Haveri

Av , , 3 kommentarer 32

 

Jag hade först inte tänkt skriva om detta totala haveri. Men.

Malgoviks skola är åter ute till försäljning för en prislapp sju gånger högre än vad det inköptes för.

Jag ställer mig frågan vad de inblandade aktörerna egentligen haft för avsikt.

Dels kommunen eller främst givetvis dess politiska styre bestående av C och S som uppenbarligen enligt köparen inte hade talat om att ”sporthallen var så välanvänd för aktiviteter”.

Köparen verkar också ha varit oförberedd på ”de upprörda känslor som svallade kring den nedlagda skolan”.

Kommunen skulle givetvis skrivit in nyttjanderättsavtal för föreningen och en återköpsklausul. Förutom att de kanske skulle nämnt något om föreningarnas aktiviteter, den förening som byggt (och egentligen är rätta innehavare av) sporthallen. Att det kunde vara bra med goda relationer (om köparen inte själv insett det), låta föreningen ha tillgång. Med mera, med mera.

Men inte. Det är mycket dåligt. Underkänt.

Men detta styre verkar vilja bränna alla broar till Malgoviksbygden. Det är så vi måste tolka detta nu inför valet.

Även om jag kan förvånas över att en kommunbaserad företagare har så lite ”koll” på vad som händer i kommunen är väl det mest upprörande i frågan att när köparen nu säger sig ”inte ha tid att ta tag i den satsningen” på turistverksamhet som var tänkt, och med bakgrund av de erfarenheter och den information som köparen åtminstone nu har fått, så är ändå utgångsläget att sälja det han själv fått köpa från kommunen (dvs alla oss medborgare i kommunen för 300 000 kr) efter endast tre månader för 2 miljoner mer – alltså 7 gånger mer än köpepriset (även om det inte är klart att han får den summan talar det sitt eget språk, mäklarfirma och allt).

Istället skulle kommunen fått köpa tillbaka det för samma penning plus omkostnader, för att göra om och göra rätt mot föreningen, genom att efterskänka sporthallen.

 

3 kommentarer

Audiens om by- och fjällskolor hos utbildningsdepartementet

Av , , Bli först att kommentera 12

Idag fick jag möjligheten att under 2 minuter framföra erfarenheter från Vilhelmina kommun för statssekreterare Emma Ölmebäck, Utbildningsdepartementet under Byskoleupprorets digitala möte.

Ett bra möte där även erfarenheter från Österfärnebo lyftes fram, de har under flera år levt med beslutet om en tillfällig flytt av glesbygdshögstadiet in till Sandviken.

Mitt bidrag var ungefär så här:

Jag bor i Dikanäs fjällby i Vilhelmina kommun. För två år sedan la kommunens politiska majoritet ner byskolorna i Malgovik och Nästansjö. I samband med det ville de också utreda framtiden för Saxnäs och Dikanäs fjällskolor i kommunen. Det är två skolor med 38 [uppdaterad: 30] respektive 16 elever i årskurserna F-9. De flesta elever i dessa skolor har över 10 mil enkel väg till tätorten om skolan skulle läggas ner, opinionen bland föräldrarna var tydlig: vi flyttar hellre än att bo kvar och låta våra barn åka så långt – och många tänkte också flytta utanför kommunen.

Vilhelmina kommun får ofta höra att de satsar mycket pengar på skolan men det är egentligen det faktum att vi har två fjällskolor med få elever och det är kostsamt i nuvarande system med friskolor och elevpeng.  

Den sorgliga effekten blev att två fantastiska F-6 byskolor i områden som växer befolkningsmässigt blev nedlagda i princip för att fjällskolorna skulle få vara kvar. Många från byskolorna sökte sig istället till friskolan i kommunen.

Fjälldalarna är givetvis också utvecklingsområden. Och fjällskolorna är viktiga ur barnperspektivet, likvärdighetsperspektivet och även urfolksperspektivet – i fjälldalarna finns en stark samisk språk- och kulturkompetens.

Det finns ett fåtal fjällskolor i landet: i Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län. Jag vill be politikerna att undersöka förutsättningen för att dessa skolor ska bli ett statligt ansvar i samarbete med kommunen för att motverka att dessa kommuners tunga ekonomier leder till ytterligare skolnedläggningar och för att säkra en likvärdig skola för alla elever i hela landet!

Sedan fick jag svara på några frågor från statssekreteraren och det framkom att en sådan utredning sker just nu, en utredning som ska se över huvudmannaskapet för skolan och hur likvärdigheten ska säkras. Jag underströk ytterligare att de geografiska (och tidsmässiga) avstånden måste tas i beaktande, vilket inte gjordes i utredningen om likvärdig skola där snarast ett urbant perspektiv var rådande. Statssekreteraren uttalade att de hade sikte på likvärdighet i hela landet.

Nu hoppas vi på det!

Men efter mötet kollade jag upp utredningen och fann att den nyligen ”bytt” direktiv från att ha inriktat sig på ett statligt huvudmanskap till att nu även utreda hur staten ska kontrollera skolan mer utan att ta över.

Hur bra det blir återstår verkligen att se.

