Kommentar till Edward Riedls blogg (att ha ett jobb är viktigt på många sätt)

 Nog är det bra att det finns möjligheter att få gå till våra arbeten, men dina ord har du skärmat av eller så har du hamnat i glömskans hav, precis som jag.

För några månader sedan lyfte ni ribban högt med tvångsförflyttning av familjer i varje hem och kök. Har du inte lön där du bor så flytta på annan ort, och vi i inlandet fick tacka och ta emot, säkert många också i Stockholms förort. Flytten för övrigt ställde familjer i desperation, mamman hade arbeten här medans pappan fick ta ryggsäcken och åka iväg, eller vice versa. Barnen då, de små? Ja de kom iklämm splittringar i var och varannan familjemedlem.

För att inte tala om utförsäkringen av de som inte orkade med kroppslig verksamhet. Om jag inte missminner mig så skulle alla ut i arbeten innan julen. Tomtefar var inte precis snäll inte en sådan som jag läste om i barnaåren.

ER TOMTES JULKLAPP VAR: GÅ UT I JOBB ÄVEN OM DU HAR HUVUDET UNDER ARMEN!

Det är inte grant det här när glömskan tar vid, då minns man inte de ord som var sagt och det blir kiv. (Jag har varit med om det, jag är glömskare än allt annat så du bara vet, och jag välkomnar dig i gänget, men jag ska skynda mig att säga. Jag förstår du inte vill vara med!) Därför frågar jag dig, om möjligt ursäkta mig men var går gränsen i ärlighet? För det känns som om att den inte finns i bloggen där du skriver.

Kramen