Nedmontering av välfärdsstaten

Genus i centrum heter en föreläsningserie på Kvinnohistoriskt museum som tar sin utgångspunkt i den nu 30-åriga genusforskningen vid Umeå universitet. I kväll hölls tre doktorandföreläsningar som jag inte ville missa – alla relaterade till en svensk välfärdsstat i nedmontering:

Kulturgeografen Desirée Enlund berättade om protesterna kring Sollefteå sjukhus och i synnerhet ockupationen av BB och varför människor gör motstånd mot nedskärningar på vissa platser och inte andra. En förklaring återfanns i historien om Ådalen, skotten 1931, och att det ur historien hämtades styrka att resa sig igen mot överhet och orättvisa. Men det framgick också hur platser spelas ut mot varandra, så att i stället för att rikta missnöjet mot Stockholm eller staten, riktas missnöjet mot närmate granne eller by. Mina tankar gickbeskriverupationen av Dorotea sjukstuga. Och hur nedskärningar som mynnar från riksnivån tvingar fram styrka men också osämja på det lokala planet.

Barnmorskan Agneta Westergren presenterade sitt projekt skämtsamt som ”Bebisfabriken” med syftning på löpande band-principen, fast egentligen heter avhandlingsprojektet ”Epidural culture” alltså epiduralkulturen och beskriver den förändring som förlossningsvården genomgått där fler får en slags intervenering i förlossningen i form av ryggbedövning som ofta leder till att värkarna avtar och syntetiskt värkstimulerande hormon måste sättas in vilket i sin tur sätter igång en kedja av risk för inverkningar på den födande. I den västerländska förlossningsvården sker det mesta ”too much too soon” medan i många icke-väst länder ”too little too late” – trots allt dör 300 000 kvinnor i världen om året av havandeskaps-, förlossnings- och illegala abortrelaterade skador. Westergren visar också på bebisfabrikens arbetsmiljörelaterade baksidor med 1 av 3 barnmorskor som överväger att lämna professionen på grund av arbetsbelastningen, exemplet med bilden av barnmorskans vita byxor med mensfläckar efter arbetspasset då hon varken hunnit dricka eller gå på toaletten för att byta mensskydd talade sitt tydliga språk. Och ironin: varför är barnmorskans kläder vita? ”Inte menscertifierade”.

Etnologen Christine Bylund berättade om sin forskning kring möjliga och omöjliga relationsformer för personer med normbrytande funktionalitet i den föränderliga svenska välfärdsstaten. Forskningens utgångspunkter eller smärtpunkter som Bylund hellre kallar det, ligger i den åtstramningspolitik som pågår sedan 2007 gällande stöd och insatser för personer med normbrytande funktionalitet och hur detta slår mot deras oberoende (som sedan 1994 och LSS varit en medborgerlig och mänsklig rättighet). Bylund förklarar att alla har en funktionalitet, att funktionaliteten ”görs” och vad som förstås som ”friskt/sjukt, normalt/onormalt passar in i normer om funktionsfullkomlighet”. Det finns en kulturell idé i samhället omkring oss ”om vilken funktion som är bäst, eftersträvansvärd – funktionsmaktordningen”. Vi får också en historisk översikt av ”(O)beroendets politik” där 1880 till 1970/80-talet karaktäriseras av beroende genom institutionalisering och segregering, 1930-1960-talens folkhemsbyggande förhandlade barnbidrag mot tvångsterilisering av vissa grupper, där familjebildning ansågs farlig om det involverade (bland andra) personer med normbrytande funktionalitet. Under 1970/80-talet skedde en avinstitutionalisering med kollektiva boendeformer där beroendet fortfarande var övergripande idé. Sedan kom 1994 och LSS med fokus på självbestämmnade, samhällsdeltagande och medborgarrätt. Och 13 år senare började åtstramningen. Vad händer då staten förväntar sig att din partner (istället för det gemensamma) ska ge dig stöd och insatser just bara för att du faktiskt lever tillsammans med någon?

Tre viktiga avhandlingar som kommer att bli färdiga om cirka 2 år!