Öppet brev till Skolverkets generaldirektör

Öppet brev till Skolverkets generaldirektör

Hej Peter Fredriksson!

Jag heter Åsa och bor i fjällbyn Dikanäs, Vojmådalen i Vilhelmina kommun, Västerbottens län. I vår by (som ligger 10, 5 mil från kommunens enda tätort) finns en skola som sträcker sig från förskoleklass till nionde årskursen. I byn finns även en förskola. Skolan kommer nu i höst att ha 13 elever från åk F till 8. På förskolan är ytterligare 6 barn inskrivna. Vi har nåtts av artiklar och utsagor om att du som Skolverkets generaldirektör uttalat att en kommun ska försöka undvika en skola under 500 elever.

Som förälder och boende i Vojmådalen undrar jag hur du ser på skolor som vår? Vilhelmina kommun har nyligen lagt ner två byskolor, Nästansjö och Malgovik med 20 respektive 50 barn (f.ö. en av de ”största” byskolorna som lagts ner i det nordliga inlandet) och intill för bara en vecka sedan låg också ett nedläggnings- och besparingshot över skolan i Dikanäs. Politikerna använder sig av uttalanden som stödjer sig på ditt, att ”egentligen skulle Vilhelmina bara ha en skola” eller statistik från SKR som säger att med Vilhelminas befolkning ska kommunen ha högst fyra grundskolor. I dagsläget har kommunen tre på tätorten (varav en friskola) och två i fjälldalarna.

Vet du – våra barn skulle inte kunna bo kvar hemma om skolan i Dikanäs lades ner. Förslaget från kommunens utredare var att elever i årskurserna F till 6 ska skjutsas till grannkommunen upptill 6 mil enkel väg – 2,5 mil på en grusväg (som Gud glömde för många år sedan och Trafikverket bedömt som ”kulturväg” för att få behålla den smala utformningen = urkass såväl vår, höst och vinter). Sådant tar tid från barnen och deras familjer, minst 3 timmar om dagen. För högstadiet gällde att åka antingen till Saxnäs eller Vilhelmina vilket är upptill 13 respektive 16 mil för den elev som har längst resväg och 7,5 respektive 10,5 mil för de som har kortast. Det blir nästan 3 timmar enkel resa!

Givetvis skulle vi föräldrar inte låta våra barn utsättas för sådana resvägar, vi skulle flytta ifall kommunen avvecklade skolan – och de flesta skulle flytta från kommunen. Med barnen och föräldrarna skulle givetvis också inflyttningen och utvecklingen avstanna i dalgången som är en stor tillväxt- och utvecklingsmotor i hela kommunen med skidorten Kittelfjäll som nav. Många av föräldrarna är också företagare inom rennäringen och har valt Dikanäs skola på grund av en bra samisk integrerad undervisning ända från förskolan.

Dikanäs skola har alltid varit högpresterande och en hög andel behörig personal och elever med gymnasiebehörighet. Men möjligheten till likvärdighet i utbildningen ligger egentligen inte där kvalitet alltid ska vägas in, utan i att ha tillgång till utbildning i rimlig närhet till där du bor – i alla delar av detta land – annars bör vissa landsdelar förklaras som ej möjliga för barnfamiljer att bo eller bosätta sig i. Enligt Barnkonventionen ska alla beslut som rör barn i första hand beakta vad som bedöms vara barnets bästa. Barn har rätt till tillgänglig och kvalitativ utbildning och rätt till sitt språk, kultur och religion. De har också rätt att slippa skiljas från sina föräldrar och rätt till lek, vila och fritid – trots sin skolplikt!

Dikanäs skola (och Saxnäs skola) är inte heller ensam i att ha ett lågt elevantal, bara i Västerbottens län finns flera fjällskolor som Risbäck i Dorotea, Skytteanska i Tärnaby och Ammarnäs i Sorsele – men där har kommunerna sedan några år tillbaka valt att säkra skolornas existens för att de vet att glesbygdsskolors elevantal varierar över tid och de anser att skolan är nödvändig så länge det finns barn. Vilhelmina kommun har möjligen det än svårare då de har sin bosättningsstruktur med två fjälldalar och två fjällskolor. Politikerna som styr i Vilhelmina har bara i dagarna lovat att skolan ska vara kvar i byn, men hur länge det löftet gäller är inte uttalat och det finns därför en överhängande risk för neddragningar och successiva avvecklingar som kommer att försvåra för utveckling och inflyttning. När det gäller storleken på skolor, pekar forskningen snarare i motsatt riktning: små enheter (i glesbygd) visar sig vara inkluderande (Gerd Pettersson 2017) och inte sämre kvalitetsmässigt än större, snarare tvärtom (Lisbeth Åberg-Bengtsson 2009).

Jag tolkar ditt uttalande i NSD om Luleå kommuns agerande om att skapa större och färre skolor som en märklig acceptans av ett ekonomiskt system som varken ser till individers behov eller geografiska aspekter. Samma märkliga uteslutande av geografiska perspektiv återfinns i den utredning om likvärdig skola som nu är ute på remiss, där likvärdighet endast ses mot bakgrund av urbana integrationsproblem. Riktade förslag för att motverka geografisk segregation, att elever i glesbygd får en försämrad möjlighet till lika villkor gällande utbildning (inte kvalitet i termer av behöriga lärare, utan i termer av tid till vila och fritid pga. av för lång resväg), återfinns inte i utredningen.

Slutligen, en önskan är att du som Skolverkets generaldirektör funderar kring vad uttalanden som ”en skola med under 500 elever ska man försöka undvika” kan ha för innebörd för skolor i extrem glesbygd och glesbygdskommuner. Som generaldirektör för Skolverket borde dina uttalanden visa insikt och kännedom om skolors situation i HELA landet. Nu kan visserligen det uttalandet ha vinklats och avnyanserats i media men då är det viktigt för dig som generaldirektör att följa upp och korrigera det. Vi är många som väntar med hoppfullhet på något sådant.

Dikanäs/Gäjka, den 6 september 2020

Åsa Össbo, förälder till elev på Dikanäs skola.