Efter att ha spenderat det mesta av detta år inom sjukvården för att behandla den cancer jag diagnostiserades med i början av året har jag bara en sak att säga – Svensk sjukvård är i sanning fantastisk och därtill världsledande eller nästan världsledande på alla dess områden.

På senare tid har jag som jag nämnt ovan haft anledning att besöka och utnyttja sjukvården och själv uppleva hur det fungerar – Då för en behandling som med cellgifter, strålning samt rehabilitering och eftervård kommer att ta minst 1,5 år av mitt liv i anspråk.

Från den stund jag fick min diagnos vilket gick rätt fort när jag åkte in akut på NUS har allt verkligen gått som på räls – Vid minsta symtom och bieffekt av min behandling har sjukvården utan att jag bett om det lagt in mig för att undersöka och vidare utreda vad som hänt och varför det som inträffat inträffat.

Ovanpå det har både jag och min familj fått ett oerhört stort stöd av sjukvården i form av möten med läkare och kuratorer som klart och tydligt besvarar alla frågor som dyker upp hos dem – Detta därför att cancer är en anhörigsjukdom mer än något annat där mina nära och kära kan behöva allt stöd de kan erhålla för stunden.

Förvisso kan det  spela en viss roll att jag har turen att vara bosatt i Umeå och därför har närmare till NUS och kan åka dit med kort varsel – Dock tror jag inte att detta spelar allt för stor roll i sammanhanget då jag under min sjukdomstid haft möjlighet att prata med andra cancersjuka från hela NUS upptagningsområde.

Slutsatserna så här långt är att den svenska specialistsjukvården är världsbäst samt att det enda område som behöver förbättras är primärvården och då dess förmåga att snabbast möjligt remittera patienterna vidare till specialistsjukvården.

Trots att alla signaler pekade mot att något allvarligt avstod primärvården initialt från att remittera mig vidare till specialistsjukvården på NUS och skickade hem mig med en salva och budskapet att höra av mig om en månad om jag inte känner mig bättre – Något jag tror att jag kunnat förändra om jag varit ihärdig nog.

Det som sedan tagit vid efter det att jag på eget bevåg sökte akut via akutsjukvården visar precis hur fantastisk svensk sjukvård är – Allt sedan den stunden har allt löpt på klockrent och jag har fått adekvat sjukvård inom en tidsrymd som med råge ligger innanför den vårdgaranti på 90 dagar som gäller.

När jag väl kom till NUS via akuten med mina problem har allt gått spikrakt och jag har blivit oerhört väl omhändertagen på alla de 3 specialistkliniker jag utretts på där de tagit sig tid att utreda fullt ut vad jag lider av och hur och av vilken specialistklinik min sjukdom ska behandlas och slutligen botas.

Därför vill jag ännu en gång säga att den Västerbottniska sjukvården är fantastisk och att jag fått den hjälp jag behöver när jag behövde den och då utan hänsyn tagen till min plånboks storlek eller huruvida jag satt på fönsterplats på första parkett eller inte.

Så vitt jag förstått från andra jag pratar med gäller samma sak i övriga Sverige vilket gör att jag med facit i hand rakryggad kan säga att svensk sjukvård i sanning är både världsledande och fantastisk.

Att det är möjligt tackar jag mina socialdemokratiska förfäder för då det är de beslut de fattade historiskt som möjliggjort den högkvalitativa och jämlika sjukvård för alla som vi har idag.

Ska vi satsa ännu mer på sjukvården vilket vi självklart ska göra borde en utbyggnad av primärvården med fler specialister för att snabbt kunna ställa en första diagnos och remittera till rätt klinik vara en naturlig del av en sådan utveckling – Därtill med rätten att skicka patienter till specialistkliniker akut om bedömningen är att omedelbar fara för liv och lem föreligger.

Därtill är jag övertygad om att det tillskott på 14.000 fler människor i sjukvården som vi socialdemokrater utlovat kommer att göra en enorm skillnad och göra en redan bra sjukvårdsapparat ännu bättre.

En väl fungerande primärvård med förmåga att effektivt ställa rätt diagnos och remittera människor vidare till specialistsjukvården på NUS och andra specialist/universitetssjukhus är A och O och skulle sannolikt spara tid, pengar och lidande och innebära att alla läkare får mer tid över att jobba med sina patienter.

Att detta bäst kan förverkligas genom ett förstatligande av all sjukvård tror jag att många är beredda att hålla med om.

Avslutningsvis kvarstår jag därför vid min principiella grunduppfattning om att all sjukvård bör förstatligas för att säkerställa att alla oavsett bosättningsort och/eller den egna plånbokens storlek har tillgång till en jämlik primärvård och specialistsjukvård på lika villkor.

”Hemligheten till en framgångsrik morgondag ligger gömd i de beslut vi fattar idag”