Livets saga

Vid den gamla porten öppen dörr från förr, inget kan ta bort det, lukten från timrets levnadsdröm. Åren har förflutit timmar lika så, plogen den har brutit ödemarken som vi gärna står på.

Skira bleka tyger livet i sig självt, och den nötta bibeln hindrar ej betydelsen.  För husets alla knutar talar sitt språk, andas i tidestressen, inget att göra åt.

Men lugnet i dess glömdas såt, säger så till mig. ”Det är ingen tvekan! Här finnes rofylldhetens, spelemän.”

Klockan tickar dock, tidevarv sekunder, träget följer stocken sorg, och glädjens högsta sånger. Tick tack, tick tack tiden står ej stilla, dock den vill forma tideandans tolkningstimmar.