I juni hade jag ett blogginslag som till största delen bestod av Richard Swartz’ krönika i DN om boken Invandring och mörkläggning (Debattförlaget) skriven av etnologen Karl-Olov Arnstberg och socionomen Gunnar Sandelin. Boken är en lägesbeskrivning; det här händer med Sverige, så här ser massinvandringen ut i siffror och så här frånvarande är debatten.

Boken tegs i stort sett ihjäl i alla svenska medier utom Aftonbladet som till skillnad från Richard Swartz’ krönika avfärdade den som rasism. Nu har Arnstberg och Sandelin gett ut del II där de försöker förklara varför det blev så här.

När en person som läst del I mejlade sitt bibliotek och frågade om de skulle köpa in del II fick han till svar att boken inte överensstämmer med bibliotekets “värdegrund”. Han gick då till biblioteket för att låna om del I, men nu var den borttagen.

Tidningen Smålänningen kontaktade bibliotekschefen som meddelade att de inte skulle köpa in del II eftersom den hade ”en rörig framställning och ett rasistiskt innehåll”. Då de inte skulle köpa in del II beslöt de också att plocka bort del I.

Om jag inte är felinformerad ska alla bibliotek ha 1 ex av alla utgivna svenska böcker. Bibliotekslagen stipulerar att biblioteksväsendet ska verka för demokratins utveckling genom att bidra till kunskapsförmedling och fri åsiktsbildning. Fakta kring massinvandringen kan knappast anses vara antidemokratisk. Fri åsiktsbildning är vad det hela handlar om samt att förmedla fakta som traditionella medier inte vill tala om.

Vi läser allt oftare om den växande ’åsiktskorridoren’/PK-korridoren i Sverige. Det gäller att uttrycka sig rätt för att inte anklagas för rasism. Väljarna ser hur område efter område nedmonteras; skolan, äldreomsorgen, sjukvården, kriminaliteten, arbetslösheten, bostadsbristen. Ingen retorik och inga sköna omskrivningar i världen kan lura oss längre. Vi ser hur makteliten kör Sverige baklänges. Dagens massinvandring bekymrar folket men uppenbarligen inte de politiskt ansvariga. Oavsett hur mycket journalister och politiker försöker ljuga och manipulera fakta ser vi att kejsaren är naken.

Björn Häger, journalist, programledare, författare och föreläsare, har skrivit boken Problempartiet. Där skriver han om hur ansträngt journalisters förhållande till SD är:

”Journalisterna är partiska till förmån för rådande normer och värderingar – och ett parti som driver frågor som befinner sig i avvikelsesfären kommer därför att få medierna emot sig.”

Statsvetaren Andreas Johansson Heinö i Borås Tidning: 

”SD har på egen hand ritat om den politiska kartan i Sverige. Som en följd av detta är den traditionella inomborgerliga debatten om liberalism kontra konservatism på väg att bli obsolet. SD är nämligen redan det självklara konservativa alternativet i svensk politik.”

Kjell Albin Abrahamson, arbetade i flera decennier som östeuropakorrespondent för Sveriges Radio. Nu är han pensionerad och i en intervju i Länstidningen Jämtland kallar han det svenska debattklimatet “fruktansvärt”. Det är en av anledningarna till att han inte flyttar hem till Sverige på heltid utan numera bor i Nordtyskland.

“Så fort som någon inte har den där korridoråsikten så sätts stämpeln fascist i pannan på den personen. Det är ett väldigt intolerant klimat i dag i Sverige. Jag vet inte hur vi ska ta oss ur det.”

Syftet med det svenska presstödet är att främja mångfald och konkurrens inom dagspressen. Varför fortsätter vi då att dela ut presstöd till tidningar som inte uppfyller kravet för att få detta stöd? Är det kanske för att de lydigt anpassar sig till beslutsfattarnas politiska agenda? Vart tog journalistkårens yrkesheder vägen? Frågan idag är inte om vi har en åsiktskorridor utan hur vi kan ta oss ur den.

Här kan du läsa mer om åsiktskorridoren:

http://snaphanen.dk/2015/07/12/sondagskronika-medias-sista-strid/#more-183500