Ett av mina minnen här i livet

Av Annevi Linder och Emelinda Jakobina Jakobsdotter, 25 mars 2011 kl 09:03, 2 kommentarer

Min tre år äldre syster tog mig med i det gäng som kallades ”Barselegänget”. En grupp av människor som älskade dansen, logen och Folkets parker. Jag var cirka tretton år då min systers vilja blev lag, och det är jag glad för idag ska ni veta. Hon och sina allra bästa vänner fick mig att gå in i den virvlande dansens toner, och det var ett av de bästa stegen jag fick vara med om, i början av livets skeenden. Buggandet, valsen, schottis, hambo, och som jag brukade säga "de tre stegen".

För dem var det givet att jag skulle vara med, och med öppna armar gav de mig både glädjen skratten och känslan av samhörighet. Affe, Gullan, Kurt, Elvy, Jonny, min syster, Nisse så klart, och Leif kom några år efter, han var yngst och han blev den största av dem alla tror jag, för på dansgolven dansade han som John Travolta. Det syntes så väl att det fanns i generna och kom från sina bröder. De var och är säkert idag ALLA ”dansanta” karlar i detta gäng, med taktkänslan inplanterat i deras vener.

Tack säger jag bara, och om jag inte har sagt det förut, så vill jag säga det nu.

Er generositet att vilja lära ut danssteg efter danssteg till en då så liten tjej som jag var, sådde ett frö för taktkänslan i mitt inre, och att glädjande minnen sitter kvar i min ryggrad när jag hör dansbandsmusiken i min radioapparat. Även för er enkelhet och det att ni visade mig hur viktigt det var att ta hand om sina vänner. Tack ännu en gång.

Ja det var då, och åren har gått och den här låten vill jag ge som hyllning till er alla i ” Barselegänget”. Mor och Far Isaks döttrar och söner. Ni i det gänget var som syskon i dansarsvängen. Här kommer CHATTANOOGA COO CHOO med Thorleifs orkester.

Men jag undrar, kallar ni mig fortfarande för ”Lillan”

Kramen till er alla