Att (s)vara eller inte (s)vara – det är frågan

(den här texten handlar inte om socialdemokraterna per se bara för att ett s står inom parentes utan om varande och svarande)

Vilhelmina kommun ger svar på frågor om ekonomin på kommunens hemsida. Skolans kostnader får skylta med exemplet för där avviker Vilhelminas kostnader rejält från riket och ”jämförbara landsbygdskommuner – osagt vilka. Givetvis används siffror från 2018 (ett år då skolan/utbildningsnämnden ännu inte hade fått ner alla kostnader som tillkommit under den stora flyktingmottagningens tid) eftersom det ännu inte presenterats några siffror för 2019. Det aningen obehagliga i sammanhanget, som skulle kunna få den mest tillitsfulle att börja nära konspirationsteorier, är att årsredovisningen ska presenteras på KS som hålls dagen efter fullmäktige, det fullmäktige då majoriteten tänker lägga ned två byskolor och bryta stadieindelningen för Volgsjö skola och Hembergsskolan.

Varför? Är det för att det gäller att smida medan järnet är varmt? När nu alla fått information om hur förskräckligt illa det är ställt med kommunens ekonomi kan ju bara ”ansvarslösa” föreslå något annat. Själv skulle jag dra i bromsen (alltså: för länge sedan lagt om KFM till ett datum som dels ligger efter årsredovisningen och dels inte är under sportlovet) för att invänta de siffror som kommer att redovisas den 3 mars. Under 2019 gjorde UN mig veterligen en del stora neddragningar som vi hoppas kunna se verkan av. Men kanske mest för att en del av de besparingsförslag som gäller skolan riskerar att kosta mer än vad de sparar. Det är ur ett samhällsekonomiskt och immateriellt, humanistiskt perspektiv.

Det finns en del svar på kommunens frågesida som väcker fler frågor – jämförelsen gällande gymnasiet – den gäller väl bara kommuner som har gymnasieskolor, annars blir det missvisande. Jag antar nu att IKE (interkommunal ersättning) ses i kommuner utan eget gymnasium som en kommunens kostnad för ”ordnande av gymnasium”. En lösning är ju att elever som söker gymnasieutbildning på annan ort väljer ett privat alternativ, då betalar staten åtminstone inackorderingstillägget. Varför har Vilhelmina så hög kostnad för maten? Alla år jag har läst budget- och strategiplanen har kostverksamheten som ligger under KS och gör nollbudget för de fakturerar social- och utbildningsnämnden (SN och UN) angett att ambitionen är att nå nollresultat. Men det är ju för KS. Det är väldigt svårt att i budgetdokumenten få fatt i de verkliga kostnaderna, de återfinns som skolmåltider för UN och än mer uppsplittrat per enhet inom SN:s område. Det var ganska nyligen som en policy för kostverksamheten antogs med mer lokalt producerad mat vilket givetvis var bra.

Men även det faktum att Vilhelmina kan ses som unik med sina två fjällskolor, och att det faktiskt ingår i skolkostnaden att ämneslärare (såsom slöjd, modersmål och moderna språk, musik mm) ska åka mellan dessa skolor. Det är en kostnad som jag skulle vilja veta omfattningen av (ingår de i grundskolekostnaderna?) – inte för att jag ifrågasätter att det ska finnas lärare eller skolor som triggar dessa kostnader utan för att dessa kostnader måste få finnas och utgör inget argument för att säga: ”se så höga kostnader vi har – som lösning måste vi lägga ner en trygg, välfungerande byskola som har lika kostnader per elev och lägre lärartäthet än på tätorten.”

Även argumentet att alla verksamheter måste spara duger inte, för dessa verksamheter blir ju till största delen kvar. Volgsjö skola läggs inte ner, äldreomsorgen i fjällen läggs inte ner, två avdelningar på en förskola läggs visserligen ned men det finns förskolor kvar på tätorten. Varför redovisas inte vilken kostnadsutveckling som byskolorna haft i jämförelse med den kostnadsutveckling som har skett på tätorten? Inte per elev utan verksamhet, vi förstår ju själva att det kostar en del att ha en skolbyggnad i drift – men i de flesta fall används skolan eller dess (idrotts)lokaler också till annat.

Att omskriva ansvar till att bli lika med byskolnedläggning och centralisering är inte svaret för glest befolkade kommuner – utan snarare: ta inte bort fungerande verksamheter, om kostnaderna är höga, fråga först varför och om det finns en grund, är jämförelserna ens jämförbara (fråga efter alla kostnadsposter så vi vet vad som ingår i jämförelsen)? Annars kommer kostnaderna bara fortsätta vara höga, hur mycket vi än tar bort, och resultatet blir att om ”kostymen” krymps på fel sätt kommer vissa i kläm, och de flyttar helt enkelt, och så är kostymen för stor igen! Och så fortsätter den nedåtgående spiralen.

Utbildningsnämndens verksamhet får nu bära bördan av de flesta besparingar därför att där ses den högsta avvikelsen gentemot ”jämförbara kommuner” och där har kostnaderna ökat mest sedan migrationsvågen. Men om vi backar bandet och tittar på var insatserna hamnade under migrationsvågen och jämför med vilka verksamheter som nu föreslås tas bort, är det verkligen rättvist? Att den svällda verksamheten på tätorten ska betalas genom avveckling av byskolorna (och en stadieklyvning på Hemberget/Volgsjö)?

Det kan ibland vara väldigt klargörande att läsa gamla årsredovisningar. Ur Årsredovisning för 2016  s.58:

Här undrar jag hur mycket av dessa personalkostnader/resurser som fördelades ut på byskolorna? Möjligen fanns en viss fördelning till Dikanäs som hade nyanlända elever – men de verksamheter som nu står under galgen?  Året därefter låg differensen mot budget än högre 23 MKR med förklaringen

Här kan skönjas en jämnare ökning av kostnaderna, inte enbart förlagd på tätorten.

Året därpå 2018, summerades ännu ett överdrag gällande personalkostnaderna på UN, nu med motiveringen (s.42):

Även här blir säkert ökningen av kostnaderna inom UN något jämnare distribuerad mellan tätort och byar, dock anmärkningsvärt att kostnaderna är så höga utan nyanlända. Men samtidigt är det märkligt att inte det framgår var personalkostnaderna triggar. Är det verkligen i byarna?

Slutligen skulle jag gärna se en vitbok över migrationspengarna till Vilhelmina kommun. Så jag slipper undra hur migrationspengar kunde förvägras biblioteket som gjorde ett fantastiskt jobb för de nyanlända, medan pengar från migrationsverksamheten användes för att trygga trygghetsboendet på Volgsjövägen och i slutändan stoppades in i likviditeten. Det finns många obesvarade frågor i ärenden vars ansvariga inte längre är kvar, men som är och förblir ett arv och eftermäle i kommunens situation.