Bli först att kommentera

Lika inför lagen men inte inför fullmäktige

Av , , Bli först att kommentera 25

Det är nu till sist slutligen bevisat bortom rimligt tvivel att det beror på vilket parti du kamperar med hur din rättssäkerhet ser ut i fullmäktige. Allt tal om demokrati under 2021 och 2022 faller (ÄNNU EN GÅNG) platt i ljuset av agerandet från Vilhelminas S och C-styre. Trots majoritetens utslätande tal om att ”vi har en god samtalston” (ton ja – men orden då? Ord som ”gökunge” som av flera S-ledamöter trycktes på en oppositionsledamot tills även jag som lyssnade via webben blev illamående, det var också det enda fysiska fullmäktige som hölls under pandemin och alla var ”så glada” att träffa varandra igen – snacka mer om gökboet – filmen, alltså)

Under måndagens fullmäktige beviljades Centerpartiet partistöd TROTS att de inkommit med redovisning för sent och att det bryter mot kommunallagen som sätter en gräns för redovisning av föregående års partistöd till den 30 juni för att nytt stöd ska betalas ut (Kommunallagen, 4 kap §32). Här kunde nu främsta försvararen av kommunallagen (när det passar) mena att det är ju fullmäktige som beslutar.

Däremot var samma person med att se till att partiet Politiskt Alternativ INTE fick sitt partistöd som lämnats in efter utsatt datum i det kommunala regelverket som hade deadline en månad tidigare än i kommunallagen (det var egentligen en av två delar som kom bort vid hanteringen på kommunen, så det var verkligen något som fullmäktige kunde sett lindrigt på). Men däremot bröt det inte mot kommunallagen på så vis att fullmäktige lagligen fick besluta att inte betala ut stödet. Det vet ju jag som överklagade och fick rätt.

Då i juni 2018, var det ingen utom PA:s ledamöter (3) och – faktiskt – en (1) centerpartist (all heder åt henne) som ansåg att fullmäktige hanterade ärendet fel. Och det ansåg också förvaltningsrätten som rev upp beslutet och manade Vilhelmina till att revidera sina regler för partistöd till inlämning den 30 juni. Ska vi ha regler eller inte? Eller ska regler endast gälla för det parti som råkar vara det största partiets tänkta stödparti nästa mandatperiod. De behöver ju ha stödet för sin valkampanj? Slutligen måste ändå heder ges åt Centerpartiet som valde att avstå från att rösta i ärendet, om än mot bakgrund av en tillit till att 10 S-mandat skulle hålla för majoritet. Och nota bene: det här är ingenting som ”medierna” tycker är intressant eller uppmärksammar för att parafrasera en ledamot vars parti nyss anmält att inte ställa upp i kommunvalet i Vilhelmina.

//ps. om jag nu minns fel om KFM-mötet med gökunge-uttalandet så beror det på att den demokrati och insyns-inriktade majoriteten (*ironi*) har beslutat att alla våra webbsända möten som förut fanns lagrade på hemsidan inte ska vara tillgängliga längre för att det kostade ….10 lax om året.  Så nu får de istället stå ut med kvalificerade gissningar…//

Bli först att kommentera

Återbäring för naturresursuttag = pantsatta rättigheter

Av , , Bli först att kommentera 10

Jag förstår att Po Tidholms text ”En hämndlysten befolkning kommer alltid vägra vindkraft” delvis handlar om något annat än det jag vill ta upp här, men den tar avstamp i historien på ett ytligt sätt och vidareför tankar om en svensk enhetsstat som folk förr i tiden slöt upp bakom. Det är en bild som knappast kan sägas vara korrekt. Det var mångfald då och det är mångfald nu, vi får aldrig utgå från något annat. Snarare har möjligheten att agera i frågor tillgängliggjorts mer eller demokratiserats. Men texten får mig att tänka på det här med återbäring för naturresursuttag som lösning på vad som egentligen är för tillfället pantsatta men i det långa loppet oftast förlorade rättigheter.

Tidholm drar i sin korta text protester mot exploateringar över en kam och visst, det är ju inte alltid lätta att få grepp om händelser i det förflutna. Men det var nog knappast så enkelt att ”de flesta slöt upp bakom detta nationella projekt” (vattenkraftutbyggnad exempelvis)  för att få eller inga protester finns dokumenterade  – för vad hade egentligen folk för val på 1920-1950-talet? Och hade de ens tid att protestera, det var trots allt inte så lätt som idag, där protesten existerar ett tangenttryck bort med mittskifte.org och ett omedelbart mejl till ministern, och möjligen en resa till huvudstaden, då du simultant skulle ta hand om livsmedelsanskaffning, barnpassning, snöröjning och djurhållning ofta i väglös bygd. När väl strukturen för protester börjar finnas, då kommer de också. Vi ser det inte minst i analyser om vilka som tidigt motsatte sig olika utvinningsprojekt. De tidigaste var författare, akademiker, folkbildare, rektorer som också var alpinister och naturvärnare men ganska snart också enskilda människor, sameföreningar, samebyar och SSR samt landsbygds- och hembygdsorganisationer. På mitten av 1950-talet reste en delegation samer till konungen med protester kring sjöregleringar bl.a. Kultsjön men även tidigare reglerade sjöar som Storavan och Rebnesjaure. Icke att förglömma bönderna vid sjön Skagen på 1910-talet. Jag följde läraren och landskommunpolitikern Vilhelm Erikssons enträgna argumenterande mot regleringarna i Vilhelmina kommun. Han framhöll bland annat hur det blev för dem som blev kvar, de vars fastigheter inte ansågs behövas inlösas på grund av dämningsskada. De blev ensamma kvar. Men fick inte heller någon ersättning för det som inte går att ersätta: din hembygd och din utflyttade grannar.

Att ”ge tillbaka”/naturresursskatt/återbäring för vindkraften idag har blivit ett haussat argument som bolag kan använda för att fortsätta extrahera (om vi bortser från att vindkraftexpansionen också ska ge en miljöeffekt, är det – icke att förglömma – en med affärsverksamheten följande lobbyverksamhet som under många år fått understöd genom elcertifikat och förändring av andra energikällors lönsamhet genom beskattning).

