Vattnets kraft och pengarnas proveniens. Till försvar för osynliggjorda exploaterade områden

I måndags (28/7) sändes SR Studio Etts inslag om bygdeavgiftsmedel och vattenkraftåterbäring. http://sverigesradio.se/sida/default.aspx?programid=1637

Ragunda var även här fokus för intresset. Flera är de som hellre ser fastighetsskatten gå tillbaka till den kommun kraftverken ligger i, vilket då skulle ge Ragunda 500 miljoner med sina 9 kraftverk.

Några tankar vaknar emellertid när kommunalråd talar om de 193 miljoner (enligt norska modellen) eller en del av den halva miljard (fastighetsskatt) som Ragunda som kommun skulle få med en annan beräkningsgrund än bygdemedel. Tankarna kretsar kring pengarnas ursprung eller hellre, varur vattnets kraft är härledd. Och hur skulle ett sådant system drabba eller gynna de kommuner som till största del har regleringsmagasin? Magasinen bör rimligtvis även de betraktas som skatteobjekt.

Henrik von Sydow (M), ordförande i skatteutskottet argumenterar att skatteutjämningssystemet är gott nog. Denne inser inte (eller så är just det avsikten) att Robin Hood-systemet konstruerar kraftkommuner i glesbygd som ”fattiga” och ”tärande” när de med ett annat sätt att dra upp riktlinjerna skulle vara just så rika som de är. Och det skulle framgå tydligare vilka gåvor som ständigt omfördelas från dessa kommuner till exempelvis Stockholm.

Samtidigt dränks vattnets och pengarnas proveniens (ursprung) i sifforna. Vilket även är fallet med dagens bygdemedel som ges i klump för kommunen baserat på de sammanslagna utbyggnaderna, inte för varje enskilt kraft- eller regleringsföretag. Ett osynliggörande av det exploaterade området.

I SOU 1972:14 resonerades om att slå samman en räcka avgifter, bl.a. de så kallade regleringsavgifterna, till en indexreglerad avgift som kom att bli bygdemedelsavgifter. I det ”gamla” systemet var det tydligt var de specifika pengarna kom ifrån och det blev då även tydligt ifall medlen användes för sådant som låg utanför inverkansområdets räckvidd.

I Vilhelmina uppstod under 1950-talet en del missnöje eftersom landskommunen och Vilhelmina hembygds- och turistförening 1953 slöt avtal med Vattenfallsstyrelsen, ett avtal som Vattenfall i princip hade författat och översänt för underskrift. Avtalet gällde att inte motsätta sig vattenkraftutbyggnader inom kommunen (vid denna tid var endast Vojmsjön reglerad och Ransardämningen under utförande) ifall kommunen fick ett bidrag om 100.000 samt lån på 400.000 kr av Vattenfallsstyrelsen till att uppföra en turistanläggning i Kittelfjäll (idag Hotell Kittelfjäll). Lånet skulle vara räntefritt och amorteras 20.000 årligen medelst bl.a. 13.000 kr från Vojmsjöns regleringsavgifter som då bestod i 19.600 kr/år, vilket resulterade i att endast 6.600 återstod för de övriga behoven under en räcka av år. Många ansåg att Kittelfjäll hade mindre med inverkansområdet för Vojmsjön at göra och ville se att pengarna gick till exempelvis en bygdegård i Brännåker. Än värre, genom avtalet hade kommunen sålt sitt veto i fråga om Malgomaj, Kultsjöns, Volgsjöns och Fättjaures regleringar samt sträckan mellan Kultsjön och Malgomaj för Stalons kraftverk. Volgsjön och Fättjaure kom dock inte till utförande.

Idag är avtalet överspelat och glömt men spåren går ändå igen. Det finns bestämmelser om att 80% av bygdeavgiftsmedlen ska gå till landsbygden och 20% till tätorten. Det vore hög tid att summera hur medlen har använts över åtminstone ett decennium. För att få söka måste föreningar kunna utföra projekten vilket inte alltid är lätt i en befolkningssviktande by, där det knappt går att ens uppbåda föreningsstyrelser. Däremot har bygden fått tillbaka i form av större projekt, som exempelvis bredbandsutbyggnad i mindre byar. Men nog finns det bygdemedelsprojekt från den drabbade bygden som behandlats märkligt utan någon egentlig anledning.

Hade regleringsavgifternas allmänna ändamålsdel endast gått till det område som haft inverkan av regleringen under den tid det fanns fler bofasta i byarna kring exempelvis Vojmsjön, då hade möjligen avfolkningen kunnat bromsas. Men allteftersom bygden avfolkats kan en med fog säga att inverkansområdet utökats, i synnerhet till Kittelfjäll. Men kanske så till den grad att det går att legitimera att medlen sparas år efter år för bollhusbyggen på tätorten.

Med blicken riktad mot samtiden riskeras en definitiv avfolkning av landsbygden inom kraftkommunen bli följden ifall inte bygdeavgiftsmedlen (om de nu får vara kvar) i rätt utsträckning går till den berörda bygden. Om det inte är det som är avsikten hos den kommunala beslutsförsamlingen, det vill säga.

Och ännu ett steg in i framtiden: vid ett eventuellt återbäringssystem eller ett system med en del av fastighetsskatten till kommunen, borde vissa pengar öronmärkas. Öronmärkning för olika nodpunkter eller platser där exploateringens inverkan ger skäl att bedöma ansökningar annorlunda (avsteg från likabehandlingsprincipen kan ibland vara rättvis behandling, beaktat historien). Eller kvotera insatser för att gottgöra för skada som skett och kontinuerligt sker. Det krävs en kunskap om de historiska sammanhangen eller åtminstone perspektiv kring det som föregått i de beslutande församlingarna ifall de ska råda över framtidens vattenkraftpengar.

För vattenkraftpengarna för den här kommunen som så många andra har en upprinnelse, en källans silveråder högt in bland fjällen och längs rasbranter urätna av västanvinden, förgätna fiskeplatser och försvunna buföringsleder, överväxta husgrunder och stränder, tidvis milslånga stenöknar.