Miljöpartiet har nu tillsammans med socialdemokraterna beslutat införa en invandringspolitik som de bara för en vecka sedan brunstämplade. En tårögd Romson och en allvarlig Löfven redogjorde i veckan för en situation ungefär som den SD målade upp på sina utskällda flygblad. Det som förra veckan var nazism, fascism, främlingsfientlighet och fel, fel, fel, har nu plötsligt blivit regeringens politik. Båda verkade omedvetna om att deras envisa vägran att erkänna problemen kraftigt bidragit till dagens kris.

Att sälja sin själ och svika sina väljare kan dock vara värt några tårar om man får behålla passerkorten till Rosenbad. Romson hävdade visserligen att nu var gränsen nådd för vad henens parti kunde gå med på, men det återstår att se om hon gör allvar av hotet om ’all in’ tillfälligt blir ’all out’. Jag tror det först när jag ser det.

”Vi måste också förhålla oss till verkligheten”, sa Löfven. Det har vi väljare länge ansett men regeringen har slagit dövörat till. Det har inte saknats information att dra slutsatser av och bygga en ny migrationspolitik på. Men Löfven har vägrat att lyssna på fakta och inte brytt sig om verklighetsbeskrivningar från dem som varit tvungna att hantera de konkreta effekterna av hans politik.

Nu har situationen blivit helt ohållbar och Löfven har äntligen förstått att han måste börja ta ansvar för Sverige. Hade han varit en ledare och statsman hade han också erkänt sina misstag och bett om ursäkt för att allt han utsatt oss för p g a alla fatala missbedömningar han gjort sedan han kom till makten. Svenska staten har i första hand skyldigheter gentemot svenska medborgare och skattebetalare som den lånar pengar av. Det har regeringen och Löfven missat.

Trots att 7-klövern de senaste åren kritiserat och brunstämplat Sverigedemokraternas invandringspolitik har en majoritet av dem på mycket kort tid anpassat sig till SD:s invandringspolitik. Flera av dem anser i likhet med SD t o m att regeringens förslag till skärpt migrationspolitik är otillräcklig. Även Löfven anser att ”vi måste ner ännu mer, kraftigt ner.” Det sa han under riksdagens frågestund i torsdags. Plötsligt tillåter han sig att tala om volymer! Det kan innebära att Romson kommer att fälla fler tårar eller att Miljöpartiet tar konsekvenserna av att gränsen för vad de kan gå med på passerats så att de lämnar regeringen. Hoppas kan man ju alltid. Oavsett vilket är Mp den stora förloraren.

Regeringen har nu på några dagar svängt 180 grader i riktning mot SD:s politik och mer eller mindre kopierat Kristdemokraternas och Moderaternas förslag, två partier som under galgen på sistone stramat upp sin migrationspolitik. Men för att rädda Sverige undan en systemkollaps krävs fler åtgärder, vilket både M och SD påpekat. Även om antalet asylsökande skulle halveras kommer det att innebära stora påfrestningar på de system som håller på att haverera i takt med att andelen behövande kraftigt ökar.

Det är viktigt att tänka, analysera och diskutera innan man beslutar, men dagens politiker verkar sakna förmågan att tänka och analysera effekterna av den egna politiken och tar därför avstånd från konsekvenserna av den. Det minsta man kan begära är att politiker förstår och öppet erkänner vad den egna politiska agendan leder till. Vi är nog många som kräver att en haverikommission gör en noggrann genomlysning av alla felsteg och missbedömningar som skett i regering, regeringskansli och myndigheter sen förra hösten. Men en så överbemannad och överbetald riksdag och regering väntar jag mig betydligt mer.

Sveriges statsminister har trotsigt fortsatt att köra ekonomin och välfärden i sank genom att tvärsäkert säga att vi har läget under kontroll. Det borde i vilket annat land som helst vara skäl nog för att omedelbart tvinga honom och regeringen att avgå. Men här har galenskapen fått fortsätta med oförminskad styrka. Allt medan den bleka och svaga oppositionen passivt sett på av rädsla för att behöva ta över makten.

Hittills har den överbemannade regeringen främst liknat ett brandsläckarparti som ryckt ut både akut och oplanerat för att åtgärda omfattande ’eldhärdar’ istället för att förebygga dem. Nu kräver jag att regeringen med Löfven i spetsen presenterar en plan för hur Sverige ska komma på fötter igen, en långsiktigt hållbar plan som inte revideras varannan vecka när regeringen överrumplats av verkligheten. Nu krävs en regering som förutser verkligheten innan den inträffar istället för att yrvaket försöka åtgärda de värsta följderna av den.