Som vanligt var Almedalsveckan som ett korallrev av föreläsningar, jippon, mingel, tal och personliga möten och intrycken trängdes i huvudet. Man får också inse att man inte har en chans att vara på alla ställen som man skulle vilja. Det började redan på måndagens morgon då jag medverkade i Grant Thornton’s Entreprenörsscen i panelen Bortom kvartalsekonomin; vem tar egentligen det långsiktiga ägaransvaret i Sverige? Det var en dialog om hur vi ska säkra framtiden, där moderatorn Satish Sen framhöll hypotesen att entreprenörer är bland de mest långsiktiga samhällsaktörerna.

Samtidigt, ca 300 meter ost-sydost pågick det intressanta Näringslivspolitik för ett hållbart och konkurrenskraftigt Sverige, dit jag gick så snart jag var färdigintervjuad. Där hann jag höra Anders Wijkman påpeka att Sverige vad gäller politiska incitament och styrmedel för hållbar utveckling ligger efter exempelvis Tyskland och Holland. Erik Brandsma, GD på Energimyndigheten nämnde att vi står i en affärsdriven systemförändring inom energi där 140 000 amerikaner nu jobbar i solel-industrin, jämfört med kolets krympande 80 000. Lars Strannegård, rektor på Handelshögskolan i Stockholm påpekade att företagsekonomi, det mest studerade universitetsämnet i Sverige, lämnar sina studenter okunniga om hållbarhet, och stuprörsproblem inom akademin fick sig en känga: ”Världen har problem. Universiteten har departement.”

I landshövdingens trädgård hann jag även träffa flera bekanta inklusive byta några ord med Stina Billinger, näringsdepartementets hårt arbetande, kloka och helhjärtade planeringschef. Det verkar för en politiknovis som jag orimligt kämpigt att få till det nödvändiga, konstruktiva och långsiktiga samarbetet politiker emellan som krävs för skapandet av en hållbar ekonomisk spelplan och en uthållig försörjning av Sverige. Jag är i alla fall glad att det finns de som försöker, och får lust att huta åt våra blockpolitik-kramande partiledare: Kom igen nu Sverige, vi kan bättre än så här! Kan man få lite långsiktig helhetssyn, tack?

Tonen som anslogs i början kändes igen längre fram under veckan: På flera ställen framträdde bilden att det är företag och städer där långsiktiga, personliga ansvar tas som går först i den nödvändiga omställningen till en uthållig försörjning: före börsbolagen, före Sveriges politiker och därmed före lagstiftningen. Familjeföretagen och kommunerna/städerna går före. Kanske beror det på att när man sitter i konkret verksamhet som rullar och går och vill säkra verksamheten bortom nästa kvartal eller val, så måste man erkänna försörjningsutmaningarna, integrera kunskaper från flera discipliner och ta sig an omställningen. På Veckans Affärers dialog om Cirkulär ekonomi berättade Jonas Carlehed, IKEA, om deras Product Sustainability Scorecard som de avser göra för alla sina 10 000+ produkter med målet att driva försäljningen av mer hållbara produkter upp till minst 90% inom 5 år. En likhet med Polarbröd är deras satsning på förnybar energi: Också IKEA har byggt framförallt vindkraft så att de numer är självförsörjande på förnybar energi i meningen att de tillför elnätet lika mycket el som de i Norden själva förbrukar. För att nå samma mål globalt kommer de totalt att investera 20 miljarder kronor. Imponerande exempel på långsiktigt entreprenörskap!

Det var här, bland entreprenörer, som samtalet baserades på insikten att vi inte längre kan ignorera termodynamikens första sats: inget skapas eller försvinner, allt kan bara omvandlas. Och Sofie Allert från Svenska Algfabriken berättade om deras affärsidékomplex som kan sammanfattas med just uppsorterande omvandling: hur kontrollerad algblommning med bra alger samtidigt som den åstadkommer avloppsvattenrening bland annat förädlar fram livsviktigt fosfor, som behövs i allt levandes DNA, och kisel till batterier och djurfoder: ”Reningsverken måste bli råvarufabriker.” Och i detta instämde en finlandssvensk man i publiken: ”I universum finns inga linjära flöden, allt är cirkulärt, det är bara vi människor som i en kort parentes brutit mot detta. Nu måste vi stoppa näringsläckaget och övergödningen av haven genom att recirkulera på land!”

