Dagens journalistik verkar mer och mer bli en del av styrsystemet och arbeta efter en dold ’politisk’ agenda. Vi har i hög grad befriats från illusionen om att media följer den moral de officiellt hyllar – ”sant, relevant och konsekvensneutralt”. Kritiska politiska frågor har eliminerats från debatten och många journalister verkar ha missuppfattat sin roll i dagens Sverige och tro att deras enda uppgift är att tillsammans med det politiska etablissemanget motverka ’rasism’. Om man på något sätt ifrågasätter, granskar eller utmanar det ’mångkulturella’ samhället och den organiserade religionen eller vill diskutera migration, volymer och välfärdseffekter stämplas man som rasist.

Vi blir inte bara informerade utan även desinformerade då den myndighetslojala pressen inte ger oss hela sanningen eller bilden.  Därför måste vi medborgare själva söka information på annat håll för att kunna bilda oss en uppfattning av vad som sker bakom det som synes ske.  Utan motbild inser vi inte vad de stora dagstidningarna döljer, förenklar och förtiger. De mediala och politiska etablissemangen befinner sig fortfarande i en förnekelseprocess och opposition sker nu i allt högre grad utanför konventionella media. Kompletterande information som till viss del motverkar konventionella medias tolkningsföreträde hittar man t ex på nätet. Man kan lura några ibland men inte hela folket hela tiden. ”Sovhjärnorna” (Reinfeldts uttryck i sin bok Det sovande folket) håller nu på att vakna upp.

Att generaldirektörer och tjänstemän tillsatta av makteliten också styrs av en politisk agenda och inte kan förväntas skära av den näringsrika gren de sitter på är kanske mindre anmärkningsvärt. De ’insuttna’ politikerna rekryterar medarbetare bland vänner och bekanta för att få lojala supporters som inte kritiserar eller avslöjar ofördelaktiga fakta och sanningar. Bristen på demokratisk debatt i media och en brist på interndemokrati i de politiska partierna har skapat en stark likriktning som skrämt till tystnad. Den som vågar avvika straffas t ex genom ren och skär vuxenmobbning. Finn Bengtsson, M, är ett mycket tydligt exempel på detta.

Några större krav på utbildning och kompetens verkar däremot inte finnas inom partierna. Har du skött dig bra, arbetat inom partiet och visat dig trogen lojalitetskravet kan du få vilken post som helst. Partibakgrund och lojalitet går före kompetens, civilkurage och självständigt tänkande. Dessvärre förbiser man vilka som är deras uppdragsgivare och betalar deras löner, d v s folket. Där borde deras lojalitet och ansvarskänsla ligga. Tjänstemän och politiker bestämmer politiken över våra huvuden i slutna rum långt från ’verklighetens folk’. Sedan ”förankrar’ de sin politik bland oss gräsrötter, d v s de talar om för oss vad vi ska tycka och reagerar när vi ’tycker fel’.

Gissa om jag saknar personer som Inga-Britt Ahlenius! Hon kunde läsa lusen av allt från dåvarande finansminister ’Boring Holm’ (Bo Ringholm) till FN’s generalsekreterare Banki Moon.

Läs gärna också min insändare:

http://www.vk.se/1498978/vikten-av-ratt-budskap