Om vi synar historien har argumentet om ersättning i någon form nästan alltid varit på tapeten, men vad har egentligen getts tillbaka och till vem? Norrlandskommittén på 1940- och 50-talet etablerade metoden med decentralisering och infrastrukturuppbyggnad som villkor för naturresursuttag – det skapade enligt forskningen inte förutsättningen för ett adaptivt näringsliv. Jag skulle säga att det än mer cementerade den koloniala relationen. Istället bör givetvis alla områden ha den infrastruktur och samhällsservice den behöver, oavsett exploatering. En sådan utredning skulle jag gärna se lanserad. Om vad som fattas, var? Kanske litet omfördelning, möjligen.

Vattenfall och andra bolag talade så småningom om så kallad reell kompensation. De som är platsberoende och har en stark koppling till områden som dem verkar i – kunde de få någon reell kompensation? Om vi tar renskötseln som exempel kunde samebyarna aldrig få några nya marker – vilket skulle vara den enda egentliga reella kompensationen för dem (resulterar i monetär ersättning = pantsatta/förlorade resursrättigheter). Hur många har kvar sina fri-elsavtal/bygdekraftavtal med Vattenfall eller andra bolag idag? Har inte dessa förändrats/moderniserats/minskats till intet? Hur många fasta nödtelefoner, som kom till genom ersättning för utbyggnader, existerar längre i fjällstugorna? Hur har dessa kompensationer moderniserats?
Numera står så när alla partier för återbäringsavgifter från vindkraft som ska byggas. Men hur många står upp för att först och främst ska kompensation ges för allt som tagits genom vattenkraftutbyggnaden? 1 öre per kWh. And then some.

Istället fick vi protestera för att småsmulorna i bygdeavgiftsmedel skulle behållas när en historielös vattenverksamhetsutredning lade fram sina förslag. När det vidare gäller vindkraftutredningen (som nu tydligen inte längre ligger och väntar tills efter valet på att förändra det kommunala vetot och införa vindkraftåterbäring – helt i enlighet med ”vindkraftbranschens” tycke) behöver lagstiftaren utreda på ett sätt som inkluderar alla relevanta berörda. Återigen lämnas renskötseln utanför själva utredningsarbetet och förväntas istället svara på remiss i slutfasen. Rekommendation: läs remissvaren från Renägarförbundet och Sametinget, det visar på hur mycket arbete kommunerna (i Sápmi) måste lägga ner på att uppfylla de krav som kommer att ställas på dem när det gäller vindkraftutredningens förslag. Inkluderingen är som vanligt (sett till hela vattenverksamhetsutredningen om den ”nya vattenlagen”/miljöprövningar som också gick helt i vattenkraftbranschens tycke gällande produktionsbortfall) väldigt dålig. Numera gäller samiska konsultationsordningen så det där ska det inte längre gå att smita. I övrigt anser jag att regioner borde åläggas bli självförsörjande på energi därför behöver storstäderna nu fundera på hur de ska göra i dessa frågor. Ingen lösning i sikte än för Norrland och Sápmi som koloni.

Bli först att kommentera

Sveket mot bygden och en teori om rättvisa. Ärendet Malgoviks skola och Malviahallen i retrospektiv

Av , , 1 kommentar 25

Centerpartiet och Socialdemokraterna i Vilhelmina kommun beslutade i mars 2020 att lägga ner Malgoviks och Nästansjö byskolor. Skolverksamheten slutade redan med vårterminen 2020. Bara den korta tidsfristen borde ha brutit mot både kommunallag, skollag och barnkonvention. Men ekonomin fick stå över människors lidande och sorg och det faktum att området stod på tillväxt.

Snart arbetade en förening, Nästanvik, för att ta över skolverksamheten genom att öppna en friskola i ideell regi i Malgoviks skollokaler. Föreningen fick inte tillstånd från Skolinspektionen som i sitt beslut lutade sig mot yttrandet från kommunen som inte direkt avslog en etablering men argumenterade att ytterligare en friskola i kommunen ”långsiktigt skulle påverka den kommunala ekonomin mycket negativt”. C:s kommunalråd hade under tiden föregående nedläggningsbeslutet just talat om att de i Centern såg positivt på friskoleetablering. Häri ligger centerpartiets första dubbla svek mot bygden med upptagningsområde på 900 personer. Först nedläggning, sedan inget stöd för friskoleetablering.

Under våren och hösten 2020 diskuterade kommunpolitiken skolbyggnadens framtid under kommunstyrets rubricering ”Fastighet i Malgovik” – en inte helt transparent ärendetitel. Kommunchefen skulle inleda dialog med Malgoviks idrotts- och intresseförening, MIIF. KSaus protokoll 2020-08-25 utvisar att dialog har förts med föreningen som har valt att tacka nej till köp av idrottshallen. Men priset anges inte i protokollet, det får vi istället veta genom en artikel i VF där det anges till 1, 5 miljoner kr – vad tänkte kommunstyret då – jo på byggnadernas avskrivningskostnader. Men de avskrivningarna verkar ju vara försvunna när kommunstyret senare tackar ja till ett anbud för SAMTLIGA BYGGNADER på endast 300 tkr.

