Öppet brevsvar till Urban Bengtsson

Du har efterfrågat och jag har lovat dig ett svar på de inlägg som du spridit via media, mail och via din blogg. Ett löfte som jag avser att hålla. Frågan är ifall du verkligen vill veta vad jag har att säga, ta till dig av det eller om du bara tar detta som ytterligare en intäkt för att fortsätta sprida din onyanserade uppfattning.

Låt oss börja med det grundläggande: Du vill inte, under inga omständigheter, ha ett badhus i centrala stan. Detta har du gjort till din livsuppgift att motarbeta. Du har därför spridit så många lögner kring badhusbygget, så mycket desinformation och omformulerad osaklighet att det är ogörligt att bemöta dem alla. Du slänger dig med formuleringar som att alla är emot badhusbygget och att det lurar både maktbegär och ekonomisk katastrof kring badhusfrågan. Bland dina favoritargument finns olika vinklingar på fel placering, fel utformning, trafikfarlig, barnfarlig och du understryker i stort sett varje gång att badhusplanerna på intet sätt kommer att gagna simverksamheten i Umeå. Det du framför är både fel i sak och det sprids med enorma överord. Jag tycker också att det är magstarkt att du gjort dig till offentlig talesperson för simverksamheten då du ju måste förstå att vi har under hela processen haft dialog och lyssnat med de personer som formellt representerar simsporten i Umeå.

Kommunen har utrett fakta om platsen, om ekonomin och om verksamheten. Det faktum att du inte kommit fram till samma slutsats eller att du i vissa fall inte har tillgång till alla fakta ger dig inte rätt att sprida missriktad information. Dina inlägg om ekonomisk katastrof och på det sätt du gymnastiserar siffror hejvilt visar hur begränsad kunskap du rör dig med. Du vrider och vänder på ord, på fraser och på fakta så att det passar dina syften. Oavsett den aktuella politiska frågan så blir det en ”badhusfråga” av allt. Parkeringsstrategin, budgeten, demokrati eller t.o.m. utskänkningstillstånd – allt gör du till en badhusfråga. Att du inte vill ha ett badhus i centrum har framgått sedan länge, en uppfattning som jag respekterar, men det finns en politisk majoritet som har beslutat annorlunda. I en representativ demokrati fungerar det så.

Jag tycker det är bra att medborgare engagerar sig och bidrar till stadens utveckling. Men den kommunala processen har regler, har ramar och har en början och ett slut. Då hjälper det inte att gång på gång kasta in fraser lösryckta ur sitt sammanhang, bilder eller hopklipp ur andra ärenden och påstå en massa saker. Det är helt enkelt inte seriöst. Demokratin har spelregler.

Att på ditt sätt sprida lögner, lägga dimridåer och mailbomba kommunala tjänstemän och politiker vinner varken demokratin eller ärendet i sak på. Trovärdigheten upphör och mailfloden tenderar betraktas som spam, demokratiskt spam. Ditt arbetssätt är tvärtom ett hot mot demokratin för i ditt brus försvinner den mera seriösa frågan om hur vi tillvaratar inkomna synpunkter och hur vi utvecklar demokratin. Även detta måste ha en form och en ram som säkerställer demokratin, rättsäkerheten och likställighetsprinciper. Den som skriker högst och oftast har inte alltid rätt.

Åsa Ögren (S) Byggandsnämndens ordförande

Jag hade som mål att bli gruppledare för socialdemokraterna. Det är ett mål som jag inte kommer att nå. Det är dags för mig att sätta upp nya mål i mitt liv.

Jag har haft förmånen att prova på en hel del olika uppdrag, jobb och utmaningar i yrkeslivet. Det är en fantastisk upplevelse att få en ny utmaning, en ny chans att utvecklas och att lära känna nya människor. För snart tolv år sedan fick jag frågan att anta utmaningen att leda byggnadsnämnden. En politisk utmaning i det ständigt växande Umeå. Det kanske roligaste uppdraget i kommunen som jag är tacksam att jag fått inneha sedan 2002.

