Barnkonventionen och svensk rätt

 

Den 20 november förra året kom Barnkonventionen och svensk rätt SOU 2020:63 som behandlar hur barnkonventionen, som nu är svensk lag, stämmer överens med övrig svensk lagstiftning. Jag har läst delar av utredningen med särskilt intresse för huruvida barns rättigheter i förhållande till skolnedläggningar har getts något beaktande. Föga förvånande är svaret nej eftersom vi tydligen har en regering som inte vet att sådant förekommer och vilka konsekvenserna blir för individen och det omgivande samhället. Kanske är det för att de inte kan ta sig ut ur sin urbana bubbla där valfrihet existerar. En remissrunda till utvalda instanser kommer säkert vad det lider som kanske kan lyfta det som vanligt helt åsidosatta glesbygdsperspektivet.

Barnkonventionen består av 42 artiklar där jag bedömer att följande artiklar har direkt bäring på frågor om skolnedläggningar

3 Vid alla beslut som rör barn ska i första hand beaktas vad som bedöms vara barnets bästa.

5 Barnets föräldrar eller annan vårdnadshavare ansvarar för barnets uppfostran och utveckling. De ska också stötta barnet i att få sina rättigheter uppfyllda.

8 Barn har rätt till sin identitet, sitt medborgarskap, sitt namn och sina släktförhållanden.

9 Barn ska inte skiljas från sina föräldrar, utom när det är nödvändigt för barnets bästa.

12 Barn har rätt att uttrycka sin mening och höras i alla frågor som rör barnet. Hänsyn ska tas till barnets åsikter, utifrån barnets ålder och mognad.

28 Barn har rätt till utbildning. Grundskolan ska vara obligatorisk, kostnadsfri och tillgänglig för alla.

30 Barn som tillhör etniska, religiösa eller språkliga minoriteter, eller som tillhör ett urfolk, har rätt till sitt språk, sin kultur och sin religion.

31 Barn har rätt till lek, vila och fritid.

 

Jag läste speciellt vad utredningen nämner om följande artiklar:

Artikel 3 Vid alla beslut som rör barn ska i första hand beaktas vad som bedöms vara barnets bästa.

Jag kan konstatera en svaghet i tolkningarna kring artikel 3, den verkar främst se till individuella beslut. Men när beslut rör kollektiv av barn (vilket faktiskt är själva skrivelsen i konventionstexten – barn i pluralis) som exempelvis ett budgetbeslut som inte ger tillräckliga medel till barn i behov av stöd eller beslut som leder till försämring av eller helt avvecklade unika skolenheter diskuterar utredningen barnanpassade förfaranden utifrån vad FN:s Barnrättskommitté uttalat:

”Kommittén understryker att ett barns rätt att få sitt bästa bedömt och i första hand beaktat uttryckligen bör finnas med i all relevant lagstiftning och inte bara i lagar som specifikt rör barn. Vidare menar kommittén att denna skyldighet gäller även när en budget ska godkännas” (del 1, s, 188)

Vid en bedömning av barnets bästa omnämner kommittén följande faktorer att beaktas (även om de inte är relevanta för varje enskilt fall) (s 194):

– barnets åsikter

– barnets identitet

– bevarande av familjemiljön och upprätthållandet av relationer

– omsorg om barnet och barnets skydd och säkerhet

– utsatta situationer

– barnets rätt till hälsa

– barnets rätt till utbildning

 

Barnrättskommittén framhåller att stater måste införa förfaranden som säkerställer att barnets bästa beaktas i alla åtgärder som rör ett barn (del 1, s.195). För att följa detta krävs otroliga resurser för fattiga kommuner som knappt kan upprätthålla sina skolor.

”Berör budgeten barn ska barnets bästa utredas och beaktas som ett tungt vägande intresse. Hänsyn ska också tas till artikel 4, som ställer krav på att en stat till fullo ska utnyttja sina tillgängliga resurser för att vidta lämpliga åtgärder för att genomföra de ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter som erkänns i barnkonventionen” (del 1, s. 249).

 

Artikel 12 Barn har rätt att uttrycka sin mening och höras i alla frågor som rör barnet. Hänsyn ska tas till barnets åsikter, utifrån barnets ålder och mognad.