För ett företagsklimat som gynnar och får fart på denna förfinande, recirkulerande omvandling behöver vi också rikspolitiker som lyssnar och fattar rätt beslut. De behöver lyssna på kloka forskare och NGOs, på föregångarföretagare och de nestorer som också fattat vad framtidens ekonomiska framgång kommer att stå och falla med: förmågan att resurseffektivt säkra våra fysiska försörjningsflöden inom planetära gränser. Sådana nestorer fanns på plats där i trädgården bakom Idyllien mitt i Visby: Anders Wijkman igen som i detta sammanhang påpekade att vi behöver rekonstruera vårt svenska skattesystem som till 60% finansieras med skatt på arbete, ett 12 gånger större uttag än skatten på naturutnyttjande. Inget vidare upplägg om vi verkligen vill ha det vi påstår: många jobb och låg påverkan på naturen. Klas Eklund som med självklarhet konstaterade; ”kalla det cirkulär ekonomi eller gammal hederlig resurseffektivitet och sunt förnuft: vi måste ändra vår teknik och våra affärsmodeller… Jobbet är att tillfredsställa behov, inte att sälja prylar.”

Och de behov som ska tillfredsställas handlar inte minst om maten. Det blir allt tydligare att det är matförsörjningen som är mänsklighetens största utmaning. På vårt eget seminarium berättade vi på Polarbröd om hur vi ligger till i vår omställning till en uthållig försörjning, efter en introducerande föreläsning av professor Karl-Henrik Robèrt. Där kunde vi konstatera att investeringen i förnybar energi —där det egentligen handlar om att som kapitalägare förstå försörjningsläget, vara villig att investera långsiktigt, och att avstå jakten på ohållbart hög avkastning— är en enkel match i jämförelse med att klara en hållbar matförsörjning. Det glada budet som vi nu nås av från förnybar el-teknikens håll —det går att få fram hållbart producerad el lika billigt eller billigare än ohållbart— kommer enligt min bedömning aldrig att kunna sägas om maten.

På Axfoods seminarium om Social supermarkets berättade Marika Markovits från Stockholms stadsmission att vi har en miljon fattiga i Sverige, och att allt fler kommer till dem för att få mathjälp; fattigpensionärer, nyanlända och allt fler unga svenskar. 15 000 sådana insatser gjordes bara i Stockholm under 2014, alltmedan vi slänger 30% av maten. Louise Ungerth från Konsumentföreningen Stockholm tog vid och berättade att hälften av de globala utsläppen till luft och vatten kommer från vår matförsörjning, och att den största andelen svinn i Sverige finns hos konsumenten. Hon tipsade om att sänka temperaturen i kylskåpet från 8 grader till 4, i ett råd som kändes mycket framtid, en tid då vi inte kommer att ha råd att slösa med maten som vi gör i dag.

Ett annat klokt tips yttrades i Visby kyrka på ett seminarium om finansbranschen: Oklara nyanser av grönt; hur hållbar är egentligen finansbranschen? Mats Andersson, internationellt prisbelönt för den kolsnåla pensionsinvesteringsstrategi som Fjärde AP-fonden infört under hans ledning, sa: I stället för att som finansvärlden av idag se risk som lika med volatilitet, kortsiktiga svängningar på marknaden, så bör vi i stället bevaka risker som leder till permanent kapitalförlust, och ”klimatförändringar är en sådan risk”. Hear hear, tänkte jag på sjunde kyrkbänkraden till höger, eller var det kanske till och med ett Amen? Och Finansmarknadsminister Per Bolund var optimistisk: ”Det kommer ett globalt pris på kol, vi får en koldioxidskatt.”

På Ekobankens seminarium Hur skapar vi ett klimatsmart jordbruk? med docent Artur Granstedt knöts dessa båda framtidsavgörande aspekter ihop: maten och klimatet. Han meddelade att vår matkonsumtion idag genererar utsläpp på 13 ton koldioxidekvivalenter/ svensk och år; något som måste ned med över 80% til 2 ton per person och år, om vi ska klara den globala klimatbudgeten. Han berättade om BERAS-projektet, i vilket 12 ekologiska typgårdar i ett nätverk runt Östersjön bedrivit ’Ecological Recycling Agriculture’, och om Järna-regionen som genom samverkan med Saltå Kvarn som köpare av skördar, en biogasanläggning och konsumenter som gått med på att göra en klimatvänlig omställning av sin kost, faktiskt klarade att minska CO2-ekvivalentutsläppen med 85%.