Inför den kommande mandatperioden fick jag frågan att kandidera till kommunalråd. Det överenstämde med mitt mål och med min drivkraft så jag tackade ja. Det gensvar jag fick i samband med min kandidatur var överväldigande och jag är så tacksam för det stöd som många visat mig.

Då valberedningens förslag i tisdags blev offentligt stod det klart för mig att jag inte kommer att nå mitt mål. I det underlag som presenterades finns s-föreningarnas nomineringar och för mig råder det ingen tvivel om att representantskapet på torsdag kommer att välja Hans Lindberg till kommunalråd att leda den socialdemokratiska gruppen den kommande mandatperioden. Förslaget är att jag ska inneha en andra kommunalrådspost, vilket jag förstås känner mig hedrad för. Få personer får den chansen i sitt liv.

För mig blir dock en sådan roll, ett sådant uppdrag, en inlåsning och en stagnation utan chans att nå mitt mål. Det är i dagsläget även en väldigt otydlig roll som inte ger mig den energi jag behöver för att motivera mig till både valrörelsen och sen till uppdraget. Både min och partiets förhoppning är också att då Hans nu blir vald så ska han inneha uppdraget över tid och växa in i rollen som gruppledare. Både Hans och paritet har mitt stöd och jag önskar honom Lycka till.

Det innebär att jag återtar min kandidatur, både till kommunalråd och till att representera socialdemokraterna i kommunfullmäktige. Jag lämnar politiken efter valet 2014. Fram till dess kommer jag att fullfölja de uppdrag jag har och successivt avsäga mig både de lokala, de regionala och de nationella uppdrag som fyllt min vardag under de senaste tre mandatperioderna. Jag gör det med stolthet över vad jag uträttat och utan bitterhet. Jag är helt enkelt färdig med politiken.

Nu ser jag fram emot en spännande valrörelse och för min personliga del ser jag fram emot nya utmaningar. Idag vet jag inget om vad det kan bli men jag är säker på att det kommande året kommer att ge mig perspektiv både på min tid som politiker och på mitt fortsatta yrkesliv.

Jag hoppas att detta PM räcker för att förklara mitt ställningstagande och att ni alla respekterar mitt beslut utan spekulationer eller ifrågasättande. Beslutet är fattat och jag ser fram emot nya utmaningar.

Älskade Umebor! Älskade Umeå!

Under mina år som förtroendevald har jag alltid sagt att jag är stolt över Umeå och jag är stolt över umeborna. Detta har aldrig varit mera sant än ikväll. Den uppslutning på torget som visar vad Umeå är, vad Umeå står för och vad Umeå tänker fortsätta identifiera sig med, den uppslutningen ger mig rysningar av stolthet och får mina ögon att tåras av lycka.

Detta var inte en demonstration mot något eller någon. Detta var en manifestation och en maktdemonstration för Alla människors lika värde, för öppenhet och tolerans och för det Umeå som så många älskar. Det är därför känslan blir så stark. Men det var också en signal till alla krafter som angriper Umeås identitet att det finns många umebor som med kärlek och demokratiska metoder som motkraft kommer att möta varje försök att förändra vår trygga och vår öppna stad. I vår stad finns gott om utrymme för oliktänkande, för mångfald och för solidaritet men inte för främlingsfientlighet och nazism. Det är inte förenligt med Umeås själ och hjärta.

Ett särskilt tack vill jag rikta till de talare som valt att berätta om den kränkande och obehagliga händelse som ledde fram till manifestationen. Tack för att ni berättade och tack för att ni så tydligt sa att ni tänker fortsätta stå upp och inte vara tysta.

Jag vill också ge en ros till var och en av de byggnadsarbetare som förstod allvaret och lade ner sitt arbete under den tid som torgmötet pågick. Tack!

