”Trams”, ”bluff” och andra brottstycken från ett fullmäktige i obalans

Det har varit kommunfullmäktige i Vilhelmina. Sedan snart 10 år har det för mig inneburit mediabevakning i efterhand. Sedan ungefär 4 år har jag tagit del av debriefing eller informationsspridning i sociala medier – VK-bloggen är en sådan. Som före detta politiker vet jag att ett av minoritetens eller oppositionens bästa verktyg för opinion är sociala medier. Så var det under min tid inom såväl minoritet och majoritet.

Efter måndagens fullmäktige som jag tog del av under en arbetspaus samt i efterhand undrar jag över vissa majoritetsledamöters agerande. På sin VK-blogg efterfrågar Maria Kristoffersson förslag från medborgare (som rimligtvis inte kan vara lika insatta i kommunekonomin som politikerna exempelvis oppositionspolitikerna). Mer kan en väl önska från någon som har arvode – eller ska allmänheten nu både komma med förslagen och betala för politiken? Är det inflytande eller exploatering? Inte nog med det: samtidigt som hon efterfrågar förslag från allmänheten slår hon bort oppositionens förslag som ”bluff” utan att vilja förstå vad oppositionen är ute efter: en insikt om att påtala den obalans som råder idag utifrån konkreta exempel såsom årsredovisningen. En vädjan till samverkan för att gemensamt skriva till regeringen.

Kan den, som påstår att PDI lägger fram en bluffbudget, säga att de vet vad som ingår i exempelvis Utbildningsnämnden (UN)s budget/ram? Ändå lyfter S + C i sin årsplan in modulerna på Volgsjö samt en annan ”prioriterings”-post inom den tekniska ramen – vilka andra ca 2,2 MKR försvinner då? Kan Maria Kristoffersson redogöra för det – apropå bluff och att lura medborgarna?

Kan Kristoffersson, eller majoriteten, vidare klargöra vad som gör att vissa poster ligger inom den tekniska ramen medan andra – smörgåsbordet av ”prioriteringar” vilket var det enda som var kostnadsberäknat (på vilka grunder?) – inte ska ingå i ramen? Kan de inte det – är de då trovärdiga? Apropå att UN:s ordförande ”kunde hålla med Åsa…” om prislappsmodellen. Snarare är den tillämpning av prislappsmodellen som Vilhelmina kommun genom sin majoritet anställer, att likna vid en bluff. Ett luftslott utan reella kostnadsberäkningar.

Apropå att Kommunstyrelsens ordförande (KSO) helt rätt framförde att det behövs en plan över 5 till 7 år, kan Kristoffersson vidare redogöra för vad som händer när prioriteringssumman för små förskoleenheter halveras 2023 och närmast försvinner 2024? Vad händer då – ska förskolorna i byarna försvinna då? Är det att ta ansvar? Vidare: är det att ta ansvar att se KS ramar öka medan UN:s ram minskar över tid?

En socialdemokrat påpekade hur viktigt det är för inflyttningen ”hur vi beskriver och förmedlar bilden av oss själva” i sociala medier, att ”det finns mycket bra att lyfta fram också…” – ja, det är klart att det finns mycket bra, men de flesta har inte alltid mage att påtala hur bra allt är eller ens skriva i sociala medier ifall det inte är något som engagerar eller uppfattas orätt. Men nästa socialdemokrat tillika Utbildningsnämnden ordförande går upp sedan upp i talarstolen och deklamerar – på ”bästa sändningstid” (5:43:30 in i sändningen) – kungsorden: ”Det flyttar inte in några barnfamiljer i Dikanäs” (..”bara för att det finns en skola där”…). Är detta önsketänkandet om att förmedla en ”positiv” bild (läs förljugen) om Vilhelmina (för Dikanäs tillhör ju fortfarande Vilhelmina kommun) från majoriteten? Vad är det om inte ett hån? Mot alla oss som faktiskt flyttat (tillbaka och) till Dikanäs? Vi kan konstatera att för snart två år sedan flyttade en barnfamilj in som hade två barn, nu tre. För två år sedan flyttade ännu en familj in som har ett barn. För tre år sedan etablerade sig en barnfamilj med idag två barn. För två år sedan flyttade jag själv tillbaka med ett barn efter ett år i Umeå – och det skulle jag INTE ha gjort om det inte funnits en skola kvar. Går vi lägre tillbaka kan vi konstatera att de flesta barnfamiljerna har flyttat in/tillbaka, en del har bott kvar, en del har givetvis flyttat det går inte att sticka under stol med, unga människor har etablerat sig, ”gift in” sig eller så har ungdomar bott kvar – sedan decennier – på grund av att det finns en skola!

Det går inte att jämföra med Dalasjö som ligger 1,5 mil från tätorten på en väg som tar enligt Eniros vägbeskrivning 15 minuter. Latikberg återstår ju att utreda konsekvenserna av, vilket Olga Makarycheva mycket riktigt påpekade behovet av i sin interpellation.

