Unikt miljövidrigt agerande för en ”grön” nation

[Eftersom VK använde en annan rubrik samt inte hade med länkarna återges här en debattartikel från förra veckan]

Förslaget till nationell plan för omprövning av vattenkraften från Havs- och vattenmyndigheten (HaV), Svenska Kraftnät och Energimyndigheten lämnades i oktober 2019 till regeringen.  Där ligger det fortfarande för att beslutas någon gång tidigt under detta år.

Men mot bakgrund av att Sveriges nettoelexport slog rekord 2019 med 25,8 TWh finns anledning att ta ett steg tillbaka och omvärdera en del av innehållet i förslaget.

Till att börja med har frågan om buffringsförmåga och elproduktionsbortfall har fått styra en fråga som handlar om EU:s vattendirektiv och miljöförbättrande åtgärder i vattendragen. Numera är det även lagstiftad skyldighet för de berörda myndigheterna att i vattenförvaltningen tillämpa de undantag och möjligheter till lägre ställda krav som EU:s ramdirektiv för vatten tillåter, vilket är unikt när det gäller Sveriges anpassning till EU:s lagstiftning. Syftet med omprövningarna (som ett led i att jämka svensk lagstiftning med EU:s lagstiftning) riskerar att helt förfelas av en låsning vid 1,5 TWh som en övre gräns för detta produktionsbortfall: det framgår av den inlämnade planen att ”Det går därför inte med säkerhet att säga om de åtgärder som Natura 2000 lagstiftningen ställer krav på ryms inom 1,5 terawattimmar.” Med en prognosticerad ökad mängd nederbörd och därmed ökad elproduktion för vattenkraften i framtiden skulle det heller inte vara ett vågspel för elbolagen.

Åter till elexporten – under 2019 var Sveriges elexport hela 25,8 TWh. Det kan väl inte vara meningen att Sverige på hemmaplan ska fortsätta destruera vattendrag (som i och för sig ligger en bra bit ifrån maktcentrum i Stockholm) för att elbolagen ska kunna tjäna pengar på att marknadsföra sin ”produkt” utomlands och dessutom såsom fossilfri på bekostnad av kraftigt modifierade vatten? Energiöverenskommelsens partier och inblandade myndigheter kan inte blunda för att denna fråga mer handlar om Sverige som handelsnation, och inte miljönation, miljö i bemärkelsen att vattendragen också hör dit. Dessutom ska betänkas att ägarbilden av vattenkraft i Sverige är 59,6% offentliga aktörer (stat och kommuner) och hela 38,5% ägs av utländska bolag. Jämför det med Norge där det offentliga står för hela 90% av ägandet och ett återbäringssystem som ger möjlighet till en helt annan landsbygdpolitik än vad Sverige erbjuder.

Enligt den lista som presenteras i förslaget till den nationella planen ska Ångermanälvens miljöåtgärder inte orsaka mer än 0,1 % i produktionsbortfall. Luleälven får sin kvot på bortfall satt till 1,1 %. Dessa siffror är en skandal för ett land som anser sig vara ledande inom miljöområdet.

Utöver att omprövningsprocessen inte prioriterar vattenbiosfären kan kritik riktas mot hur vattendragens omgivning i form av att de sociala värdena har uteslutits ur processen. Kring vattenkraftens utbyggnad i de norra delarna av Sverige finns många problem såväl historiskt som i nutiden, eftersom en vattenreglerings konsekvenser inte bara försvinner för att vi lär oss leva med dem. Människor såväl som samhällen har drabbats. Till lokalsamhället avsätts från kraftbolagen en pott pengar i form av bygdemedel som inte är värt något för den som själv inte har möjlighet att satsa en egen andel pengar. Det hjälper föga för glest bebyggda och glest befolkade områden. I stället hamnar de minimala slantarna oftast på avstånd från de som verkligen drabbas, på en tätort. Ytterligare en fråga är urfolksaspekten och hur samer alltjämt är drabbade av vattenkraftutbyggnaden, oavsett om de är involverade i renskötseln eller andra näringar. Dämningen av såväl älvarnas källflöden som utefter älvarna har påverkat samiska levnadsätt i generationer, och tagit samiska marker och vatten i anspråk. Det finns avtal upprättade för decennier sedan där bolagen mot en engångssumma kan ha betalat sig fria från ansvarstagande som inte skulle hålla i dagens miljöbedömningar. Sådana frågor behöver också behandlas under omprövningarnas gång.

Vad hände med Polluter Pays Principle (PPP) – principen att det är förorenaren som betalar? Eller vem är egentligen förorenaren? Energiöverenskommelsen beslutade att fastighetsskattesatsen för vattenkraftverk stegvis skulle sänkas till 0,5 procent av taxeringsvärdet under en fyraårsperiod med start samma år (2017). Den skatt som bolagen inte behöver betala fonderas för att finansiera omprövningar och åtgärder samtidigt som staten tar igen bortfallet av fastighetsskatten genom en höjning av energiskatten på elektrisk kraft för hushåll och tjänsteföretag. För att underlätta för bolagen att driva sin verksamhet mindre miljövidrigt får elkonsumenterna betala mer. Vår beskärda del av PPP. Det återstår att räkna ut hur mycket elkonsumenterna egentligen betalar.

För ett land som vill vara föregångare på miljöområdet vore det därför följdriktigt inför beslut om den nationella planen:

• Att anpassningen till EU:s vattendirektiv startar i rätt ända med vattenmiljöfrågorna i första rummet.
• Att produktionsbortfallet räknas upp till åtminstone 4 TWh, det är en fjärdedel av beräknat produktionsbortfall för de åtgärder som skulle behövas (eftersom ”typiska” miljöåtgärder i alla kraftverk skulle enligt HaV innebära ett produktionsbortfall på ca 16 TWh av totalt 65 TWh).
• Att de sociala frågorna kring vattendragen också ges utrymme inom ramen för omprövningarna.