Heja Umeå

Orden ”heja Umeå” avslutar ett klipp som Västerbottens kuriren lagt ut under rubriken Umeåbornas motstånd. Orden gör mig stark i förvissningen om att morgondagens manifestation kommer att bli en av de massivaste och tydligaste som skett i Umeå. Orden signalerar att vi kommer inte att stillatigande släppa in dessa krafter i vår stad.

Händelsen i går hotar Umeås själ och Umeås identitet om ett samhälle där mångfald och alla människors lika värde ska råda. Här finns en stor acceptans för oliktänkande, för nytänkande och för spännande inslag i vårt samhälle. Men det finns ingen förståelse eller utrymme för fördomsfullhet, för kränkande av mänskliga rättigheter eller för nazism.

Det är med avsky och ilska som jag hör talas om en lista med hot riktade mot de politiker som i samband med detta reagerat och står upp mot nazismen. Hot som riktas mot en förtroendevald riktas direkt mot vår demokrati. Det är inte bara olagligt. Det är dessutom en fara för möjligheterna att rekrytera medborgare till de uppdrag som ska stifta lagar, utöva myndighet och garantera alla medborgares lika och rättvisa behandling. Ett hot mot en politiskt förtroendevald är därför helt oacceptabelt.

Vi ses på torget måndag klockan 18.00. Heja Umeå!

I morse var jag på Morgonpasset, det månatliga frukostmötet som Näringslivsservice anordnar. Som vanligt med intressant tema, intressanta gästföreläsare och även intressanta representanter för näringslivet och universitetet.

Dagens tema Drivkrafter för hållbara investeringar hade lockat storpublik. Det vittnar om att hållbarhetsfrågan finns i medvetandet och intresset att utveckla detta är stort hos Umeås näringsliv. Jag hoppas att alla, liksom jag, kände stort engagemang efter föredragningarna.

De megatrender som finns är framför allt tre. Företag satsar på sånt som ger mer till fler för mindre resurser. Tillväxten har flyttat från enbart volymer till att även anpassas till kvalité, människorättsfrågor och biologisk mångfald. Man kan också se att konsumtionsbeteendet har förändrats både i det lilla men även i det stora. Dessa tre megatrender ger underlag för ändrade prioriteringar då företag ska välja hur man investerar och då pengaplacerare bedömer riskerna.

Vi kan även se spår av det i vår vardag här i Umeå. En del byggprojekt har en tydlig profil av hållbarhet, tyvärr inte alla. Till er som sitter i bolagsstyrelser kan jag rekommendera att kontakta Handelshögskolan och be att få ta del av aktuell forskning. Det finns klara samband mellan hållbara investeringar och lönsamhet. Högre avkastning, lägre kreditrisker, lägre kapitalkostnader, bättre organiserade företag och ett bättre ledarskap till på köpet. En kritisk röst kanske skulle säga att det kanske är det omvända förhållandet som styr. Ett bra ledarskap leder till ett mera hållbart företagande.

Men för mig får det vara hur det vill med den saken. Huvudsaken är att vi fortsätter utveckla Umeå och Umeås företag till det mera ekologiskt, ekonomiskt och socialt hållbara. Som en av föredragshållarna sa i morse – Det hjälper inte ifall vi väljer ekologiska bananer, det hjälper inte heller med de 700 Mkr som regeringen satsar under sju år utan det som hjälper är att alla krafter strävar åt samma håll och att hållbarhetsfrågan implementeras i samtliga beslut. På så sätt garanterar vi en fortsatt attraktiv stad där folk vill leva, verka och bo.

Vi ses på nästa Morgonpass!

Idag åker jag till Berlin för att tillsammans med styrelsen för Avfall Sverige besöka den tyska motsvarigheten KVU. Eftersom avfallsområdets villkor och förutsättningar till stor del sätts av EU lyder vi under likvärdiga villkor men vi utför vårt uppdrag på olika sätt. Det finns alltså utrymme att se och lära. Frågor om producentansvar på tidningar och förpackningar och offentlig upphandling är högst aktuellt i Sveriges alla kommuner. Därför kommer det att bli intressant att se den tyska lösningen.

