Dessa röksignaler skall ej ses av känsliga personer.

Kära vänner och fiender.

Här jag nu sitter på min stubbe som jag förövrigt har holkat ur och fått en relativt fin fåtölj av, så tänkte jag på en sak. Nja! Mina tankar är på många ställen men just idag har jag funderat på ”grottan” Ni förstår jag tog mig en längre promenad i går kväll när månen lyste så klart över fjällen och det snöade lite av vad vi kallar för ”Lapphandskar” Det är relativt stora snöflingor som vi inte ser allt för ofta och det var väldigt vackert. Snön hade precis lagt sig och de gnistrande kalla snöflingorna blev till en oändlig lång täckande matta.

Nå! I den meningen och i många andra tankar hade jag hunnit spatsera några kilometer, när jag helt oförväntat såg en stor sten som var halvdragen över en större öppning.

 

 

Gången intill grottan såg ut att vara väldigt smal och välllll..digt mörk, och nyfiken som jag är så var jag ju bara tvungen att bara glutta lite på det som fanns bakom stenen, åtminstone lite grann. Jag hade ju tagit med mig min pannlampa så det skulle nog funka. Jo pyttsan! Skulle inte ens ha tänkt tanken, för när jag hade tagit steget in och dragit mig framöver in mot det mörka krypinnet, så kom där skrikande och tjattrande fladdermöss från ingenstans. De kom i svärm och flög över mig och min älskade mössa med snabba vingar.

 

 

Jag skrek allt vad jag var värt! Gee… blanka f..n  i det där era förflugna påflugna, fula stora flugor. Stick medan tid är annars ska jag knäppa er på näsbenet. Kan ni förstå! Att de försvann lydigt och skamset in i små öppningar i grott väggarna. Hur fasen bar jag mig åt!

I alla fall så, när deras och mitt hoande hade tystnat så hörde jag musik från en annan ingång ifrån en liten mindre grotta.

Hallå! Hallå! Hallååååå… är det någon där? Musiken hade liksom stannat av och mystiken formligen kom ringlandes som dimma på det kala grott golvet. Det var då när jag stod bland vattendropparna som droppade från dess tak, dripp, dropp, dropp dripp, dripp, dropp dropp, som det blev en större missberäkning, jag trodde faktiskt att jag skulle hitta något mera spännande än det jag fick se framför mig. Helt oförhappandes och utan några som helst förvarningar stod jag ansikte mot ansikte med de två mest omtalade männen här i inlandsbygdernas landskap Lappland.

 

 

VA.. FAA..N GÖR NI HÄÄÄÄÄR? Formligen skrek jag för andra gången, och riktade pannlampan mot deras ögon.

Vi håller på att träna, hörde jag de säga mellan vattendropparnas kluckande. Vadå träna! Så långt mitt öga kan se så ser då jag att ni inte har några som helst träningsoveraller på er. Ni har ju enbart kroppsoveraller. NI ÄÄÄÄR.. JU NÄST INTILL NAKEN..!

I ett samstämmigt klingande så svarade de JA och fortsatte. Vi har skulder upp över öronen, och enligt kronofogden så skulle all lösa ägodelar omhändetas omedelbart så vi har även fått våra kläder snodda av myndigheterna.

 

 

 

 

 

 

 

 

För en liten sekund flög det genom min skalle lite av skadeglädje ja ni vet, som vi alla människor går och dras med, och det kunde jag väl få ha någon gång tänkte jag och sa.. Synd bara att inte det som hänger och slänger bakom ert lilla skynke också hade varit löstagbart! Host…

Nja! Nu så är det så här att mitt samvete också sa ”FY SKÄMS” till mig, så jag gick på lite försiktigare med orden.

 

 

Vilka taskisaaaaa…..r. (Det ordet betyder, vad de är dumma med er). Javisst svarade de snabbt, staten har inte accepterat vi två arbetande trötta familjeförsörjande män, så vi får inga statsmedel de har lagt pengarna i frysen, och därmed blev vi också skyldiga till, ja men ALLT.  Vi var tvungna att rymma och så hittade vi denna grotta, resten av gänget tog riktningen mot södra Sverige.

Nä… men stackars er, SÅ.. NU..  HAR NI!!!!!!!                   TOM.. PENG.. PUNG.. DÅ! Försökte jag säga mer försiktigt

Syns det! Ropade de förläget.

Klart det gör, men ni är ju inte riktigt helt barskrapad ser jag, ni hänger ju mera åt ena hållet än det andra, kan det tänkas att en av de så kallade penningsäckarna inte hann riktigt bli plundrad. Känner ni inte själva att ni går snett? Ni kan ju för fasen få ont i ryggen om ni traskar runt på det sättet.

 Vad övar ni på förresten? Frågade jag.

Medan jag väntade på deras svar så blundade jag allt vad jag kunde, lade handen över högra ögat. Ni förstår, jag ville liksom inte att mina ögon skulle dras mot och få koll på deras väderpinnar, bakom höftskynkena.

Det var inte så lätt ska ni veta för vid tidigare skeenden försökte jag att rikta pannlampan så rakt upp jag bara kunde mot deras ansikten och inte på den andra halvan av kroppsoverallerna, och då såg jag ju ändå lite dåligt i dunklet också förstås, ögonen hade inte precis hunnit vänja sig med mörkret. Men efter ett tag när ögonen hade liksom vant sig med mörkret så…….. fick jag istället problem med mina söndervärkta fingrar, för när jag skulle blunda, ville det ena pekfingret sticka åt ena hållet och mitt långfinger ville som inte följa efter, det skevade så att säga och det rådde ju inte jag för.  Hur jag än gjorde så funkade det inte riktigt så att säga.
Host och harkel..

Bland annat övar vi på att vika papper och bläddra, doade de i kör.

Så….. treeeee..vliga hobbyers ni har grabbar svarade jag med ett ryck på axeln. 

 

Men nu har jag som inte tid längre, jag skall promenera tillbaks till hemmet vid fjällsluttningen och mot den ljusa och vackra snömattan. Jag vände mig om öppnade ögonen och till min förvåning hade fladdermössen tänt små ljus efter gången så att jag skulle hitta ut. Tackar allra ödmjukast sa jag och gjorde djupa nigningar.

När jag så stod där under den blå himmeln och drog in den klara och kalla fjälluften, så kunde jag inte mer än tycka synd om dessa karlar, så jag stannade upp för ett tag utanför grottan. Där hittade jag lite bråte under en av björkarna och formade detta till en lite större tunna, och lyckligt vis hade jag en penna i fickan så jag kunde skriva på tunnan. PAPPER HELST A4 ARK.

Så om ni skulle råka gå förbi, då kan ni ju vara snälla och lämna ett bidrag, gärna färgat papper så dessa beprövade stackars män får öva mera på att vika blad, jag tror det kallas för origami, och det kommer från det Japanska ordet oru-vika- och kami papper (tranornas hemlighet). Jag lämnade pannlampan bredvid så hittar ni bättre, jag behövde den inte längre jag följde bara stjärnornas ljus tillbaks till mitt.

Det här blev en lång röksignal, men nu gäller det för mig att få i mig en kopp varm choklad. Ha det så bra, vi syns någon annan dag. Over and out!