång och nationell stolthet i Malaysia.

Att han därtill kommer tillbaka i rollen i ett nytt politiskt parti snarare än i det parti han själv var med och skapade och länge ledde säger en hel del om det som nu sker i landet.

Låt mig därför ställa två oerhört relevanta frågor och därtill besvara dem för att förklara varför det som nu sker i Malaysia i sak har lika stor bäring på Sverige och en del andra länder.

• Varför återvänder man till politiken vid 92-års ålder och efter en bekväm tillvaro som respekterad talare och landsfader – Är det makthunger, ekonomisk vinning eller behovet av att bevisa sin egen storhet som ligger bakom?

Svaret på den frågan är enkelt – Tun. Mahathirs återkomst i politiken beror på en enda sak – En gränslös kärlek för sitt land och för sina landsmän – Därtill en inneboende sorg över att levande tvingas titta på medan landet efter det han lämnade politiken avvikit från den starka plan och väg som framgångsrikt byggde Malaysia.

• Hur kan det malaysiska folket rösta fram en person som lämnat politiken sedan länge – Därtill vid en ålder där de flesta i hans generation sedan länge är döda och mer eller mindre glömda av alla utom de närmaste släktingarna – Vilka motiv driver det malaysiska folket att göra detta?

Även svaret på den frågan är enkelt – Därför att det malaysiska folket fullt ut förstått att det är skillnad på politik och politik och stor skillnad på politiker och politiker – Därtill att det behövs en stark och solid plan för samhällsbygget om detta ska bli framgångsrikt och gynna både nationen och alla dess invånare.

Det har under lång tid jäst ett stort missnöje i Malaysia därför att människor fått det sämre snarare än bättre och därför att landets framgångsrika tillväxt och utveckling avstannat helt och hållet trots att världen befinner sig i en brinnande högkonjunktur sedan länge.

Tun. Mahathir har under de sista två åren med en ängels tålamod förklarat och fått det malaysiska folket att förstå vikten av en stark och stabil plan för samhällsbygget och vikten av att följa den utan att avvika. Därtill har de färska och tydliga bevis på vad som hände när de som tog över avvek från den plan Tun följt under sina år som landets premiärminister.

I detta val trillade poletten ner för väljarna och det är därför Tun Mahathir nu åter svärs in som landets premiärminister.

Tun’s uppgift är sannolikt inte att själv sitta hela mandatperioden utan endast och allena att lyfta tillbaka landet på rätt kurs för att sedan lämna över till kompetenta medarbetare som därefter framgångsrikt kan fortsätta bygga landet mot nya framgångar och en återupprättad nationell stolthet.

• Kan det som händer i Malaysia appliceras i Sverige?

Mitt svar är SJÄLVKLART!

Det är dags att svensken liksom malaysiern inser att politik gör skillnad och att den socialdemokratiska politik som under åtskilliga år byggde Sverige till världens ledande välfärdsland och världens mest jämställda land – Landet omvärlden med avund betraktade som landet annorlunda  behöver en renässans.

Ett återinförande av de värden och den starka plan som byggde välfärdslandet Sverige fram till Palmes allt för tidigare död är det Sverige behöver för att likt Malaysia återvända till en ny era av framgång, utveckling och nationell stolthet.

Mer om detta i ett separat inlägg – Ha en trevlig Kristi himmelfärds dag – Sprid kärlek och njut av tillvaron för det tänker jag göra idag precis som alla andra dagar.

”Hemligheten till en framgångsrik morgondag ligger gömd i de beslut vi fattar idag”