Tidigare i höst tog Peggy Noonan, en gång Ronald Reagans talskrivare, i Wall Street Journal upp migrationskrisen. I ’The Migrants and the Elites – A humanitarian crisis threatens the future of Western institutions’ skriver hon:

“Migrations- och flyktingpolitiken utformas av dem som sitter säkert, av människor som tillhör landets styrande elit, som har trevliga bostäder i trevliga bostadsområden och som skyddas av sin status. De som lever med effekterna av migrationen är de som har mindre säkra liv, som ser dess avigsidor eftersom de dagligen konfronteras med en mindre vacker realitet, med spänningar och motsättningar.”

”Beslutsfattarna föraktar den oro som vanligt folk känner och tillskriver dem inskränkt trångsynthet och okunnighet. Men vanligt folks inkomster innebär att de inte kan köpa sig ut ur oroliga förorter. Folk i trygga bostadsområden som glider fram i stora bilar har köpt sig trygghet. För att inte nämna de ministrar och höga politiker som inte rör sig på stan utan säkerhetsvakter. De styrande har råd att se nationella säkerhetshot som en abstraktion.”

”Den stora utmaningen för politiker är att i takt med högre positioner och ansvar ändå förbli, i hjärta och hjärna, en av folket och uppleva livet som en normal person i vanliga bostadsområden och förorter.”

”Den största bristen hos ledare idag är att de inte lyssnar. De hör inte längre rösterna från vanligt folk. Eller inbillar sig att de vet att vad de säger och tycker känns omodernt och pinsamt. Vi ser nu politiker och institutioner som kommer att sönderfalla som en konsekvens av deras dövhet.”

Vem av oss instämmer inte i Noonans beskrivning? Gapet mellan dem däruppe som styr oss härnere växer sig allt större allt snabbare. En renodlad politisk yrkesklass som ser sig själva som tillsvidareanställda istället för förtroendevalda har målmedvetet steg för steg satt folkstyret ur spel. Decemberöverenskommelsen har berövat folket dess inflytande och tagit död på idédebatten. Till sin hjälp har de ett system av media som, styrda av en politisk agenda och beroende av presstöd, försöker förvanska eller dölja den verklighet folket lever i. Även lobby-organisationer maskerade till folkrörelser hjälper till att skapa en folkopinion som inte finns bland verklighetens folk.

Den folkligt förankrade idédebatten är död och politiken cementerad till yrkespolitikernas gemensamma värdegrund. För att behålla skenet av folkstyre använder man det raffinerade systemet med agendastyrda medier och lobbyorganisationer förklädda till folkrörelser som iscensätter en folkopinion som inte finns i verkligheten. Här är ett exempel på agendastyrda medier:

”Den dramatiska utvecklingen i Europa har mötts av ett massivt folkligt stöd för en humanare flyktingpolitik. Men stödet återspeglas inte i Aftonbladet/Inizios väljarundersökning under perioden 2 till 9 september”. Det låter som en satir av Public Service, men detta är dessvärre ett uttalande av Aftonbladets journalist Olof Svensson.

I komikern Bill Mahers program ombads författaren Salman Rushdie nyligen att kommentera presidentvalrörelsen. Så här svarade han:

”Det stora som händer runt om i världen nu, vilket Trump är ett tecken på, är en växande avsky för traditionella politiker. Väljarkårerna runt om i världen känner sig främmande inför vad man ser som en politisk maskin och folk vänder sig till dem som inte är en del av denna maskin.”

Anna Kinberg Batra är ett bra exempel på en ”traditionell politiker” eller ”politisk maskin”. När hon inte vill svara på en fråga upprepar hon likt en förprogrammerad robot istället gång på gång samma svar nästan oavsett vilken fråga hon får. Vem kan känna förtroende för en sådan politisk ledare? Hon är dessutom direkt ansvarig för att Löfven tillåtits leda Sveriges genom tiderna sämsta regering.

De politiskt ansvariga har vänt väljarna och verkligheten ryggen. Rädsla och brandkårsutryckningar styr dem nu snarare än långsiktiga och hållbara lösningar. Så här beskriver bloggaren Johan Westerholm dem:

”De har blivit taktiker och identitetspolitiker som ser väljaren som konsument av politiska åsikter istället för människor i ett samhälle som vi måste få att fungera. Som ser partiet som en karriärväg istället för att ta ansvar för vårt samhälle.”