Sista Brevet från Råvarukolonin?

”..står vid en strand, en strandlös strand”

Den samiske poeten Paulus Utsis diktstrofer från området kring Suorvadammen långt upp i Stora Luleälv passar även landskapet i sydsamiskt område.

Våajmoe är det samiska namnet på Vojmsjön med Vojmån sedan vikingatid eller tidig medeltid. Ursprunget till namnet Våajmoe kommer från Angelica archangelica eller fjällkvanne som heter faatnoe eller båaskoe på sydsamiska. Växtens frön följde älvens vatten och spred sig i Våajmoe-vuemie, Vojmådalgången och den sades ge människorna styrka i hjärtat och blodet. Ordet vaajmoe betyder hjärta på sydsamiska och ett liknande ord på finska – voima – betyder (bland annat) kraft. Tillsammans blir det hjärtekraft.

Runt Vojmsjön bodde många människor, ett exempel är den by – Norra Tresund – där min far föddes och där jag växte upp om somrarna och även var fastboende i fem år. När pappa ’vax opp’ på 1920- och 30-talet fanns det skola i byn och det talades också om att bygga en bro över sjumilasjön när bilar blev allt vanligare. Men så kom regleringen 1949. Och med den, den stora flyttningen som dokumentärfotografen Sune Jonsson har beskrivit i boken med samma namn. Det blev ingen bro där allmän väg idag slutar.

När jag bodde där på 1980-talet var det just i det gamla skolhuset som min farmor hade köpt från kommunen 1965. Det fanns, vad jag minns, åtta åretrunthushåll och vi var fyra barn som åkte taxi 2,5 mil till skolan i Storseleby och sedan postbuss 5 mil till högstadiet i Vilhelmina, två barn satt redan på bussen och det steg på två barn till efter vägen till Storsele. På måndagar och fredagar åkte dikanäsara’ tiomilavägen till och från högstadiet i Vilhelmina för helgen. Idag är två hushåll fastboende i Norra Tresund och förskola såväl som skola ligger i Vilhelmina tätort. Alla byskolorna är nedlagda i kommunen, som till ytan är lika stor som Halland och Blekinge tillsammans, men kvar finns två fjällskolor. Den ena är i Gäjka, Dikanäs. Där bor jag numera, i det före detta ålderdomshemmet som byggdes som ett samiskt ålderdomshem på 1930-talet. Fem mil nordväst om Norra Tresund.

Den nya omställningsindustrin sprider entusiasm bland många i norr, företrädesvis i kustremsan, där de nya faciliteterna – batterifabrik och fossilfri stålproduktion – till övervägande del kommer att lokaliseras. Men den kommande utvecklingen bär med sig en rättviseproblematik som bygger på en ingrodd centrum-periferirelation, vi kan kalla den regionalkolonial, mellan residensstäder vid kusten och inlandet med fjällområdet. En del ser inte att om vissa stora städer vid kusten nu ska dra till sig ännu mer, i form av människor (kanske inte från inlandet utan snarare söderifrån – vilket givetvis är positivt för norrlandskusten) och energi (som i nuläget till övervägande del kommer från inlandet) så är det likväl ingen garant för positiv utveckling för inlandet och glesbygden. Okej, okej, eventuellt blir regionen litet rikare så vi som bor i fjällen slipper gå till digitala barnmorskan i brådrasket utan får åka endast 18 mil istället för 30 (enkel väg). I stället ser de utflyttningen från inlandet som en mekanisk effekt av ett produktionssystem i omvandling. För att de tror att de som redan tidigare har flyttat eller som bor i områden med mer kritisk befolkningsmassa inte vill dela med sig för att andra i de glesare delarna ska få tillgång till samma nivå (egentligen någon form av nivå alls) av offentlig service.

Som om samhället – utom då några stockholmare som Irene Svenonius – inte skulle vilja något annat än en kapplöpning mot botten (fast i centraliseringens tecken)? Fast hon har rätt i att det inte är municipal darwinism som kommunerna ska ägna sig åt, där de stora kommunerna äter upp de mindre genom att de vägrar betala in i det kommunala utjämningssystemet. Det är snarare staten som bör ta större ansvar för den politik som skapat strukturomvandling på strukturomvandling där kraftkommuner genom skattepolitik och centralisering under decennier stöpts om till svagkommuner och självförsörjning bytts ut mot stadsstaten utan någon förankring i exempelvis mat- eller elproduktion. Omställning? Till vad? Från industrialisering till industrialisering.
Kejsarens nya (möjligen grönare) kläder.

På vårsidan trampar jag runt i resterna efter den gröna energin,
dess gråa bottenslam
vandrar på den ännu några veckor blottade gamla landsvägen,
innan regleringsdammen är fylld till den bredd
att badstranden försvinner in i gräset
där barndomsstigar gått vilse bland erosionen
och skattepolitikens hånflin: strandnära läge

Åsa Beckman skriver i DN (4/6) att nu har nog stockholmare skrattat färdigt åt norrlänningar. Frågan är om stockholmarna, när de är färdiga med norrlänningarna, ska få fortsätta att skratta åt inlands- och glesbygdsbon? Ty i inlandet byggs inga nya skolor utan byskolorna stängs till och med av hela-landet-ska-leva centerprat-ister. Använd hellre skattepengarna för ett eventuellt flyttbidrag från Stockholm till att reparera samhällsservice som monterats ner i inlandet, när älvarna är färdigdämda och sågarna är nedlagda finns fortfarande potential att odla sin trädgård, förädla råvaror och producera sina livsmedel. Då kan vi tala om rättvis (grön) omställning. Bryr sig, eller ens vet den allmänne ”norrlänningen” och Beckman om komplexiteten och avstånden i norr? För nog är det ganska långt från Prästmon i Västernorrlands län till batterifabriken i Skellefteå och fossilfria stålproduktionen i Boden och Gällivare i Norrbottens län.

