Det pratas ibland om hiphopen som en missrepresenterad musikgenre. Ty bortom den synliga muren av platinafälgar, banditromantik, självcelebrerande rim, snappande fingrar och laffy taffy-danser finns också horder av mer modesta yrkesmän.
En av dessa är Epic. Han rappar inte för brudarna. Inte för halskedjorna. Inte för cracket. Han rappar för att kunna betala sina tandläkarräkningar.
– Jag är först och främst ett fan. Musiken jag gör ska vara sådan som jag själv vill lyssna på. Om det sen tilltalar fler blir jag världens lyckligaste.
Rent ekonomiskt, har musiken påverkat din levnadsstandard?
– Njae, jag får in lite pengar här och där. Men kom ihåg att jag köper en massa vinyler och går på konserter hela tiden. Jag har en dröm om att pensionera mig tidigt och istället åka på världsturné. En Europaturné med Nomad [reds anm: belgisk rappare med vilken Epic just gett ut ett album] vore kanske mer realistiskt. Tyvärr har jag bara tre veckors semester om året, och jag använder de dagarna till att göra spelningar runt om i Kanada. I sommar tänker jag dock ta fem veckors obetald semester, så vi får se vad som händer.
Vad var det senaste du köpte för pengar du tjänat på din musik?
– Tro det eller ej, men den enda gången jag verkligen tjänat pengar på skivor var på Scribble Jam [årligt och nördigt indiehiphop-konvent i USA]. Jag slangade skivor för säkert 5000 kr på en dag. När jag kom hem köpte jag en helt okej soffa som jag fortfarande har kvar. Det finns alltid tandläkarräkningar som ska betalas också. Annars har jag en pryl jag brukar köra med en polare i Calgary. När vi får pengar från en spelning skriver vi om alla regler: inget kostar något eftersom vi betalar med pengar från rap. Vi vräker i oss en massa sushi och såna grejer.
"I will experiment, but only if the experiment is relative to my people". Orden är dina. Känner du att du kan lära folk något genom dina texter?
– Absolut, folk lär av varandra. Perspektiv och sånt. Jag vet en massa ungar [Epic är 36] från trakten som respekterar mig och lyssnar på vad jag säger. Jag försöker bland annat lära dem om socialism.
Såpass. Har du råkat i trubbel över något du sagt eller gjort på en scen?
– Ja. på The Canadian MC Championship blev jag så arg att jag knuffade omkull en stor gangsterrapkille. Jag var förbannad över att han höll tillbaka mig. Det var riktigt pinsamt. Jag pratade med honom efteråt och bad om ursäkt för mitt beteende.
Hur ser du på den mer gangstainriktade scenen och det sättet att leva?
– Att som vuxen sitta här och sprida en massa negativitet vore oansvarigt. Det finns ju verkligen folk där ute som måste hustla för att klara dagen. Men jag känner också till en massa kanadensiska rappare som inte behöver det. De arbetar på oljefälten under veckorna, sen åker de hem och spelar in gangsta-spår över helgen. Det är lite löjligt. Jag kommer från ett fattigt område, och de flesta här vill bara ha möjligheten att göra något.
Har hiphop gett dig bättre självförtroende?
– Ja. Ingen kan skoja med Epic. Jag är en kanadensisk rappare som rimmar med den grymmaste MC:n som någonsin har gått på Belgiens gator. Vem kan jiddra med det nere på postkontoret, i köpcentrumet eller på en privatfest?
Ingen, får man anta. Något annat du känner att du vill ha sagt?
– Hm, tja. Det var nyligen en flicka här i traken som blev skjuten till döds på sin 18-årsdag. Hon var ute och firade. När hon gick hem var det en snubbe som skrek fula saker till henne. Tydligen ska hon ha ropat något tillbaka. Killen rusar ut ur sin bil och skjuter henne i huvudet. De hade aldrig träffat varandra. Vad i helvete är det för fel på folk?
ANDREAS TERNER
Ovanstående är en två år gammal och tidigare opublicerad intervju med den kanadensiska rapparen Epic. Fick för mig att posta den här när jag upptäckte att mannen med det gråa håret trots allt är aktuell med en ny skiva. Den är döpt till ’Aging is What Friends Do Together’ och släpps, om någon mot förmodan skulle vara intresserad, nu på måndag.
Mer om Epic hos:
Clothes Horse Records
Hand Solo Records
Myspace
Senaste kommentarerna