Förvaltningen skulle under hösten 2020 undersöka ifall det gick att avstycka hallen ur fastigheten för att låta föreningen överta den mot en symbolisk summa medan de övriga byggnaderna kunde försäljas via anbud. Sedermera erbjöds MIIF att få ta över sporthallen till en symbolisk kostnad, i befintligt skick. Men hallen stod inför behov av renovering, bl.a. konvertering av värmesystemet och driftskostnaden ligger på 100 000 kr om året. En ideell förening har självklart inte de pengarna. Föreningen föreslog då en femårig plan där kostnaderna för driften skulle tas över stegvis. Men de fick nej från kommunen som inte såg sig ha pengarna att stödja en sådan plan. Däremot finns verksamheter på tätorten för enskilda föreningar som kommunstyret fortsätter att godkänna bidrag med medel om 300 000 kr.

Mitt syfte är inte att ställa byar mot tätort eller föreningar mot föreningar, utan snarare visa på att det är just vad C och S har gjort när de först lade ner skolan och sedan inte tillmötesgick föreningen om deras egen uppbyggda sporthall.

MIIF byggde hallen 1987 med ideell arbetskraft (som går att summera till en halv miljon kronor) samt bygdemedel och överlät hallen till kommunen med en symbolisk nyckel. Men observera: ”Det enda krav vi hade var att få nyttja den fritt när det inte var skoltid” säger Conny Hellsten som ingått i beredningsgruppen kring övertagandet av sporthallen.

Återigen: svek. För om skoltiden nu är förbi – ja, då borde föreningen få använda den när de vill. Löftena skola de svika.

I december 2020 lades skolfastigheten i Malgovik ut för försäljning på blocket. Två anbud inkom som inte antogs. I Arjeplog hade samma fråga varit på gång med sporthallen i Laisvall men Arjeplogs kommun tillät byns förening att hyra sporthallen åtminstone under två år.

Enligt kommunalrådet i Vilhelmina kunde inte kommunen betala för de tickande driftskostnaderna (under samma period tog kommunstyret bort ersättararvodet i politiken, vilket drabbade den utmanövrerade oppositionen, men sänkte INTE sina egna arvoden – så mycket för en ekonomisk kris).

Vänsterpartiet överklagade försäljningen vilket fördröjde frågan men det ledde till ett fastslående i förvaltningsrätten att kommunstyrelsen hade rätt att fatta sådant beslut. Kommunalrådet kunde andas ut i förvissningen att hon lagmässigt inte gjort fel. Moraliskt och etiskt bör det dock betraktas som fel i följden av de händelser som lett fram till försäljningen. Frågan borde givetvis ha lyfts till fullmäktige för en mer offentlig diskussion. Och vi kan återigen skönja sveket mot bygden. Som nu skulle tystas ner. Fastigheterna lades ut till försäljning igen och ett anbud inkom.

När väl köpet skulle genomföras i maj 2021 uppdagades att kommunen faktiskt inte ägde en del av fastigheten som skolbyggnaderna stod på. Köpet fördröjdes  igen. När kyrkan väl utrett hur det förhöll sig med ägandet av den bit mark som var insprängd i skolfastigheten, efterskänkte kyrkan den till kommunen för 1000 kr. Så att kommunen kunde sälja den vidare till en privat näringsidkare för 300 tkr. När föreningens insats måste bedömas till 500 tkr. En idrottshall kostar flera miljoner att bygga idag.

När föreningen erbjöds i ett tidigare läge att köpa fastigheten för 1,5 mkr får en näringsidkare köpa den för en femtedel av priset. Är det C och S som ska visa företagsvänlighet? Men samtidigt behandla 900 kommunmedborgare på ett sådant vis? När den nya ägaren tillträtt fick föreningen möjlighet att hyra lokalen i tre månader. Det blev (i nuläget) slutet för föreningens aktiviteter i den eget byggda hallen. Och varför ska en privat aktör belastas med ansvar – det var kommunstyret som skulle ha sett till att villkora köpet med det löfte som de själva fått när hallen överläts. Så stod Vilhelminas kommunstyre upp för dem vars skola samma politiker lagt ner.

I Folkbladet kan vi läsa att kommunen hade en förhoppning om att byn skulle få använda lokalen även i framtiden. En förhoppning. Istället hade kommunen kunnat tillse att det fanns ett servitut eller nyttjanderättsavtal för föreningen. Som ett stöd för att kommunen överhuvudtaget skulle få sälja fastigheten.

Oppositionen har genom flera partier lyft förslag på hur kommunen kan gå föreningen till mötes, att acceptera en 5-årsplan för övertagande, att stycka av fastigheten och att överlåta den med löfte om årligt driftbidrag till föreningen i likabehandlingens namn. Men styret ville inte. Hade frågan om ”Fastighet i Malgovik” fått lyftas till fullmäktige hade också fler förslag kunna diskuteras i ett öppet samtal under demokratins jubileumsår. Men icke. Styret ville inte.

Istället skulle C och S styret i kommunen kunnat försäkra föreningen om att få tillgång till lokalen, till samma pris.

Frågan är om C och S styret i kommunen känner sig nöjda med sitt företags- och föreningsklimat där de troligen har ställt en företagare mot bygden genom att inte se till att denna sak hanterades på rätt sätt.

Självklart skulle övertagande från kyrkan ha kungjorts och anbudet ansetts förfallit. Fastigheten skulle ha styckats upp för att försäljas på två håll, där hallen skulle sålts till den köpare som kunde garantera föreningens fortsatta användande, till samma rimliga avgift (inget av det omnämns i den avsiktsförklaring nuvarande köpare gett, hur ”kommunen” då godkänt detta är helt empatilöst mot bygden). Och vid annat läge skulle givetvis kommunen ha stått för mellanskillnaden. Så mycket agens har väl ändå kommunen?