”Kommittén understryker att eftersom ett barn har rätt att få sina åsikter beaktade måste beslutsfattaren informera barnet om resultatet av processen och förklara hur barnets åsikter beaktats. Kommittén lyfter även fram att de som är ansvariga för att höra ett barn ska säkerställa att barnet är informerat om sin rätt att uttrycka sin åsikt i alla frågor som rör honom eller henne, särskilt i alla rättsliga och administrativa beslutsprocesser. Ett barns rätt att bli hörd innebär, enligt kommittén, även att en stat är skyldig att granska eller ändra sin lagstiftning för att införa mekanismer som ger ett barn tillgång till rätt information, tillräckligt stöd och vid behov feedback om hur dess åsikter beaktats.” (del 1, s. 535)

Här fallerar många kommuner när de lägger ner skolor, senast Torsby kommun som under industrisemestern drog ihop ett fullmäktige för att lägga ner Aspeds F-5 skola utan undersöka barnens åsikter. Vilhelmina kommun återkopplade inte huruvida de som beslutade hade tagit del av eller analyserat barnens åsikter om att dem INTE ville få sina skolor nedlagda. Samtidigt har staten skyldigheten/ansvaret att se till att dessa mekanismer fungerar och att det finns resurser för dem. Att diskutera och förlita sig på statens ansvar för resurser vid skolnedläggningar är alltså något som borde ske i högre utsträckning.

Eftersom det inte råder något som helst tvivel om att barn måste få uttrycka sina åsikter och få dem beaktade gällande eventuella skolnedläggningar [det gäller ”åtgärder och beslut som direkt rör ett barn, barn som grupp eller barn i allmänhet (t.ex. inom hälso- och sjukvård, socialtjänst eller skola) i andra hand syftar det på åtgärder som har indirekta konsekvenser för ett eller flera barn (t.ex. inom miljö, boende eller transporter] är det mycket märkligt att skolresor/-transporter inte verkar vara ett fenomen att beakta i artikel 31.

Artikel 31 Barn har rätt till lek, vila och fritid

Under denna rubrik diskuterar utredningen lek, vila, kultur och fritid samt läroplanen i svenska skolan och förskolan samt fritidshem.

”I svensk rätt finns det inte några generella bestämmelser om hur mycket tid ett barn ska ges för att t.ex. vila eller leka. Däremot finns det bestämmelser som bl.a. reglerar hur barn får arbeta och hur länge de ska gå i skolan” (del 2, s. 1207)

Men konstigt nog verkar utredarna inte vara medveten om att det finns barn som har lång resväg till skolan. Och frågan ställs aldrig huruvida resvägen är en del av skol/arbetsdagen? Utredarna diskuterar vidare barn som arbetar och hur lång tid det skulle vara tillåtet, där kan vi hitta en del intressanta uttalanden t.ex. om att ett barn som fyllt 13 år får ”utföra lätt arbete som är av sådant slag att det inte inverkar skadligt på den minderåriges hälsa utveckling eller skolgång” (del 2, s 1211). Vidare är det dock 16 år och fullgjord skolplikt som gäller för att anlitas som arbetskraft.

Arbetsmiljöverket har reglering kring arbetstider för barn:

”T.ex. måste ett barn ha minst 14 timmars dygnsvila och vara ledig minst två dagar varje vecka. Arbete som utförs under en skolvecka får totalt omfatta högst 2 timmar per skoldag eller 7 timmar per skolfri dag och högst 12 timmar per skolvecka” (del 2, s 1211).

Ett barn som har 1,5 h till 2 h skolresa varje dag (enkel väg). Ett barn i 13-års åldern som börjar skolan 8.30 måste därför åka hemifrån 6.50 på morgonen, de går i skola till 15.00 kommer hem 16.50 har en ”arbetsdag” på 10 timmar. Och har ”precis” en vilotid på 14 timmar. Det innebär också att ett sådant barn har under en normal skolvecka ca 45–48 arbetstimmar. Återigen: det är inte likvärdig skola (i synnerhet inte om ett närmare alternativ för barnet har funnits men lagts ner av kommunalekonomiska skäl) och det borde vara högst viktigt för utredarna att faktiskt ha med ett sådant perspektiv – får jag återigen säga – ett glesbygdsperspektiv för att få en helhetsbild över hur barnkonventionen ska tillämpas i Sverige. Skolnedläggningar som innebär att barn får en så pass lång arbetsdag kan inte vara lagenliga enligt både arbetsmiljölag och barnkonventionen.

Återigen har ”staten” lyckats producera en utredning som ska täcka in hela landet men som är inkapabel till att väga in aspekter som berör en stor del av landet och dess barn. Frågan skulle ganska lätt kunna lösas om riksdagens utredningstjänst sattes att granska vilka skolor som skulle behöva ett särskilt statligt huvudmannaskap.

Endast på ett ställe i de artiklar jag läst hittills återfinner jag en diskussion eller inkludering av landsbygds- eller glesbygdsförhållanden:

”I landsbygd och glesbygd uppger barn och ungdomar som gillar att sporta att de har en aktiv fritid men de som vill göra annat än sport upplever att det saknas sådana alternativ” (Del 2, s. 1223).

