Försoning med bygden

Svenska kyrkan har nyligen sagt att de ska be samerna om ursäkt för de historiska oförrätter som kyrkan medverkat i. För att orden ska omsättas i handling borde kyrkans alla markområden i Sápmi utredas, hur har dessa kommit i kyrkans ägo?

Gudrun Norstedt har beskrivit i ett kapitel av vitboken om de historiska relationerna mellan svenska kyrkan och samerna (2016) hur prästborden – den mark som skulle ge prästen uppehälle lokalt och på vilken ofta en prästboställe byggdes – tog plats i det samiska landskapet alltsedan 1600-talets början. En del överlåtelser har i efterhand beskrivits som donationer, till exempel i Åsele där kyrkan kom till på 1640-talet. Det finns dokumenterat att åselesamerna hade påpekat i ett brev 1637 att vägen till Lycksele var för lång för dem och istället föreslog de Gulsele mot Junsele till. Enligt Christer Westerdahl  ska N.N. Gorik ha skänkt halva sitt skatteland, Åselelandet till prästbordet.

Men kvar dröjer givetvis problemen kring vem som skrev historien på den tiden då samer skulle tvångskristnas. Min förfader Christoffer Olofsson i Ångermannabyn blev instämd på Åseletinget 1669 och fick böta då han vägrat med sitt liv att lämna sin son till Skytteanska skolan i Lycksele. Där skulle samiska gossar skolas om till att bli kristendomens budbärare bland sitt eget folk. Sonen Adam Christoffersson sändes till skolan ändå och blev sedermera samisk tolk och klockare i Åsele, han tog upp det första samiska nybygget 1690 i området, vid Noret/Sörnoret och blev förfader till en namnkunnig prästsläkt, Öhrling.

Det skulle krävas en del källforskning för att utreda hur markövertag eller marköverlåtelser har skett i Saepmie och borde vara ett första steg i en försoningsprocess mellan kyrkan och samiska folket.

Den numera nedlagda skolan i Malgovik står på ett stycke land som fortfarande formellt sett tillhör Svenska kyrkan. Enligt Norstedt togs ett nybygge i anspråk till predikantboställe 1783 och nybyggaren fick istället Torvsele som låg under Åsele prästbord. Men vi vet att nybyggen togs upp på samiska skatteland och inget anges om att en skattelandsinnehavare fick någon ersättning för detta utan förutsattes troligen kunna fortsätta med sin näring parallellt som praxis var under denna tid, innan staten genom administrativa åtgärder hade förvandlat de samiska skattelanden till kronomark. Skattelandet torde vara Östra Malgomajlandet om vi förlitar oss på O. P. Pettersson. På det skogssamiska Östra Malgomajlandet bodde enligt husförhörslängden 1780-1786 Jon Larsson med hustrun Malin Thomasdotter och deras tre barn Brita, Lars och Maria samt drängen Pehr Sjulsson.

Här finns troligen flera försoningsprocesser att ta itu med. Södra Lapplands pastorat kunde kanske utreda marköverlåtelserna som ligger längre tillbaks i tiden när de väl sätter sig in i vad som hänt för hundra år sedan, hur marken som skolan med idrottshall kommit i kyrkans ägo – innan de släpper sin mark till Vilhelmina kommun som i sin tur tänker sälja den vidare till en privat aktör.

Vilhelmina kommun med dess S och C – majoritet har nämligen lagt ner skolan för ett år sedan och förvägrat byn och bygden att erhålla faciliteterna – idrottshallen och samlingslokalen som ligger i samma byggnad – för sin föreningsverksamhet. Till historien hör också det faktum att byn har byggt upp idrottshallen med egen arbetskraft som insats och med hjälp av bygdeavgiftsmedel. Det finns ett avtal (som har försvunnit/gallrats ut) om att kommunen ska stå för driften i all framtid. Det finns ca 900 människor i Malgoviks upptagningsområde. Nu tänker kommunstyret sälja hela skolfastigheten till en privat aktör till ett pris som oavsett nivå inte går att sätta i relation till det värde som bygden redan lagt ner i idrottshallen. Kommunen borde istället stå vid sitt löfte från förr att stå för driften av idrottshall och samlingslokal då de står för driften av ett ridhus på tätorten. Dela upp om och när kommunen får rådighet över fastigheten, dela upp den så att bygden får sin idrottshall och samlingslokal och överväg sedan att sälja resterande del. Se det som en början till en försoning med bygden.