Men vi måste också fråga oss exakt vad kommunen stödjer sig på vid försäljningen av hallen, ett ord från föreningen villkorat av ett löfte. Löftet är brutet, så borde även ”överlåtelsen” till kommunen vara bruten. Mot bakgrund av det kan försäljningen teoretiskt sett anses röra annans egendom, det vill säga egendomsbrott.

Kyrkan skulle även behöva betänka hur de agerat. Var det rätt att släppa markbiten som möjliggjorde försäljningen? Hur har kyrkan själv kommit över den marken och vad var syftet med marken från början?

Där är Vilhelminapolitiken idag – med själ och hjärta?

Jag är övertygad om att detta blir eftermälet från mandatperioden, hur många sparade miljoner på befolkningen styret än har tråcklat ihop. Med ett stort frågetecken efter hjärtat.

 

1 kommentar

Demokratin som valfråga

Av , , Bli först att kommentera 16

Två partier i Vilhelmina-politiken har meddelat att de inte längre vill ingå i Förtroendemannaberedningen då de menar att majoriteten genom sitt handlande tagit legitimiteten från den. Jag kan hålla med och ser genast det förväntade hända, en slags skuldbeläggande utan uns av självkritik. Varför skulle någon vilja vara med och peta i ett system de inte tror på? Varför försöka rädda det som räddas kan, när förra majoriteten med ett pennstreck kunde stryka konsensusbeslut ur den förra förtroendemannaberedningen? Dels om vice ordförandes uppgift (att hålla oppositionen informerad) som egentligen inte ströks men som fortfarande tigs ner i handskfacket (där möjligen en manual ligger oläst och gömd). Men främst och tydligast gällde det majoritetens borttagande av arvodet till ersättare som inte tjänstgör, vilket sände flera partier ännu djupare ut i det ideella universum som fritidspolitiker redan befinner sig.

I VK uttalar sig KSO (som också sitter med i beredningen, vilket är olämpligt):

// – Jag tycker det var olyckligt. Det är alltid bra att det finns en enighet i ett större beslut som gäller den politiska organisationen, säger Annika Andersson. //

Just precis – enighet. Regel nummer ett borde vara att: Om det inte finns en enighet i en FÖRÄNDRING (och om de styrande anser att det är viktigt) ja, då kanske förändringen inte ska genomföras. Uttalandet visar ett obehagligt synsätt att a) det är OK att ändra ett system utan att alla är med på det; b) om du sedan sitter med i beredningen så tycker du (eller kommer du att tycka) som vi (i majoriteten). Men så behöver givetvis inte vara fallet. Det handlar alltså om en förändring av den politiska organisationen i kommunen från ”fack”nämnder under fullmäktige till mindre utskott under kommunstyrelsen. En förändring som innebär att ett mindre antal personer får en mycket tyngre ansvarsbörda.

Utöver att det borde råda en konsensus/enighet när det gäller en så pass genomgripande förändring, finns det även goda skäl att i en beredning där alla partier i fullmäktige ska ingå, bör det även lyssnas och tas hänsyn till vad majoriteten av partierna anser vara rätt, inte majoriteten av ledamöter. Det var fler partier som var emot utskottsmodellen än för (endast S, C och M).

Jag är ändå glad att några av oppositionspartierna är kvar i beredningen och försöker påverka så gott det går!

Jag misstänker att demokratin kan bli en valfråga, även om den på sätt och vis alltid är det.

Bli först att kommentera

Goddag yxskafts-svar

Av , , 1 kommentar 26

Jag vill att politiken i Vilhelmina inte undanhåller viktiga frågor från att beredas.

Igår skrev jag om min snart 6-åriga motion som fortfarande verkar ligga i handskfacket i någon bil som är inlämnad på skroten.

Idag handlar det om en annan motion som inkom från oppositionen under 2020. Motionen om en rättvisare arvodering mot bakgrund av majoritetens nya styrningsprinciper. Och den torde ju uppfattas som litet provocerande för de som tillhör majoriteten.

Från innehållet:

//Förslagsvis borde ordförandens arvode delas mellan ordförande och vice ordförande då de tillhör samma ”block” samt att den arvodering som nu tillfaller vice ordföranden på lämpligt sätt delas på de gruppledare för de partier som inte ingår i presidier som informerar sina respektive partier om det övergripande politiska arbetet. I nuläget gäller det 6 partier. Det ska alltså inte bli fråga om en ökad kostnad för politiken, utan om en
rättvisare fördelning av de medel som redan används.//

yrkandet avsåg mer specifikt

//Att fullmäktige tillsätter en snabbutredning som ser över en rättvisare fördelning av arvodering som i nuläget avsätts för den politiska
majoriteten.//

Notera: ingen ökad kostnad för politiken! och: en snabbutredning!!

Varför ens skicka en motion att beredas när det inte genomförs? Och varför i hela friden är det den personen, alltså kommunstyrelsens ordförande (KSO), vars arvode som kan komma i fråga som ska upprätta ett yttrande?

Hur rättssäkert (för demokratin) blir det? Och vilket svar!

Jag [vars arvode som nu ifrågasätts att delas upp och sänkas, min anm.] anser att motionärens yrkande ryms inom det direktivet” det vill säga att förtroendemannaberedningen ska hantera frågan om arvoden (alltså från och med nästa mandatperiod, då kanske – förhoppningsvis – inte samma styrningsprinciper gäller). För svaret se sid 2 via denna länk .

Det efterfrågades ju att en snabbutredning skulle tillsättas! Notera också datumen som arbetsutskottet överlämnar motionen till KSO (!!!) för fortsatt beredning (!?!) i augusti 2020 och svar kommer (från den vars arvode är ifrågasatt) hur många månader efter?

15 månader ruvar KSO på denna fråga. Och vad blir svaret om inte ett rungande GODDAG YXSKAFT.

