Före jul visade man på TV här på arabiska halvön en dokumentär just om Södertälje och dess kamp för att klara av att hjälpa alla flyktingar som flyttat dit. Det är inte bara att ta emot. Man måste också ta hand om de behov som uppstår när så många människor anländer. Det låter käckt att kalla alla som kommer för ”arbetskraftsinvandrare”, men hur käckt är det att inte kunna erbjuda dessa människor jobb, bostad och utbildning? Varifrån ska så många jobb, bostäder och skolor helt plötsligt komma? Det är ju inte politiker som kan skapa jobb utan företag.

Misslyckandet att integrera nyanlända föder oro och då finns två tydliga alternativ: att se till att integrationen fungerar eller minska antalet som kommer till en nivå som innebär att de kan integreras. Att prata om volymer är som att svära i kyrkan, men antalet människor som kommer är direkt avgörande för hur integrationen lyckas. Är det inte mer respektfullt att ta emot hälften så många om de kommer i arbete dubbelt så fort? Hur ansvarsfullt är det att låta så många komma till Sverige för att hamna i en förläggning med evigt bidragsberoende och utanförskap som följd? På Reinfeldt har det låtit som om vi inte har något val; antingen tar vi emot alla som vill komma, eller så är vi extremister.

Så när ska vi äntligen få en integrationspolitik värd namnet, som har ett konkret och genomförbart innehåll och som inte är bara ett politiskt utspel?