Det ligger ju ett färdigt förslag för riksdagen att ta beslut om, där ansvaret för hushållens samtliga avfall överförs till kommunerna. Det skulle innebära att även de ständigt misskötta återvinningsstationerna skulle övergå till kommunernas ansvar och inte som idag skötas av producenterna. För medborgarnas bästa hoppas jag att riksdagen har lyssnat på kommunerna då frågan senare i år kommer upp till beslut.

En folkomröstning borde kittla igång mina demokratiska grundvärderingar och mina tankar om delaktighet och medborgarinflytande. Det är nu bara en dryg vecka kvar till folkomröstningsdagen och Nej, det kittlar inte. Jag har själv deltagit vid möten, jag har läst debattinlägg och valmaterial. Men inte ens jag, som ändå får anses vara politiskt initierad, förstår frågan eller varför vi medborgare ens tillfrågas om denna budgetfråga. Min uppfattning är att bakgrunden är en valfråga och borde ha avgjorts i allmänna val. Vilket politiskt parti har jag störst förtroende för? Det hade jag kunnat svara på.

Ja? Nej? Eller inte rösta alls? Självklart ska jag rösta. Nu blir det så att jag kommer att rösta på det faktum att majoriteten i landstinget på ett aktivt sätt försöker öka samverkan för att få pengarna att räcka bättre. Skattepengar får inte gå till spillo bara för att kommun och landsting inte kan samarbeta. Det är en fråga som vi diskuterar även här i Umeå. Däremot diskuterar vi inte ”vårdplatser med läkarjourkedja” eller andra åtgärdspaket. Vad är det för folkomröstningsfråga?! Och en stationerad ambulans? Då skulle ju Umeå ha 40 ambulanser ifall det är rättvisa vi är ute efter.

Jag kan utan tvekan förstå den oro och frustration som medborgarna i inlandet uttrycker. De har på några år förlorat lokalkontor för post, arbetsförmedling och försäkringskassa. Befolkningsminskningen riskerar slå ut fler samhällsfunktioner men då blir samverkan än mera nödvändig.

Jag uppskattar att västerbottensnytt anordnade den webbsända debatten men de lyckades inte hålla den särskilt balanserad. Det kändes mera som en utfrågning av Peter Olofsson och Robert Winroth. Men positivt ändå att medborgarna fick ett klart besked av moderaten Niklas Sandström. I deras budget kommer det inte att finnas utrymme för kulturen eller för regional utveckling. En borgerlig valseger i landstinget skulle därmed äventyra inlandet på andra politikområden.

Eftersom jag aktivt deltar i Region Västerbottens arbete vet jag att en rad kommunala åtaganden som förutsätter samverkan. Vatten, avlopp, kollektivtrafiken, turismen, avfallshanteringen, skola/utbildning, regionplaneringen med bla transportplan och även en hel del kommunal översiktsplanering. Moderaterna och Niklas Sandström blir nu svaret skyldig till medborgarna i inlandet – Hur ska dessa kommunala åtaganden och vitala samhällsfunktioner klaras utan stöd genom samverkan i Region Västerbotten?

Men det blir en valfråga. Nu ska jag gå och förtidsrösta!

Jag vill först hälsa alla tidigare läsare av min blogg välkommen tillbaka. Det är hög tid att återuppta bloggandet, det forum där man har fritt utrymme att själv formulera både frågorna och svaren. En rimlig chans att spegla vardagspolitiken och de utmaningar som jag möter i mina uppdrag. Hoppas att ni också kommenterar det jag skriver. Jag läser alla kommentarer och ifall det finns ett allmänintresse, ett relevant perspektiv och en följdfråga så ska jag självklart både publicera kommentaren och även försöka svara.

