Förrädarens guld

Vad vet lagstiftarna (våra folkvalda i riksdagen) idag om glesbygden, glesbygderna? Hur många riksdagsledamöter är bosatta i glesbygd, har bott, vuxit upp där eller har någon form av kännedom om förhållandena i glesbygderna samt ställer denna sin erfarenhet och kunskap till förfogande och i glesbygdens tjänst under sin tid i riksdagen?

Jag har i ett antal statliga utredningar (SOU) som jag haft anledning att läsa de senaste åren (bl.a. Vattenverksamhetsutredningen x 3; Ny regional indelning; Mer likvärdig skola) funnit att utredarna och själva utredningen saknar glesbygdskännedom. Landsbygdsutredningen som kom 2017 ledde till en proposition med förslag om 75 punkter för landsbygden som alla partier var överens om. Av dessa har ironiskt nog endast tre punkter blivit helt genomförda enligt Hela Sverige ska leva. En av punkterna var att varje SOU och lagförslag ska redovisa konsekvenser för landsbygden – vilket innebär att utredare och lagstiftare MÅSTE ha någon form av åtminstone landsbygdskännedom – landsbygd och glesbygd är väl snart sagt samma sak.

Min fundering är emellertid vad är det som gör (och över tid har gjort) att glesbygdens förhållanden är så frånvarande i rikspolitiken? Nog för att de som bor i glesbygd är en minoritet idag men vi lever ännu med människor i beslutsfattande ställning som har sett landsbygden bli glesbygd och glesbygden avfolkas. De som är födda i slutet av 1940- och början av 1950-talet i Sverige levde sina uppväxtår i ett land som fortfarande var präglat av att en stor andel bodde ”på landet.” I de norra delarna av landet är nog även tidiga 1960-talister att räkna till dem. 40- och 50-talisterna var även en generation som valde att lämna landsbygden (givetvis även generationerna efter dem) och en del valde att flytta tillbaka: ibland med sina familjer under arbetsaktiva år men många, kanske fler, som pensionärer. Men varför, om nu en stor del av dem flyttat från landsbygden, lät dem inte sin erfarenhet och kunskap om lands- och glesbygdsförhållandena få betydelse, de som hade makt att göra det? Jag kommer fram till tre möjliga svar på min (något ej så väl, på här redovisade fakta, underbyggda) frågeställning:

1. De som flyttade från lands- och glesbygden hade helt enkelt inte kompetens nog att ta sig in i maktens korridorer på grund av att de segregerats eller diskriminerats genom uppväxt i glesbygd (falskt: glesbygden blev glest eller åtminstone glesare på grund av utbildningsflykt och dessa högutbildade headhuntades och fick fast anställning på annan ort).

2. De har lämnat sin erfarenhet och kunskap därhän för att jämka in sig i den urbana normen som råder i maktens korridorer – de har helt enkelt förlorat kunskapen.

3. De vet om sin erfarenhet men följer partilinjen för att kunna avancera politiskt. En del har använt uttrycket ”Judas-pengar”. Jag tar ut steget till skönlitteraturen och ser (ännu) en analogi från ungdomskvadrologin Mortal Engines (av Philip Reeve) som träffande i detta avseende – ”Förrädarens guld” (eng: Predators Gold): mot en handfull penningar eller annat ”byte” (exv avancemang eller närvaro i organisationen) anger du positionen för ett samhälle du råkat stöta på eller kommer från i den fiktiva världen av vandrande städer. Rovdjursstaden söker snabbt upp det mindre samhället och äter helt sonika upp det i sin eviga jakt på energi och bränsle till sina gigantiska motorer och ”prey” (byte). Förrädaren går fri, avancerar eller får njuta av sitt guld på ett eller annat sätt om lyckan står hen bi, givetvis på avstånd från det offrade samhället.

Sverige(s beslutsfattare) har, i avsaknad på naturresursåterbäring (eller lokalt självbestämmande över naturresurser) och det ej transparenta systemet för kostnadsutjämning, förrått sin landsbygd och glesbygd länge nog. Förrädarens guld lyfter personer som Irene Svenonius på en våg av hybris med uttalanden om att Stockholm inte längre ska bidra till utjämningssystemet, Förrädarens guld svämmar ur mungiporna när Ibrahim Baylan påstår att LKAB inte har något samhällsansvar, och när Maud Olofsson sluter avtal som slår samman danska och svenska postverket och Vattenfalls köp av Nuon. Givetvis finns det många, många fler att rada upp, från alla partier. Det mest påtagliga är väl tiden, decennierna av utarmning bland annat genom avreglering som marknadsutsatt infrastruktur och offentlig service, vilket i de flesta fall försämrat och fördyrat samt lett till centraliseringspolitik på snart sagt alla områden.

Om vi är överens om att det är dags för förändring så kan tiden inte vara annat än inne för den nu. Ett steg eller försök till diskussion kan vara en förtroendemannaberedning på rikspolitisk nivå. Hur väl kan dagens partiväsende och parlamentariska system egentligen representera olika delar av och grupper i detta avlånga land?