De som aldrig fick chansen…

Av , , 172 kommentarer 67

OBS! VARNING FÖR STARKA BILDER!!!

Jag står på platsen där en ofattbar grym och onödig massaker nyss ägt rum. Det är lugnt och stilla, en vacker vårdag med solen som gassar. Några korpar cirklar över mig, deras kraxande är det enda jag hör. Mitt hjärta känns tungt och mörkt, tårarna går inte att stoppa. Runt omkring mig ligger döda, stympade och sönderslitna kroppar. Blod, blod, blod och stirrande ögon vart jag än vänder mig. Det är ingen dröm, men jag önskar att det vore det.

anneli o kalv

Jag plockar upp kameran och fotar. Plumsar i snön, faller, gråter, reser mig och vet att jag måste fortsätta fota. Dokumentera för att fler ska få veta, även om jag egentligen inte orkar se det jag ser. Och jag måste berätta för er för jag står inte ut med att det här sker, år efter år, dag som natt utan att svenska folket vet någonting om det.

Platsen är Fjällåsen, längs stambanan mellan Gällivare och Kiruna. Här transporterar gruvbogaet LKAB sin malm och gör miljardvinster. Och här åker glada resenärer persontåg utan att veta att de stödjer ett avancerat statligt djurplågeri i samma stund de betalar för sin tågbiljett.  Den här gången blev 22 renar och nästan lika många ofödda kalvar oskyldiga offer i en tågmassaker dagen före. Jag står mitt i detta slagfält nu. Jag måste dokumentera och berätta av den enkla anledningen att dessa 22 renar och deras ofödda kalvar var inga offer i en isolerad engångshändelse. Att renar sargas, stympas, plågas och dödas av tåg sker hela tiden, systematiskt och det sker i staten Sveriges namn. Eftersom regelverket är sådant att endast Trafikverkets egna utsända får avliva skadade renar på spårområdet kan renar ligga stympade i timmar och vara vid liv.

Jag ser renvajor med uppfläkta magar, tarmpaket som ligger spridda. Jag ser renar med krossade skallar och hjärnsubstans som runnit ur deras ögon. På spåret ligger ligger hornbitar, köttbitar och ett intakt hjärta som rivits hel ur kroppen. Jag ser en ren med bruten ryggrad där ryggen sticker ut ur skinnet. Och jag ser den där fjolårskalven som fått alla sina ben stympade och fortfarande var vid liv när min man kom till platsen en timme efter smällen… Men det som verkligen river i mitt hjärta av ilska, sorg och vanmakt är synen av alla dessa små ofödda renkalvar som skjutits som projektiler ur sina mammors magar. De små liven som hade dagar eller timmar kvar innan de skulle födas ligger nu kalla, stela och livlösa i snön. De fick aldrig chansen att påbörja det här livet. Och deras död kommer inte heller att synas i Trafikverkets dödsstatistik.

Så varför händer då detta ofattbara grymma? Ja det här är något som inte skulle behöva hända om ansvariga myndigheter hade velat lyssna och förstå vad som händer, och agera därefter. Men som vanligt så stavas den förblindande faktor P-E-N-G-A-R. Trafikverket tycks anse att det är en bättre affär att betala ersättning till renägarna, än att pröjsa för att djur inte ska få lida.

Jag och min man har renarna i det här området där den statliga järnvägen klyver renarnas traditionella betesmarker. Järnvägen, som är en sentida uppfinning har byggts så att den korsar renarnas urgamla vandringsleder. Renen är ett djur som vandrar mellan olika årstidsbeten, i skogen på vintern och i fjällen på sommaren. Så har renarna vandrat i årtusenden och sådan är deras biologi. I det här området måste renarna passera järnvägen för att ta sig till fjällen där renvajorna också föder sina kalvar i maj. Det handlar om tusentals renar där varje klöv måste över järnvägen.

Min man, som i princip är född och uppvuxen på den här järnvägen, har ägnat hela sitt yrkesverksamma renskötarliv åt att försöka skydda renarna från järnvägen. Men när tåget kommer i 130 kilometer i timmen tar det allt i sin väg. Så långt vi bara kan försöker vi bistå renarna över järnvägen, men renarna är många och områdena stora. Det är helt enkelt ett omöjligt arbete att vara överallt. Och vi har ju inte bett om att få den här järvägen…

Däremot finns dock en massa andra åtgärder som Trafikverket skulle kunna ta till, om de bara hade velat. Ordentliga stängsel, säkra övergångar (ekodukter) där renarna kan passera, hastighetsnedsättningar under den mest intensiva vårvandringen. INGET av det här vill Trafikverket göra.
Vintern som var hade vi som vanligt stora problem med renar som stympades av tågen. Jag skrev ett brev till Trafikverkets generaldirektör Gunnar Malm och begärde ett möte för att diskutera lösningar. Ännu i maj har jag inte hört ett knyst. Idag skickade vi in en begäran om hastighetsnedsättningar och har begärt svar under dagen i morgon. Nu får vi se hur alerta de är men jag har inga stora förhoppningar.

Mitt hopp står däremot till er, alla goda människor som inte vill att djur ska behöva plågas på det här sättet, enbart till priset av statliga vinster. Jag tror och vädjar till er, en allmän opinion av goda krafter som vill hjälpa till att sätta press på Trafikverket. Sprid den här informationen, dela bloggen och skriv gärna till Trafikverket!!! Kram till er!!!
Kram också till killarna i fält på VR Track som måste rycka ut till de här slaktplatserna och avliva skadade renar på dygnets alla timmar. Ni är starka och ni gör det bra och jag skulle önska att ni vill berätta er historia om era upplevelser och synerna ni möter. Jag tänker också på lokförarna som inom arbetets ramar tvingas orsaka detta lidande hos oskyldiga djur.

Nu följer en rad otäcka bilder så ni som vet att ni inte klarar av det, titta inte.

lars ola o ren

ren 1

ren 3ren2

 ren14

ren 12ren7

ren5ren6ren11ren9ren8ren13

172 kommentarer