– Det är arbeten som ger inflyttning, fortsätter UN:s ordförande. Ja, just det – om det inte finns en skola kan för det första inte de lärare som bor här arbeta här, de företagare och forskare som skapar sina egna jobb kan definitivt inte bo kvar eller flytta in om det inte finns en skola. Jag vet inte om UN:s ordförande är kvar på de stora exploateringarnas tid med Stekenjokk-gruvan så hon missar alla dessa mindre företag som håller hela dalgången och en stor del av kommunen vid liv. De – vi alla, hotas, med sådana uttalanden, av kvävningsdöden. Apropå ”att förmedla en positiv bild”. På ”bästa sändningstid”. Men vi boende, är fortfarande här!

Apropå hån, ”trams” är väl knappast något att fördjupa sig kring då uttalaren inte ens kunde redogöra för vad som händer med gymnasiet om UN får den ram som den nu får. Det är lika enkelt att stå att propagera för pengar som inte finns i ens eget budgetförslag/synpunkt, som att propagera mot pengar som inte finns i någon annans förslag.

”På bästa sändningstid” efterfrågar KSO adressater och skrivelser till ”staten”; har KSO missat att PDI uttryckligen, i remissvar och yrkanden, talat om Regeringen. Har KSO missat att i kommunstyrelsen (KS) där KSO är ordförande fanns just ett sådant tillfälle att rycka ut ett yrkande om att skriva till Regeringen om ett extra stöd till skolor i glesbygd. Ska det vara så svårt att förstå? Eller ska det serveras en skrivelse som KSO ska skicka till regeringen? Är det fritidspolitikerna som ska göra det (borde väl snarare vara tjänstepersonerna med vissa ledord)? Visst KSO kan få en skrivelse av mig, men nog slår väl ett gemensamt KS beslut högre – eller har jag fattat beslutsvägarna i det här landet helt fel? Ska vi förlita oss på att KSO har en ”suveränt bra situation” att göra sådana här saker? Den ledarstilen kan jag önska att KSO ändrar på. Det går inte att göra om politik till personliga angrepp och bikta att ”jag har verkligen tagit till mig…” eller menade hon ”jag har verkligen tagit åt mig” (dvs tagit illa vid mig av) ”att ni vill att vi ska göra skrivelser” och sedan utkräva en skrivelse eller adressat i talarstolen på ”bästa sändningstid” – jo, såvida de inte ska ta flera timmar av tiden till att läsa upp och komma överens om en skrivelse där och då på fullmäktige?

Tråkigt är givetvis dessa inomgruppsliga (om nu kommunens beslutsfattare ska ses som en grupp) trätor som bara stjäl kraft istället för att politiker kan enas om en gemensam problembild, där var PDI:s företrädare föredömliga i att bevara lugnet.

Väldigt lite uppmärksamhet riktades mot den modell som nu anammats. Jag brukar inte alltid gilla vad Linda Westerlind på VF skriver, men här har hon helt rätt om prislappsmodellen:

För tydlighetens skull är det läge att lägga in en brasklapp. Det finns en risk att man är ute på djupt vatten när man börjar tala om olika grupper i samhället utifrån vad de ”kostar”. Jag hade själv inte valt uttrycket ”prislappsmodellen”, men det är inte ordvalet jag vill diskutera kring, utan vad den innebär

och vidare:

Ska man vara riktigt cynisk är det i huvudsak kanske inte kommuner och regioner och landsting som skulle behöva göra en prislappskoll på vad verksamheterna egentligen kostar, utan staten. För hur man än vrider och vänder på det är det uppenbart att en klar majoritet av kommunerna har det jäkligt kämpigt. Det är inte i huvudsak för man felbudgeterat, utan för att kostnaderna ökat – men inte inkomsterna. Lösningen: att få lite mer gjort med lite mindre pengar än året innan.

Alltså, en lämpligare användning av modellen vore att se över alla verksamheter och ge varje enhet inom nämnderna så pass mycket som den ska få enligt modellen, inte kapa ut hela enheter såsom fjällskolorna och annan lagpliktig verksamhet utan att analysera konsekvenserna av sådant kapande, medan GIVETVIS ÅTERIGEN frivillig verksamhet på KS inte ens behöver prioriteras. Det är inte acceptabelt.

Här kommer mitt råd (från en lekman): om det nu är 70 tjänster som ska ”bort” gentemot jämförbara kommuner (om det nu finns några), då borde man sätta sig ner med personalenheten och gå igenom alla tjänster – och ta där det går eller där behörighet saknas eller ej är motsvarande – INTE rensa bort en hel verksamhet exv. en skola där besparingen kostar mer än vad den smakar. Men – då ska vi också vara medvetna om att den som blir avskedad kanske måste flytta och då har kommunen inte heller ”sparat” i så stor utsträckning. Lägger Vilhelmina kommun ner skolor i fjälldalarna kan de knappast räkna hem bidrag för geografin, annat än skolskjutsen och kanske arbetsstugorna som måste till.

Från nu ska jag också förmedla en positiv men verklighetsförankrad bild!

WE ARE STILL HERE – Glad midsommar!