Den typen av svar hade kunnat plitats ner den dag då förtroendemannaberedningens direktiv beslutades, var det i oktober 2020? Inte nog med att det verkar vara acceptabelt i KSO:s värld att bereda/besvara motionen om arvodena, KSO ingår även i den förtroendemannaberedning som nu ska se över arvodena och hela organisationen av politiken i kommunen.

Den ruvande metoden blir ett effektivt begränsande av oppositionens handlingsutrymme som inte skapar något som helst förtroende.

 

1 kommentar

Det demokratiska verktyget motion

Av , , Bli först att kommentera 16

”Det låter illa” säger kommunfullmäktiges vice ordförande när frågan ställs om motionsbesvarande har att göra med partitillhörighet. En spännande fråga eftersom det var min motion om strategier kring Framtagande av strategi för hantering av pensionskostnader och pensionsfond. Fem, snart sex år har Vilhelmina kommunstyrelse underlåtit att besvara den. Och nu blev det äntligen debatt. Konspiration – det låter illa. Men ärligt, det känns rätt illa att som (om än f.d.) ledamot i ett fullmäktige inte få sin motion besvarad på så lång tid.

Pinsamt är bara förnamnet. Respektlöst är också ett ord att ta med i sammanhanget. Är det så politiken i Vilhelmina ska behandla det demokratiska verktyget motion? Nedtystning och osynliggörande.

Ännu mer pinsamt och en anledning till att debattera är det faktum att när fullmäktiges ordförande läste upp ärendet så uteslöt hon litet lämpligt det faktum att motionen var inlämnad i februari 2016. Varför nämnde ordföranden inte den lilla detaljen? Visst det står i handlingarna för den som läser men ordförande läste inte upp just detaljen. Bara det en anledning att behålla inspelningar av fullmäktige i flera år, vilket var föremål för ett beslut senare under dagen.

Däremot går det bra att uttala inlämningsdatum på de yngre medborgarförslagen i nästföljande ärende.

Ännu mer pinsamt och uppenbart att majoriteten gärna låter vissa frågor falla mellan stolarna blir till fullo bevisat av KSO:s uttalande om att det var ”tre månader sedan som vi gjorde en utredning om inlösen av pensionsavgångar.…så den här motionen ska kunna besvaras inom kort”. Även en annan ledamots uttalande om att motionären är mest medveten om varför svaret har dröjt eftersom lagar har ändrats och så vidare. Att ”politiken” har haft uppe motionen stämmer INTE (inte protokollfört i KS i alla fall), däremot stämmer det att pensionsavgångar har diskuterats men min motion har jag fått nämna själv och försöka passa in den i diskussionerna (och fått kalla handen) när jag var i politiken för INGEN annan har någonsin lyft den utom en ledamot i KFM som tyckte att motionen borde besvaras, det var nog för ett år sedan och efter att jag lämnat fullmäktige.

Men om det redan för flera år sedan var uppenbart att det var svårt att genomföra det som efterfrågades i motionen skulle ju de slutsatserna kunnat fungera som ett motionssvar. Snarare visar det ju på en ovilja att besvara motionen, att det verkar finnas kunskaper i ärendet som kommer fram först när det yrkas något i fullmäktige. För UPPENBARLIGEN diskuterar inte KSau:s presidium vilka beslut som kan fungera som svar på motioner i de fora som ju har ansvar för detta, liknande situation omgärdar ett medborgarförslag om skogen – ett förslag som iofs är av ganska nytt datum. Istället verkar KSO i samvetskvalande kring vem som bär ansvaret snarare vilja lägga det på mig när hon säger att vi satt tillsammans i majoritet 2019. Vad KSO då missar är att jag inte satt i arbetsutskottets presidium och ska väl inte heller vara den som driver igenom svar på min egen motion? Även om jag fick veta att det var på gång något i frågan när jag frågade (2019)!

Det jag kan tycka är mest märkligt är att politiken, mitt under den ekonomiska krisen, inte ville exekvera motioner som ju uppenbart hade till syfte att minska de kommunala utgifterna. Dels motionen om framtagande av en strategi för pensionskostnaderna samt motionerna om sänkta arvoden och rättvisare arvodering.

Min slutsats blir att frågor/motioner som lyfts av, om inte felaktiga partitillhörigheter, så möjligen då av ”fel” personer (läs: ÅÖ), gärna får falla mellan stolarna i nuvarande majoritet, vad ska en annars tro när ett flertal av KSau:s presidieledamöter hade info som kunde ha passat som motionssvar. Att en fråga har ”diskuterats/varit uppe i politiken” löst utan ärendereferens duger inte som argument.

Den nya demokratin i Vilhelmina upphör inte att förvåna. Men snart är det dags för val.

Bli först att kommentera

Nej, ”Kålle” – alla socialdemokrater ”älskar” inte gruvor

Av , , 1 kommentar 5

Den nya näringsministern uttalade raskt efter sitt tillträde att ”Det är inte så att vi tar lätt på miljöfrågor, men ja, vi älskar gruvor i Socialdemokraterna”. Vad som avsågs var frågan om regeringens beslut om gruvan i Gallók. Hotet mot naturen och samiska rättigheter uppmärksammades av Miljöpartiet, som ju lämnat regeringen.

Hoppas att denne minister inser att han representerar ett parti som omsluter både miljövänner och samer. Inte minst vice ordförande i SSU Västerbotten gav uttryck för detta i tidningen ETC. Jag känner ändå en tillförsikt när jag ser att återväxten i landets största parti S, utgörs av flera kloka personer som har god kännedom om samiska rättigheter och renskötselns behov.

