I min blogg förra veckan efterlyste jag en redovisning av vad invandringen kostar. Det räcker inte att bara säga att invandringen är lönsam för Sverige. I en redovisning ska både intäkter och kostnader tydligt framgå. När ska den politiska eliten ge oss en ärlig och öppen redovisning?

Ekonomen Jan Tullberg, tidigare forskare vid Handelshögskolan i Stockholm och docent i ekonomi, är en av de ekonomer som gjort försök att beräkna invandringens kostnader. I sin bok ”Låsningen – en analys av svensk invandringspolitik” uppskattar Tullberg att nettokostnaden för invandringen under 2013 uppgick till 250 miljarder kronor. Det är ungefär 7 procent av Sveriges BNP.

Den största kostnadsposten som Tullberg försökt uppskatta avser så kallade undanträngnings-effekter som utgör hälften – 125 miljarder kronor – av den nettokostnad Tullberg räknat fram. Det är kostnader som uppstår genom att svenskar i viss utsträckning ”trängs undan” när invandrare tar i anspråk resurser som annars hade kunnat disponeras av svenskar, till exempel jobb och bostäder. När invandrare arbetar skulle de arbetena kunnat gå till svenskar istället, om jobben inte är jobb som svenskar inte kan göra. Det handlar dock för det mesta om jobb som svenskar hade kunnat ta.

Enligt Tullberg har invandrare sällan en unik kompetens; de flesta har högst normala jobb som att köra taxi eller jobba som biträden i vården. Tanken att invandrares yrkeskompetens och därmed arbetsinsatser är unika bygger på ett missförstånd. Tullberg påpekar att amerikaner inte skulle bli utan tomater om farmarna inte längre hade tillgång till illegal mexikansk arbetskraft. Tomaterna skulle troligtvis öka i pris så att inkomsterna för odlarna räcker till löner som lockar amerikanska arbetare. Konsumenten skulle därmed inte behöva betala lika mycket i skatt till arbetslösa amerikaner.

Tullberg har beaktat att invandrare tar mer resurser i anspråk på områden som skola, sjukvård och rättsväsende. När det gäller kriminalitet konstaterar Tullberg att de studier som gjorts på området tydligt visar att invandrare är klart mer brottsbenägna än svenskar. Överrepresentationen är särskilt stor när det gäller grov brottslighet, som medför stora kostnader. Enligt Tullberg hamnar man fel om man inte tar hänsyn till det.

Han viktar upp kostnader för kriminalitet till 2 för invandrare och behåller vikten 1 för svenskar. Motiveringen är att invandrarna är proportionellt mer kriminella än svenskar med en faktor 2,5 för generell kriminalitet och drygt 4 för tung kriminalitet. Detsamma gäller vården och skolan. Där viktar Tullberg upp invandrarnas kostnader med en faktor på 1,25, vilket innebär att en invandrare i snitt beräknas kosta 25 % mer än en svensk på de områdena.

Han skriver att det finns många tecken på merkostnader här, även om de är svåra att kvantifiera. Inom vården för man över mer pengar till primärvårdsenheter som ligger i invandrartäta områden. Samma sak gäller för skolan. Här finns kostnader, bland annat i form av att skolor med hög invandrarandel får extra anslag. Tullberg tror att den faktor på 1,25 som han har valt är en konservativ uppskattning av merkostnaderna.

När det gäller synen på hur barn med en invandrad och en svensk förälder bör behandlas i statistiken anser Tullberg att det logiska är att fördela kostnaderna lika mellan invandrarkollektivet och svenskarna. Han medger att hans fördelningsnycklar är grova och utan anspråk på exakthet. Att inte justera genom olika viktningar är att acceptera en neutral uppdelning, alla ges vikten ett, trots att gruppers offentliga konsumtion skiljer sig åt. Det finns överväldigande data på att skillnader finns, men att konkretisera dessa till enkla fördelningsregler blir ungefärligt. Men att blunda för problem är ingen lösning. Det är bättre att ha ungefär rätt än att ha exakt fel, menar Tullberg.

Jan Tullbergs bok behandlar inte bara ekonomiska frågor utan även ett flertal andra aspekter av invandringsdebatten.

”Den här boken tar upp de centrala frågorna kring invandring. Här finns väsentliga fakta och resonemang i den förmodligen viktigaste framtidsfråga som svenska folket kan bestämma över. Här diskuteras en mångfald dåliga beslut som resulterat i en situation som gradvis förvärras. Etablissemanget för en destruktiv politik och saknar förmåga att ändra kurs, då de är mentalt låsta. Detta gör att det blir lika svårt att diskutera invandring i Sverige som sex i drottning Victorias England. Det är därför ett samhällsansvar för medborgarna att sätta sig in i invandringsfrågan och fundera igenom vad som är en förnuftig politik”, skriver Tullberg på bokens omslag.