Vi närmar oss valet. Det märks i debatten och det börjar även märkas i vårt interna partiarbete. Just nu är fokus på landstingets folkomröstning och kyrkovalet. Men även nomineringsarbetet till fullmäktigelistor och riksdag. För egen del har jag ju meddelat valberedningen att jag står till förfogande för omval till kommunfullmäktige men inte till byggnadsnämndens ordförande. Det beror på att jag efter tre mandatperioder känner att jag vill anta nya utmaningar men det beror även på att jag unnar byggnadsnämndens verksamheter en ny ordförande, en ny energi med nya perspektiv att komma in och fortsätta utveckla det politikområdet.

Frågan om vilket uppdrag som finns för mig nästkommande mandatperiod avgörs vid vårt representantskap den 31 oktober. Jag står till förfogande men det är partiets medlemmar som väljer via sina ombud.

Några ord om den s.k. Umeandan också.

De borgerliga partierna vädrar morgonluft då eran Lennart Holmlund närmar sig sitt slut. Efter snart tjugo år av socialdemokratiskt styre ser de sin chans att ta över. Dom spekulerar om vänstervridning i politiken och i stort sett varje debattartikel och fullmäktigedebatt spetsar dom med hot om att nu ska allt som byggts upp av samarbeten, tillväxt och utveckling ta slut. Inget kunde vara mer felaktigt men jag förstår att dom borgerliga politikerna här ser sin chans.

Anders Ågren frestar väljarna i debattartikel VK 2013-08-16 och välkomnar ”de mittenorienterade Umeåbor som tidigare har röstat på Socialdemokraterna” och säger sig själv representera ”det politiska mittfältet”. Men är det någon som på fullt allvar tror att moderaterna, hur Nya dom än beskriver sig, på allvar överväger att ändra inriktning? Inget i vardagspolitiken tyder på det.

Det som framstår som ändrade ambitioner döljer nämligen samma gamla vanliga moderata politik. Tro inget annat. Moderaternas lösning handlar fortfarande om sänkta skatter, utförsäljning av våra gemensamma tillgångar och konkurrensutsättning av det offentliga. Det är medicinen oavsett det handlar om vård, skola eller omsorg och nu senast dök receptet upp även i den bostadspolitiska debatten.

Samtliga gruppledare i den borgerliga alliansen i Umeå kommunfullmäktige känner mycket väl till att jag har tillämpat samarbeten i mina ordförandeuppdrag, jag brinner för tillväxtfrågan och ser möjligheter i de förslag som läggs oavsett vilket parti som lägger fram förslagen. Det känns därför inte seriöst att sprida bilden av att utan Lennart faller detta. Men saknar man visionära och sakpolitiska argument kan man ju ropa på vargen.

Men detta kommer vi att få tillfälle att diskutera framöver för nu är det bara ett år kvar till nästa kommunval. Det blir ett spännande år.

”Sedan bolånetaket infördes i oktober 2010 har småhusbranschens orderingång minskat med 34 procent”. Jag sitter och läser byggindustrins egen branschtidning vars senaste nummer, nr 11/2012, innehåller ett par artiklar om bolånetaket och dess konsekvenser. Det betyder att 8 – 10 000 småhus inte kommer att uppföras med det nya systemet. Det betyder arbetstillfällen som går om intet, minskade skatteintäkter och krympande tillväxt. Men främst betyder det att drömmen om ett eget hus krossas för väldigt många unga människor. Systemet bygger på att unga människor ska hinna spara ihop 2 – 300 000 kronor innan man kan efterfråga en nyproducerad villa. Syftet är helt enkelt att inte försätta sig i en skuldfälla där bolånet riskerar försätta människor i ohållbara ekonomisk knipa ifall räntorna höjs. Detta är en sympatisk tanke men kan vi leva med konsekvenserna? Det kanske hade varit att föredra att införa någon form av bolånesystem eller amorteringstvång.