”Nu vet ingen om planerna verkligen blir av – men vilken revansch det vore för den del av Sverige som plundrats på råvaror men alltid fått så minimalt tillbaka. Om den gröna omställningen kan vikta om landet och faktiskt förändra vad som anses som status och verklig rikedom så för ändå den här skitklimatkrisen med sig något lite, lite gott.” (DN 4/6)

Nej. Denna landsända ”som plundrats på råvaror” är nämligen inte bara är en fem mil bred kustremsa dit majoriteten av de nya faciliteternas arbetstillfällen lokaliseras. Istället borde landsändan hålla ihop för att motverka följderna av påbuden från högre ort under århundranden. Det vet de som migrerar med renarna från fjäll till skogs- och kustland och hinner passera flera koloniala gränsposter på vägen: odlingsgränsen, lappmarksgränsen. Själv är jag tjänstenomad mellan fjällbyn och Ubmejen universitähta – Umeå universitet. Ni vet väl att gränserna aldrig noteras på insidan eller baksidan av vägskylten? Som för att hålla oss ovetande? Om att vi nu passerar gränsen. Att gränsen är nådd. Nejdå. Informationen är till för den som kommer utifrån och ska in, precis som skyltar om vägarbeten bara fungerar åt ena hållet, berättar för den som kommer österifrån.

Men jag tror nog att de som finner ro i att några veckor om året vara i fjällen eller på andra glest befolkade ställen känner samma oro för samhällsservicen i glesbygden som vi som bor här. De vill kunna vara i sin stuga eller på de där turisthotellen med skidbackar och annat, som ju faktiskt existerar året runt, för vem ska annars tillgodose besökarna med den service som dem förväntar sig innan och när dem anländer?

Den gröna omställning(sindustrialisering)en har potential att gynna den nordliga delen av landet, men det kräver, som Jonas Bergström framhåller i Västerbottens Folkblad (21/4), överväganden kring vilka konflikter som redan nu är uppenbara kring fördelningen av service och inflytande inom landsändan, bland annat när det gäller varifrån den ”rena elen” kommer, för den kommer ju i sanning inte enbart från kustremsan. Och vem och vilka som påverkas av dess konsekvenser. Om inga ska få (kunna) bo kvar här med minimal eller kanske rättvis samhällsservice, där staten och andra anser sig ha rätt att äta ur malm, skog, vind- och vattenel, fiska, jaga småvilt och storvilt som älg – ska vi inlands- och glesbygdsbor säga stopp – här får du banne mig faktiskt vara skriven om du ska ta del av resurserna? Är det ens berättigat att kalla det för en del av samma land?

Eller är det här den så kallade u-landsdelen där du får skylla dig själv om du är född däri, och i synnerhet om du självmant flyttat dit: – Du borde vetat bättre att i Sverige här har vi inte geografisk rättvisa! Det är bara att flytta om det inte passar! Och betänk att det faktiskt finns dem som gjort det själva och anser att du också borde göra det! Hur djupt än dina kopplingar går till själva marken här. Så ska du veta att du får bära ditt hem i ditt hjärta, du behöver ju inte vara där. Jämt. Kanske på sommarn, eller vintern.

Är det kanske Sista Brevet från Råvarukolonin som staten – ja, kanske även Luleå, Umeå, Sundsvall, Gävle, Stockholm  – väntar på? Jag vill inte tro det.
Jag tror fortfarande på att den solidaritet som denna fjäll- och inlandsända visat mot kusten och södra delen av landet sedan åtminstone 1940- och 50-talet snart kan ge några positiva verkningar tillbaka. Och då talar vi i termer av att dagens glesbygdskommuner bekostat grundutbildning av hundratusentals utflyttade människor samt allt värde från utvunna naturresurser. Dessa områden är varken skräpytor (industrialismens junkyard) eller demokratiska skuggplatser – om inte majoriteten av svenskar och politiker fortsätter att skapa dem som sådana.

Om inte så, i slutet av det sista brevet från resurskolonin skulle det antingen kunna stå ”Nu flytt’ vi väl då” eller ”Ajöss och tacka gärna för fisken – för nu kastar vi loss”.

Nåväl, jag går omkring i resterna av vår sjö på våren,
med strandlösa stränder och ärren efter torvflottar
som lättat och seglat sin kos någon annanstans utefter denna långsträckta sjö.
Sälgrundet sticker upp och holmen som en gång var en höjd ner mot stranden
eroderar bort ännu en bit, innan vi får ihop
till erosionsskyddet som regleringsföretaget inte bekostar.

Det hänger på den enskilda människan häruppe, härute.
Det är alldeles säkert det.
Så har det alltid varit.
till och med hemkommunen säger
till fjällbyn i alla frågor: – det där klarar ni själva!
Men ändå ska vi vara del av det stora hela som heter samhälle.
Ja, när det stora hela behöver oss.