Vattenkraftkommuner

Centern har nyligen, 30/9, enats om att arbeta för återföring av värdena från uttagen av naturresurser, http://blogg.vk.se/hallbarframtid/2015/09/30/aterforing-av-naturresurser-till-lokalsamhallet/

Dagen före i Vilhelmina kommunstyrelse, röstades motionen om medlemskap i föreningen Svenska vattenkraftskommuner ned (av bl.a. centerpartister). Andra partiers företrädare (KD), menande att de arbetade med frågor om återföring inom partiet. Och motionen röstades ned. Emellertid ska den upp i fullmäktige den 19 oktober.

Som motionsställare uppfattar jag att principfrågan om naturresursernas återföring är viktig för flera partier men att partiföreträdarna anser det mest verkningsbart att deras partier får ta åt sig äran om frågan någonsin får något gehör på riksplanet, vilket tyvärr verkar vara avlägset med tanke på att det farit av och an sedan ett förslag från Jämtland om särskild energiskatt i mitten av 80-talet och SOU 1989:55 http://weburn.kb.se/metadata/422/SOU_7263422.htm  som det inte blev något av med.

Jag framförde i KS att detta är en geografisk fråga, inte en partipolitisk (företrädare för alla partier utom SD har motionerat i frågan på riksplanet under de senaste 25 åren men har aldrig lyckats samla sina partier, närmast måste C anses ha kommit) men inte heller detta argument verkade få gehör.

Föreningen Svenska vattenkraftskommuner har i dagsläget 34 medlemskommuner i de sju skogslänen. Tyngdpunkten av kommuner ligger föga förvånande i Jämtland som dels drabbats hårt av vattenkraftexploatering och som nu står inför (om elpriset stiger) massiv utbyggnad av vindkraft. Men kanske mer avgörande är kanske Jämtlands historiskt närmare förhållande till Norge än vad övriga vattenkraftssverige har. I Norge finns sedan lång tid tillbaka ett system där vattenkraftkommunerna får del i vattenkraftens värdeskapning. Systemet är väl etablerat hos alla partier och är en betydande del i den norska regionalpolitiken.

Återbäringen i Norge bygger på inkomster från fyra källor:

1. Naturresursskatt som ger 1,1 öre/producerad kWh.

2. Egendomsskatt Fastighetsskatten är lokal i Norge. Återbäringen ger maximalt 0,7 % av det taxerade marknadsvärdet. Tumregeln för värdet är är 4:-/kWh, men det finns ett tak som innebär att man får ta ut maximalt 2,74:-/kWh. De flesta kommuner har 0,7 % i egendomsskatt och uträkningen ska då vara 0,007 x vattenkraftsproduktionen i kWh x 2,74.

Fastighetsskatten på vattenkraftverk och andra industrianläggningar har ju varit kommunal under långa tider i Sverige. I mitten av 90-talet infördes statlig fastighetsskatt på vattenkraftverk och sedan dess har statens intäkter från den ökat från noll till 5,4 miljarder! Läs gärna Hans Månssons rapport om Återföring till bygden av naturresursers värden http://media.bildmening.se/2012/10/Lokal_Nytta_skrift_150520.klar2_.pdf   

3. Koncessionsavgifter är en motsvarighet till de svenska bygdemedlen, en ersättning för skadan på naturen. I Norge produceras 130 TWh, delat med 650 miljoner. Det blir 0,5 öre/kWh.

4. Koncessionskraft som innebär att vattenkraften betraktas som en lokal resurs (en skarp skillnad mellan det koloniala förhållningssättet i Sverige där dessa resurser ska betraktas som statliga). Kommunen får köpa till självkostnadspris och sälja motsvarande mängd elenergi som konsumeras i kommunen, maximalt dock 10 % av vattenkraftproduktionen. Den säljs till spotpris på marknaden, som Jämtlandsnytt har räknat ligga på 23 öre/kWh. Från det dras vad kommunen har betalat för kraften, dvs kostnaderna för att producera kraften. Idag i Norge ligger den på 10,84 öre/kWh plus transportkostnader 2 öre/kWh. Kommunen kan alltså tjäna 23 öre – 13 öre = 10 öre/kWh.

Den norska vasskraftskommunen blir en stärkt aktör istället för att som i Sverige framstå som en bidragstagare.

Hur skulle det då bli i Västerbotten med en återbäring enligt den norska modellen? Enligt Jämtlandsnytt:

Lycksele: 54 209 000

Malå: 24 433 000

Nordmaling: 780 000

Norsjö: 25 722 000

Robertsfors: 1 082 000

Skellefteå: 68 992 000

Storuman: 80 782 000

Umeå: 103 404 000

Vilhelmina: 30 156 000

Vindeln: 21 985 000

Vännäs: 48 570 000

Åsele: 15 847 000

Källa: http://www.svt.se/nyheter/regionalt/jamtlandsnytt/har-ar-hela-listan-pa-norrlandskommunerna

Jag är övertygad om att en bred geografisk uppslutning kring att åtminstone utreda en modell om återbäring är det mest framkomliga. Riksdagen/Stockholm och Sörsverige kan inte gå emot flera regioner i norr som kräver att få något åter av dessa enorma resursuttag. Ett första steg är att samlas i en förening som kan arbeta för denna fråga. Som medlem kan kommuner givetvis också påverka hur föreningen ska arbeta i fortsättningen men det kräver ju ett aktivt deltagande.