Nog håller de varandra om ryggen, hårdrockarna.

Jag läser skivrecensioner som andra har sex före äktenskapet – ofta och gärna. En sak som slagit mig är att snittet för recensioner som behandlar genren hårdrock tenderar att ha ett betydligt högre snitt än bedömande texter om musik inom andra genrer.

Vädligt mycket är ’klockrent’, ’grymt’ eller ’tokbra’. Ibland behövs inte mer än ett välriktat slag på en virveltrumma i första låten för att övertyga recensenten om plattans förträfflighet. Här på vk.se finns till och med en bloggare vars främsta uppgift är att skriva upp och kasta ljus på gamla hårdrockskivor. Vad är egentligen grejen, frågar sig kanske vän av ordning.

Efter lite stötande och blötande med vänner jag lyssnar på kom vi fram till följande: hårdrockare är i regel positiva människor som hemskt gärna vill värna om sin egen kulturyttring. Och således slentrianhyllar man mer eller mindre allt så länge bandet skrivit sitt namn med tillräckligt spretigt typsnitt på omslaget. Sant? Falskt?