Inte minst har Socialdemokraterna i Vilhelmina tagit ställning mot ny gruva i Stekenjokk med tanke på renskötseln och den ömtåliga miljön.

Stor eloge till dem!

Tyvärr drev dåvarande koalitionen med Centerpartiet i spetsen igenom sitt yttrande som sa varken bu eller bä, fast mest ändå välkommen till Vilhelmina mineral.

Så nej, ”Kålle” – alla socialdemokrater ”älskar” inte gruvor.

Och varför ens säga ”älska” – det hade väl räckt med ”gilla” eller ”tycker det är positivt med…”.

Nåväl, om en socialdemokratisk enpartiregering driver igenom en gruva i Gallók mot bakgrund av Fosen-domen – som bedömts olaglig då vindkraftindustriområdet ödelägger renskötseln för Sør-Fosen sijte och Nord-Fosen siida – spår jag att valrörelsen kan bli ganska tuff för S eftersom en gruva i Gallók ödelägger renskötseln för Jåhkågasska tjiellde med spridningseffekter för de omkringliggande samebyarna.

1 kommentar

Sápmi och Norrland – en grön offerzon?

Av , , Bli först att kommentera 10

Forskare har redan uppmärksammat och kommenterat det förhållande som följer den gröna omställningen och den gröna nya given (Green New Deal): att den fördjupar koloniala strukturer gentemot områden och grupper som inte har haft eller ens nu ges inflytande i politikutformningen.

I forskningen kallas det Green Sacrifice Zones, eller om vi försöker en översättning: gröna offerzoner. Begreppet ”sacrifice zones” användes ursprungligen för områden som blivit kontaminerade som en följd av uranutvinning och uranhantering i utvecklandet av kärnvapen under kalla kriget och har numera börjat användas för samhällen som lever i nära anslutning till industrier med kemiska utsläpp, vars områden bokstavligen har offrats för industrins och bolagens vinning. Idag ser forskare (som bl.a. Zografos & Robbins 2020 och Scott & Smith 2017 ) att denna idé – att offra ett särskilt område eller ekologi – har stark bäring på de aktiviteter som sker i dag när det gäller den gröna omställningen: de utvinningar, transporter, installationer, verksamhetslösningar som ska bära fram koldioxidminimeringen i samhället samt efterbehandlingen av det uppkomna materiella avfallet.

Att den gröna energins politiska ekonomi innehåller sina egna offerzoner har länge varit en erfarenhet i Sápmi med över hundra år av storskalig industrialisering av skogsbruk, gruvor och vattenkraft. Och flera sekler av kolonisering. Slagordet ”Framtidslandet” ekar för tredje gången över skog, myr och fjäll, denna gång svept i gröna toner. Men den rättvisa omställningen och hur vi ska nå dit är sällan vare sig på politikernas eller företagsledarnas bord.

Olika politiska inriktningar föreslår olika lösningar, partier till vänster vill att staten tar ett ökat ansvar. Det är bra eftersom kapitalets logik piskar lönsamheten i sin jakt till botten för arbetarna. Det visar sig inte minst i skandalerna kring byggandet av batterifabriken i Skellefteå.

Men om staten ska ta ökat ansvar är ändå mitt råd: lär av historien! Och samtiden. Historiens lärdom har inte visat sig ännu med tanke på vattenverksamhetsutredningen, vindkraftutredning och kritiska mineraler och metaller-utredningen.

Ett slående exempel är den vindkraftutredning som nyligen varit ute på remiss. Eftersom beställaren, det vill säga regeringen, såg frågan om (borttagandet av) kommunal tillstyrkan och eventuellt ersättningar/återbäring till lokalsamhällen som huvudfokus involverades förvånansvärt nog inte samiska företrädare i samtalsprocessen under utredningen. Däremot de vanliga aktörerna. Endast som remissinstans till det färdiga betänkandet fick tre samiska organisationer möjlighet att yttra sig. De som haft möjlighet att svara i tid kritiserade detta förfarande hårt och de lyfte även det faktum att kommunerna i många fall saknar kännedom om inverkan på samiska rättigheter och för renskötseln. Att som förslaget närmast förutsätter: att endast utgå från den kommunala översiktsplanen, innebär en betydande risk för renskötseln, då renskötselns områdesanvändning och dess funktionella samband inte framgår i kommunens planer. Systemet för ekonomisk ersättning kan ytterligare pressa samebyar eftersom det kan leda till att lokalsamhället ändrar inställningen till vindkraft och det uppstår krav vilket riskerar att motsättningar uppstår eller ökar. Det är här bosättarkolonialismen visar sitt ansikte.

Alltså – ett förslag som från vindkraftnäringens och majoritetsbefolkningens synvinkel kan uppfattas som positivt (gällande ersättning åtminstone) visar sig bygga på att en grupp återigen har förpassats till inflytelsemässig skuggsida och deras röster, deras områden och ekologi riskerar nu att offras. Igen.

Historiskt sett har statligt tillsatta Norrlandskommittéer (1910-tal och 1940-tal) uppmuntrat till exploateringar av naturresurser och förespråkat ekonomisk återbäring eller statlig närvaro/utlokalisering som ”betalning” för naturresursuttagen. Är det inte dags för förslag som faktiskt ser till behovet för Sápmi och Norrland? Förslag till stöd för likvärdig samhällsservice och inflytande. Inte på grund av att det ska industrialiseras och utvinnas i området – utan för att det bor människor här.

