”Jag har hanterat det proffsigt”. Så kommenterade Margot Wallström sin hantering av ’saudiaffären’ när hon intervjuades i Agenda för några dagar sedan. Hon är nog rätt ensam om den uppfattningen. Hennes agerande har krävt akut krishantering på högsta nivå, vilket visar att Wallströms hantering var både oproffsig och katastrofal.

Relationer som tagit många år att bygga upp lyckades Wallström snabbt rasera. Både Björn von Sydow och kungen har tvingats ingripa för att minimera skadan och rädda utrikesministerns och regeringens ansikten. Att diskutera mänskliga rättigheter med arabländer är inte svårt om man gör det på rätt sätt. Men regeringen med Wallström i huvudrollen begick oförlåtliga misstag.

Saudiarabiens brott mot mänskliga rättigheter och bristande respekt för kvinnors rättigheter förtjänar omvärldens kritik. Kritik har saudierna också fått motta i många år. EU, Europaparlamentet och europeiska regeringar har fördömt det förtryck och de brutaliteter som förekommer där. Det är m a o inget revolutionerande i Wallströms kritik i sig. Det är Wallströms och regeringens sätt att framföra den och att agera i samband med avtalets uppsägning som förtjänar kritik. Man kan både kritisera och påverka utan att förolämpa. Varför tog Wallström inte hjälp av partikamraten Jan Eliasson, toppdiplomat och FN:s vice generalsekreterare? Vilken kompetent, erfaren och värdefull mentor han kunde ha varit för Wallström och regeringen!

Det är inte lätt att tillfredsställa olika intressen samtidigt; miljöpartiets och vänsterns krav på att avsluta det militära samarbetsavtalet med Saudiarabien, näringslivets och industrins krav på ett fortsatt avtal, väljarnas gunst, regeringens ambition att föra en ”feministisk utrikespolitik” och en förhoppning om att bli invald i FN:s säkerhetsråd. Men ett lands utrikespolitik är inte en enskild regerings sak. Regeringsformen slår fast att viktiga beslut ska förhandlas i utrikesnämnden. Detta gjordes inte inför regeringens plötsliga erkännande av Palestina som stat. Gjordes det inför beslutet att säga upp saudiavtalet?

Avtalet sades upp offentligt på ett sätt som Saudiarabien uppfattade som förödmjukande. Men det borde ha avslutats utan buller och bång, och i dialog med regimen. Istället fick vi en inrikespolitisk lekstuga, som bidrog till en känsla av förnedring i Saudiarabien. Att läxa upp saudierna inför hela världssamfundet och hänvisa till deras medeltida straff må låta bra i tidningsrubriker men fungerar inte i diplomatiska sammanhang.

På 70-talet använde Olof Palme visserligen uttryck som ”diktaturens kreatur” och ”satans mördare”, men Wallström agerar 40 år senare och driver en ”feministisk utrikespolitik”. Med den har hon på kort tid lyckats stöta sig med hela Arabförbundet, Israel och Ryssland. T o m Palestina instämde i Arabförbundets kritik av henne trots att hon för bara några månader sedan erkänt Palestina som stat. För att ha utrymme till kritik i frågor om mänskliga rättigheter är det extra viktigt att agera professionellt. Om Wallström inte lär sig att anpassa sig till diplomatins spelregler bör hon nog söka sig tillbaka till Postkodlotteriet. Ska hon fortsätta som utrikesminister bör hon förses med krockkuddar och stötdämpare.

Wallström kombinerar en brist på utrikespolitisk auktoritet med väldigt hög svansföring, enligt Stig- Björn Ljunggren, statsvetare och socialdemokrat. Jag instämmer och tillägger att högmod ofta går före fall.