Richard Swartz är krönikör i Dagens Nyheter. Jag läser troget hans krönikor. För ett bra tag sedan skrev han nedanstående krönika som uttrycker vad jag och många dagligen upplever. Därför publicerar jag nästan hela krönikan här:

”Fakta är inte onda eller goda

Det svenska ­offentliga samtalet förs ofta med hjälp av ­moraliserande kategorier, som ­befunne man sig i bönehuset. Men nu går många längre: oönskade fakta ska undertryckas.

I somras satt jag i min trädgård och läste ”Invandring och mörkläggning” av Karl-Olov Arnstberg och Gunnar Sandelin. Deras bok handlar om invandringen till Sverige. Jag ville informera mig om något jag inte vet särskilt mycket om, samtidigt nyfiken på en bok som tydligen uppfattas som ytterst kontroversiell.

Boken var tjock. Men jag läste den till slut just därför att den var fullstoppad med intressant information. På flera ställen skrev jag med blyerts ett utropstecken i marginalen. Långt ifrån att jag höll med om allt, men tungt vägde ändå siffror som talade sitt eget språk. Vad jag främst fastnade för var de inter­nationella jämförelserna. Ty av den offentliga statistik som fylligt redovisas framgår att svensk invandringspolitik på en lång rad områden radikalt av­viker från andra europeiska länders.

Det är Sverige som sticker ut; inte våra grannländer, inte stora länder som Tyskland eller det Österrike där jag är bosatt. Vad jag ännu inte visste var att detta verkar gälla också för den svenska debatten kring invandringen.

Ty statistiska fakta måste självfallet ­tolkas. De kan då bli del av en diskurs där Sverige framhålls som avantgar­distiskt föredöme medan andra européer med försening traskar efter – eller en diskurs där Sverige försvunnit ut i ett invandringens gungfly och håller på att förlora kontakten med resten av ­Europa. ”Invandring och mörkläggning” förefaller mig vara en starkt polemisk inlaga som utan att säga det öppet pläderar för det senare fallet.

Häromdagen dök så boken upp igen i form av en annons i denna tidning: några statistiska uppgifter ur den presenterades med en uppmaning att beställa boken. Ett begränsat, just polemiskt urval av fakta, dock i allt väsentligt korrekt. Men ett mycket stort antal DN-läsare har protesterat. DN borde inte ha tagit in denna helsides­annons eftersom den – och, förmodar jag, också boken – skulle ta ställning mot invandring på ett sätt som går främlingsfientliga och rasistiska krafters ärenden.

Jag måste erkänna att detta chockade mig. I annonsen kunde jag inte upptäcka något förgripligt. Inga fördomar, varken hets eller hat, inga uppenbart falska påståenden eller upprörande krav. Och ändå denna läsarstorm som får DN:s chefredaktör att två gånger vända sig till läsarna och försvara ­publiceringen av annonsen.

Visst – jag vet att det svenska offentliga samtalet gärna förs med hjälp av moraliserande kategorier som god/ond eller rätt/fel som befunne man sig i bönehuset eller hemma hos någon politisk sekt. Men jag anade inte att detta kunde leda till krav på att censurera ett urval fakta, framtagna av Statistiska centralbyrån och andra statliga myndigheter, i namn av någon stark övertygelse. Det var nytt och oroande provinsiellt för mig.

På nätet ser jag att K-O Arnstberg hävdar att man inte kan säga ”sanningen” om invandringen i Sverige. Sanning är dock ett stort ord och låter alltför auktoritärt och oemotsägligt för att användas i det här sammanhanget. Men jag förfäras över inställningen till fakta som i sig varken är goda eller onda. Dessutom kan de alltid bemötas. Ofta finns andra fakta som gör dem som framförts mindre relevanta eller minskar deras vikt. Då kan och bör de lyftas fram.

Men att försöka undertrycka de som inte passar förefaller mig som en olycklig utgångspunkt för vilken diskussion som helst: egentligen som ett större problem än invandringspolitiken i sig. Mig påminner det obehagligt om ­erfarenheterna som korrespondent i det kommunistiska Östeuropa.

Arnstberg/Sandelin menar att ”sanningen” om invandringen blivit mörklagd i ett slags konspiration mellan den politiska klassen och landets journalistiska elit. Det är en allvarlig anklagelse, också om konspirationen skulle vara av det omedvetna slaget. Själv undrar jag om det inte snarare rör sig om resultatet av politiska försummelser.

Länge underskattade de etablerade partierna invandrarfrågan som med den aningslöses sorglöshet och arrogans lämnades åt sitt öde. Föga brydde de sig om vad deras väljare tyckte och tänkte och stod därför handfallna när Sverigedemokraterna (SD) brydde sig. Ty inga tomrum uppstår i politiken utan att genast ockuperas av någon annan. I den meningen är detta parti den politiska (över-)klassens skapelse: det var den som släppte Sverigedemokraterna ur flaskan och som nu inte vet hur man ska kunna stoppa dem tillbaka i den igen.

Kanske är det redan för sent. Det skulle kunna vara förklaringen till reflexen att förtiga, förtränga och bojkotta. Samma inställning går i dagen hos dem som till och med vill censurera försök att problematisera invandringen i form av uppgifter som kan uppfattas som obehagliga. Men folk är inte dumma och vill ha alla fakta på bordet. Framför allt vill de inte känna sig manipulerade ­eller behandlade som omyndiga. Censur och förträngning i stället för saklig dialog skulle därför kunna få rakt motsatt effekt med förödande konsekvenser för det politiska klimatet här i landet.”

https://morklaggning.wordpress.com/