Omställningen måste få kosta om den ska vara rättvis: Skogen och skogsbruket är ett exempel. Här ska skogen rädda klimatet för sina ”ägares” plånböcker och för arbetarnas (i dagsläget fossildrivna fordon och stor del importerad personal) skull, när skogen är ett väsen, ett ekosystem med ett värde för alla människor och levande varelser. Staten behöver inse att skogsbruket måste närmast avstanna utom möjligen för kontinuitetsbruk av de nuvarande plantagerna. För vi har inte tiden att vänta 50–100 år på att de där två plantorna som tog det snart sista 200-åriga trädets plats ska göra det ”klimatjobb” som skogsindustrin har tvingat på dem. Istället behöver varje arbetstillfälle som anses försvinna på grund av skogen behöver skyddas, vilket är ett måste om vi ska klara koldioxidutsläppen och 1,5 graders-målet till 2030, ersättas med ett statligt finansierat arbete i samhällsservice-branschen. Samtidigt måste återvinningen av träråvara finslipas. Då kan vi (staten) få fram den rätta kostnaden på omställningen. 450 miljoner kostade friköp från skogsbruk av värdefull skog från en allmänning (med en majoritet av utbo-delägare). Nu letar de ny skog som de ska kunna ”skogsbruka”. Är det ironiskt? Är det rättvist? Det krävs nog en historisk studie för att ta reda på. Men det viktiga är ändå att skogen skyddas.

Varje arbetstillfälle i omställningen som lönedumpas måste upp till det som gäller lokalt (alltså i Sverige) så att alla kan ”konkurrera” om jobben. Den svenska omställningen ska inte byggas på gröntvättade blå-bruna koloniala strukturer utan den ska kosta vad den faktiskt kostar. Vi minns vilka som stoppade kollektivavtal i offentlig upphandling, jag tänker på partier som SD vilka idag förpackar sig som det ”nya” arbetarpartiet och verkar locka till sig arbetare på grund av det, sanningen är att de 2016 sänkte lagförslaget om att svenska kollektivavtal ska gälla i offentliga upphandlingar. Fast mer märkligt är det kanske att inte nya försök har gjorts lagstiftningsvägen. I Sverige borde kollektivavtal gälla alla arbetare som vistas på/i detta land. Att få besluta om det är vad som jag menar borde vara territorialrätt. Men den rätten måste ”någon” ha avsagt sig med EU. Medan andra EU-länder tillåts kränka sina minoriteter och alla andra som ultrahögern anser som avvikande. Helt utan åtgärd från EU. Beskatta den fria rörligheten. Ge skatten till länder som behöver bygga upp sina socialförsäkringar mot villkor på genomförande.

Undvik inlåsningseffekter: Kalkyler måste göras så att viss produktion inte springer alltför långt före tillgången av kritiska mineraler och metaller. Dessa material finns i en allt mindre andel av vad som grävs fram vilket innebär att större och större landområden måste tas i anspråk. Finns ens tillgången reellt tillgänglig utan omfattande ekocidbrott och brott mot mänskliga rättigheter? Förutom det ingrepp i naturen som görs så gräver vi därmed formligen bort marken under våra, nåja inte alla (#jatillvindkraftpasodermalm), utan under vissa offrade människors och djurs, fötter. Men snart kommer erosionskanten av gruvhålet också sluka fram till de beslutande.

Meanwhile, in Stockholm propagerar ”Den svenska gruvan” i tunnelbanan om ”vad vore fredagsmyset utan metaller och mineraler?” Och ”vad vore festen?” Koppar, Zink, Järn, Calcium, Neodym dansar omkring på bilderna som Monica Z:s skickliga drillande med atomer i Studsviksvalsen. I samma anda som skogsindustrin via ”Den svenska skogen” (ser ni likheten?) vilka också med hjälp mångfaldssymboliserande modeller ställer frågan: ”Visste du att man kan göra smink av trä?”. Hell no, jag ville bara ha litet fotosyntetiserande områden kvar. Men det är klart, en ska åtminstone vara gröntvättat pudrad när syret tar slut.

Och då kommer uttalanden som ”Vi älskar gruvor i Socialdemokraterna”. Det uttalandet får många att gruva sig. För är inte själva ordet gruva just oroande. Även om miljöpartiet till viss del har förespråkat en energipolitik som kräver mer av samiska landområden, dels genom vindkraft som påverkar i sig själv och dels att vindkraften kräver reglerkraft så att energisystemet (eller hellre bolagen) inte kan acceptera att göra nödvändiga miljöanpassningar av vattenkraften, så gör MP ändå ett tydligt ställningstagande då de kräver att urfolksrättigheter måste beaktas. Detta måste tas i beaktande. Men nu är Miljöpartiet ute ur regeringen. Jag gruvar mig för denna regerings beslut om Gallók.

Fem sametingspartier har gjort ett gemensamt uttalande angående grön omställning och exploateringar. De ser risken för en grön kolonialism då ytterligare exploateringar stressas fram med hjälp av ”gröna argument”. Vidare pekar de på att omställningen inte bara kan bygga på ökad produktion, ”behovet av ökad cirkulär ekonomi, minskad resursförbrukning, miljörisker, återvinning och resurshushållning” måste diskuteras mer och även genomföras. Det finns viktiga kunskaper som behöver tas tillvara ”därute”. Det är dags att involvera nu. Börja med att i utredningen för kritiska metaller och mineraler ge samiska företrädare/organisationer samma status som ”experter” som gruvnäringen har genom sin intresseorganisation i kommissionen som ser över rennäringslagen. Och se till att beakta de samiska remissinstansernas svar i vindkraftutredningen.

Annars riskerar Sápmi såväl som Norrland bli offrat på den gröna omställningens altare.

 

 

Bli först att kommentera