Jordbrukets svagheter och styrkor klargjordes osentimentalt: Å ena sidan finns två tydliga ”kritiska punkter” för, som Arthur uttryckte det, ”jordbrukets klimattrovärdighet”. Det ena var dragkraften, d.v.s. frågan om varifrån energin till arbetet med jorden kommer: vi kommer knappast att gå tillbaka till dragdjur och muskelkraft, men i en hållbar framtid kommer heller inte dragkraften, som idag, från fossila bränslen. Den andra ohållbara aspekten av dagens jordbruk som nämndes var mängden djur, framförallt idisslare, som idag genom metan står för en ansenlig mängd av de globala utsläppen av växthusgaser. Å andra sidan har vi jordbrukets självklara plats i världen: vi måste ha mat, så att sluta med jordbruk kommer inte att vara något alternativ så länge det finns människor. Dessutom är växandet och fotosyntesen det enda sättet vi har att plocka ned kol ur atmosfären. Vallens nyckelbetydelse nämndes särskilt: med kvävefixering ur luften ökar mullhalterna och ”humuskapitalet i marken”, eller som det uttrycktes på engelska: ”rebuilding fertile soils, creating carbon sinks.”

I diskussionen efteråt framkom återigen att medan vi slänger 30% av maten vi odlat, förädlat och transporterat, så lägger sig var nionde människa hungrig varje kväll. Något som bevisar att maten alltså samtidigt är för billig (för oss som lättvindigt köper och slänger) och för dyr (för dem som hungrar). Hunger och svält är med andra ord inte en fråga om en otillräcklig mängd mat; det är en fråga om en värld där pengar, d.v.s. köpkraft, fördelas alltför ojämlikt.

Jag stannade kvar i föreläsningssalen på Gotlands högskola och lyssnade vidare på Ekobankens nästa seminarium med Pella Thiel. Pella sa att det finns saker som pengar inte kan mäta. Därför finns det också saker som hon inte kan sälja; ”mina barn, exempelvis. Dem skulle jag aldrig kunna sälja oavsett pris. Jag har inte heller rätten att sälja dem.” Det handlar om det ovärderliga, där ekonomins regler inte råder, utan juridikens. (Eller etikens, moralens eller rent av religionens? dyker tanken upp i mitt huvud, med en association till Påven Francis och hans hållbarhets-Encyklika. )

Pella berättade vidare om Polly Higgins, juristen som arbetar för att skydda biosfärens ovärderliga förmåga att bevara liv, och om brottet mot freden som Internationella Brottmålsdomstolen i Haag också skulle kunna bevaka: Ecocide, något man på ren svenska kanske skulle kalla ’naturmord’. Det är definierat som allvarlig miljöförstöring som påverkar mer än 200 kvadratkilometer i över två månader, och skulle därför inte lösa alla miljöproblem. Men om den storskaliga åverkan som mänskligheten ägnar sig åt skulle vara föremål för internationell rättspraxis till skydd för biosfären, och där individer skulle kunna hållas personligen ansvariga för brott mot lagen mot ecocide, så skulle det innebära gränser för den låt-gå attityd som idag råder. Eller som Annika Laurén, VD på Ekobanken, uttryckte det: ”Vad gör kapitalet? Är ingen ansvarig? Pengarna: Om man inte tar grepp om dem kan de fara åt helvete.”

Efteråt gick jag och Pella och delade en intressant variant av vegetarisk taco. Hon nämnde att lagstiftningsvägen kanske kan vara lite som en akupunkturpunkt, eller som hon skriver här, den fasta punkt utifrån vilken man kan rubba världen.

Jag hoppas hon har rätt, och inser att jag bär på på en vag oro och ilska, eller är det kanske egentligen en besvikelse? Besvikelsen över politikens oförmåga medan våra marginaler rinner iväg i år av handlingsförlamning, och över det märkliga tillstånd av felsubventioner, obetalda externaliteter och bidrag till världens rikaste som vi idag lever med (som man inte med den bästa vilja kan kalla marknadsekonomi). Men samtidigt lämnar jag Almedalen 2015 med tillförsikt: det känns, som Johan Rockström sa i sitt tal på tisdagens middag på Briggen Tre Kronor: ”2015 är ett toppmötenas superår, och det finns goda chanser att förändringen kommer nu”; att vi får en avgörande vändning för möjligheten att mänskligheten trots allt kommer att klara omställningen till en uthållig försörjning, innan de ohållbara sätt som vi försörjer oss på idag knäcker biosfärens förmåga att bära oss. Och för er som vill höra denna kloka man tala mer om varför detta år kan vara av avgörande betydelse, rekommenderar jag hans utmärkta Sommarprat i P1.