Lite mer olika?

Skattekraften är genomsnittet av alla invånares beskattningsbara förvärvsinkomst, uttryckt i kronor per totalt antal invånare. Av Västerbottens 15 kommuner är det bara Åsele och Bjurholm som har lägre skattekraft än Vilhelmina med sina 178 604 kr. Bland de andra kommunerna med lägst skattekraft i landet 2020 kan vi utläsa att låg skattekraft och låg befolkningstäthet samvarierar med hög skattesats. Däremot behöver lägsta skattekraften inte innebära hög skatt ifall kommunen har en befolkningstäthet på runt 7 invånare per kvadratkilometer.

Kommuner med lägst skattekraft 2020

källa SCB

Snittet i Västerbottens län ligger rejält under rikssnittet på 221 tkr med sina 207 tkr och inte oväntat ligger Stockholms län oförskämda 40 tkr över rikssnittet. Hur kommer det sig att Malå som vi hört haft sådana problem med ekonomin ändå är skattekraftigare än Lycksele (198 vs 196 tkr)? Kan det ha att göra med att de är en aning befolkningsglesare i Malå (1,93 vs 2,22 inv/km2). Men troligast har det att göra med att invånare i Malå har högre lön. Hur ser det då ut med dessa siffror:

Några jämförelser rike, län, kommun 2020

källa SCB

Av dessa enorma skillnader i både skattekraft och befolkningstäthet borde framgå att dessa orters kommunala och regionala verksamheter har ytterst olika förutsättningar. Som jämförelse har Sveriges till ytan största kommun Kiruna en befolkningstäthet på 1,11 inv/kvkm och en skattekraft på hela 246 tkr.

Om det nu stämmer vad som framkommit att Vilhelmina kommun blir en förlorare i det nya mer glesbygdssensitiva (”Lite mer lika” SOU 2018:74 som utredningen ironiskt nog hette) kommunala utjämningssystemet, att kommunen istället för nästan 7 MKR endast får drygt 1 MKR, behöver vi börja fundera om vi kan acceptera sådan här skillnader. Minnas bör att Vilhelmina i det gamla systemet som gällde till 2019 ansågs vara kraftigt underkompenserad. Utredningen konstaterade ”att dagens kostnadsutjämning i huvudsak fyller sitt syfte men att mer fokus behöver ges åt socioekonomi och glesbygdens villkor.” Men så verkar alltså utfallet inte bli, eller så har Vilhelmina inte vad som krävs för att kvala in för glesbygdens villkor. Däremot visar Riksrevisionens granskning av det kommunala utjämningssystemet (RiR 2019:29) att kommuner med få invånare, liten andel i tätort och stor yta underkompenseras.

Vad finns det för hopp för en befolkningsgles kommun med låg skattekraft? Vissa delar av landet fortsätter att växa och som ett resultat därav sålunda kan fortsätta att nyanställa medan andra ska öka ”produktiviteten” samtidigt som kvaliteten inte får försämras vilket givetvis medför att effektivisering på mindre anställda måste ske i allt ökande grad. Om detta fortsätter kommer den djupa men nu kanske oåterkalleliga klyftan mellan stad och glesbygd att bestå. Om vi i glesbygdskommunerna sparar in på tjänster, ja då förlorar vi sannolikt ännu en medborgare till den ständiga migrationen ut/bort. Vi måste göra de samhällsekonomiska kalkylerna och inte bara se kortsiktigt.

Som bowlingkäglor slås omkull och faller, dominobrickor, en anställd, en partner, barn – hejdå Vilhelmina. Och så var kommunen genom systemet några miljoner fattigare. Och måste krympa sin verksamhet ännu mer. Det går ju inte att verka i ett sådant nät. Vi viras in som flugor redo att förtäras i centraliseringens väv. Ska glesbygdsborna stå som statister i ett Skansenartat, säsongsturistiskt skådespel, levererandes alla de funktioner som på andra platser, som har åretruntverksamhet, är minsta krav? Men vi kanske kan skära ner, effektivisera och ha säsongsmässiga rättigheter som är flexibelt anpassade efter besöksnäring och utvinningsindustri?