Vi lär våra ungdomar att studera för att få jobb. Vi lär våra ungdomar att de ska jobba och göra rätt för sig. Vi lär våra ungdomar att pengar är en prioriteringsfråga som innebär att man kan inte ha råd till allt utan man måste först prioritera att betala hyran.

Nu får vi även lära ungdomar att det inte räcker med egen amorteringskraft i dina boendekalkyler. Om du inte har rika föräldrar som täcker de sista 15 procenten i kontanter för att kunna bygga en villa så kan du glömma det. Vi lär dom också att villabyggandet inte alls meningen att småbarnsföräldrar ska drömma om utan det är välbetalda medelålders som kan finansiera möjligen då barnen flyttat hemifrån.

I tillväxtkommuner som t.ex. Umeå har villabyggandet stått för 100 – 150 villor per år under hela min tid som byggnadsnämndsordförande. Det är främst unga och/eller studenter som hittat kärleken, bildat parrelationer och planerar eller nyligen har fått sitt första barn. En bra uppväxtmiljö för barn. För Umeås räkning skulle bolånetaket tyvärr även kunna medföra att dessa nyligen rotade nya Umebor väljer bort husbyggandet. Vi har därför valt att ompröva vår Bostadsstrategi för att se hur vi på andra sätt kan planera boendet för dessa.

Bolånetaket har fått avsedd effekt om man enbart ser det finansiellt men bostadspolitiskt är det tvärnit för egnahem till arbetarklass och studenter. Att sen bostadsminister Stefan Attefall inte vill se att det är en bostadspolitisk fråga utan skyller på finansen gör ju bara det hela ännu mera sorgligt. Ska nästa generation som efterfrågar bostäder måste ta ansvar för tidigare generationers överkonsumtion? Ska man måsta ha en massa pengar för att få låna pengar? Klyftorna ökar och understöds av rådande bostadspolitik.

Sverige har flest ensamhushåll i Europa. Nästan varannan människa lever ensam. Nu behöver man ju inte känna sig ensam bara för att man lever ensam men jag tänker att människor är sociala individer som behöver relationer. Då jag funderar på varför någon väljer att leva ensam så kommer jag fram till två alternativ. Antingen så har man helt enkelt inte något val, vilket är den sorgliga sanningen för många. Eller så för att man individualistiskt och själviskt valt det och att man har ekonomiska möjligheter att göra det.

Om det inte vore för att jag i olika situationer möter människor som uttrycker ensamhet. Jag hör talas om hemtjänstpersonal som är den enda mänskliga kontakt som en gammal människa har på flera dagar. Sjukvårdsplaneringar för äldre hemmaboende som görs utan barn, släkt eller vänner. Psykiskt svaga som inte erbjuds något annat än piller då de egentligen längtar efter en vänlig hand som stöttar då ångesten sätter in.

Med Maslows behovstrappa som utgångspunkt så behöver människor förutom vatten och mat, kärlek och trygghet. Hur kan det då ha blivit så att vi utvecklat landet ekonomiskt och även stiftat lagar om sociala rättigheter men den individualism som detta medfört innebär att befolkningen också utvecklar ensamhet. Att ta vara på sig själv och förverkliga sina drömmar är ju bra men att barn inte ställer upp vid sina föräldrars sida då det behövs är ovärdigt. Att inte hjälpa sin granne eller sin vän är något som ett välfärdssamhälle aldrig kan ersätta fullt ut. Då är man ensam.

Och inte löser det frågan att inrätta ”Värdighetsgarantier” eller fler rättighetslagstiftningar. Jag är inte ute efter fler samhällsinsatser och jag påstår att vi har alldelens tillräckligt av den varan. Jag efterfrågar frivilliga medmänskliga överskridande relationer och människor som innerligt bryr sig. Det är det enda som hjälper mot ensamhet.