 

Jag brukar även söka igenom dokument för att spana efter vissa begrepp/diskussioner. I de två huvuddelarna av utredningen (om 1239 sidor) förekommer ordet landsbygd fyra (4) gånger! Och glesbygd en (1) gång! Nämligen:

”Utbildningen ska vara likvärdig i alla delar av landet och oavsett om barnet bor på landsbygden eller i en stad” (del 2, s 1099).

”Regleringen om gratis skolskjuts innebär att det blir enklare för barn som bor på landsbygden eller som har en funktionsnedsättning att genomföra sin utbildning” (del 2, s. 1131). Det framgår alltså att vi som bor som i glesbygd (det var möjligen inte glesbygd förr men har blivit det p.g.a. decennier av statlig avvecklingspolitik) vi gör ska vara tacksamma att vi har gratis skolskjuts.

”Barnrättskommittén betonar att en stat ska vidta alla lämpliga åtgärder för att säkerställa att alla barn har möjlighet att förverkliga sina rättigheter enligt artikel 31 utan åtskillnad av något slag, alltså oavsett barnets, föräldrarnas eller vårdnadshavarnas ras [sic! obs – internationell/FN text], hudfärg, kön, språk, religion, politisk eller annan åskådning, nationellt, etniskt eller socialt ursprung, egendom, funktionsnedsättning, börd eller ställning i övrigt. Särskild uppmärksamhet bör enligt kommittén ägnas vissa grupper av barn, däribland flickor, barn med funktionsnedsättningar och barn på landsbygden” (del 2, s. 1195).

”I den nationella ungdomsenkäten som genomfördes av MUCF under år 2018 uppger drygt 8 av 10 unga att de har ganska eller mycket stora möjligheter att delta i fritidsaktiviteter och sociala aktiviteter. Andelen är lägre i områden med socioekonomiska utmaningar. Den är också lägre på landsbygden än i städer. Siffrorna är i princip desamma när det gäller kulturella aktiviteter. I landsbygd och glesbygd uppger barn och ungdomar som gillar att sporta att de har en aktiv fritid men de som vill göra annat än sport upplever att det saknas sådana alternativ. (Del 2, s. 1223)

Ordet skolskjuts förekommer sju (7) gånger:

”Vilken tid på året och dagen utbildningen äger rum, skolskjuts och andra saker som har med tillgängligheten att göra kan också spela roll” och ”Några konkreta skyldigheter, utöver att staterna ska vidta åtgärder för att uppmuntra regelbunden närvaro och minska antalet studieavbrott, kan emellertid inte utläsas av artikeln. Denna del av artikeln ger inte heller barnet någon rättighet, såsom att t.ex. få skolskjuts. En annan sak är att staten kan behöva ordna med skolskjuts för att rätten till utbildning i ett enskilt fall ska kunna förverkligas. Oavsett utgör såväl förebyggande arbete mot mobbning som skolskjuts sådana åtgärder som staten kan utföra för att uppmuntra närvaron i skolan och minska antalet avhopp på sätt som avses i artikeln” (del 2, s. 1104).

”Elever i grundskola, grundsärskola har som huvudregel rätt till kostnadsfri skolskjuts inom hemkommunen, om det behövs med hänsyn till färdvägens längd, trafikförhållanden, elevens funktionsnedsättning eller någon annan särskild omständighet” (del 2, s. 1110)

”Barn till samer får fullgöra sin skolplikt i sameskolan i stället för i årskurs 1–6 i grundskolan. Även andra barn får gå i sameskolan, om det finns särskilda skäl. Sameskolan ska ge en utbildning med samisk inriktning som i övrigt motsvarar utbildningen i grundskolan. Utbildningen ska vara avgiftsfri. (Se 7 kap. 7 § samt 13 kap. 2 och 10 §§ skollagen.) Av ett beslut från Skolväsendets överklagandenämnd, som avsåg den äldre skollagen (1985:1100), framgår att det förhållandet att ett barn behövde åka skolskjuts cirka 25 mil enkel väg, vilket innebar en kostnad för huvudmannen, inte utgjorde skäl att neka barnet plats på sameskolan (del 2, s. 1114).

”I såväl grundlag som i skollagen finns bestämmelser om att alla barn ska ha lika tillgång till utbildning i skolväsendet och att utbildningen ska vara likvärdig oavsett var i landet den anordnas. Regleringen om gratis skolskjuts innebär att det blir enklare för barn som bor på landsbygden eller som har en funktionsnedsättning att genomföra sin utbildning” (del2, s. 1131).

Jag har sagt det förr och säger det igen: vi behöver en politik som utgår från det här landets faktiska förhållanden och inte blundar för de geografiska dimensionerna i alla utredningssammanhang – i synnerhet när det gäller barnen!