Vi har på senare år ofta fått läsa att Sverige har hög tillväxt och rentav Europas starkaste ekonomi. Syftet har varit att bevisa att Sverige utvecklas i rekordfart och att invandringen gynnar ekonomin. Detta är inte sant. Med facit i hand ser vi att BNP per capita växte med endast 0,3 % mellan 2006 och 2014.

Tillgänglig statistik visar nu att i OECD växte BNP per capita justerad för inflation med knappt 0.5% per år. Sveriges tillväxt låg med andra ord under genomsnittet och hamnar på plats 20 av 34 OECD-länder, långt efter t ex Polen (3,5 %)! Under samma tidsperiod växte produktiviteten i Sverige med 0.2% per år, också här efterkrigstidens sämsta åttaårsperiod, vilket ger oss plats 29 av 34. Motsvarande produktivitetsutveckling i OECD var 0.8% per år. Polens produktivitetstillväxt var 2.8 %.

Varför ifrågasatte ingen journalist eller ekonomisk reporter detta trix-fix? Varför påtalade inte Finanspolitiska rådet eller framstående ekonomiska experter det? Och varför ifrågasatte inte oppositionen det? Göran Persson redovisade 2006 som sig bör i sin sista budget BNP per capita. Varför reagerade inte han? Han är inte känd för att hålla inne med det han ogillar.

Jag och många med mig svalde Alliansens tal om hur bra det gick för Sverige och hur framgångsrikt Borg rattade oss genom den internationella finansiella krisen. De flesta av oss saknade kunskaper att se igenom de blå dunster som serverades. Vi upptäckte inte att Borgs budget plötsligt före valet 2010 inte längre redovisade BNP per capita, vilket är brukligt när man presenterar ekonomiska nyckeltal. Hur kunde Alliansen lyckas med att lura oss att tro på att Sveriges tillväxt var starkast i Europa? När vi så fick en ny finansminister, Magdalena Andersson, S, som hävdade att ’det var tomt i ladorna’ var vi många som ifrågasatte hennes kompetens.

Ett annat sätt att undanhålla sanningen var Alliansens metod att inte ta med länder med bättre nyckeltal utan istället jämföra svensk tillväxt endast med s k ’jämförbara länder’. I Borgs sista budget jämförs Sverige bara med 13 andra länder, t ex Grekland, Spanien och Portugal som hade stora ekonomiska problem.  Bilden blev att det gick så bra för Sverige. Men att jämföra sig med dem som är sämst i klassen är ovärdigt och underminerar både Borgs och Reinfeldts trovärdighet.

I en tidigare blogg här (Blå dunster och halvsanningar) skrev jag om hur moderaterna under Fredrik Reinfeldt och dåvarande partisekreterare Kent Persson satte i system att vilseleda genom att frisera utanförskapet med retoriska tricks och halvsanningar istället för att utveckla effektiva åtgärder för att minska utanförskap och arbetslöshet bland invandrare.

Reinfeldts prat om ”antalet nya jobb” eller ”antalet invandrare som går till jobbet varje dag” var en halvsanning och ett retoriskt knep för att dölja den dåliga arbetsmarknadsstatistiken, d v s hur många som inte jobbade.  Syftet var att ge sken av att den snabba befolkningsökning som invandringen förde med sig innebar lägre arbetslöshet. Därigenom hoppades han kunna sopa den dystra arbetsmarknadsstatistiken under mattan. Även journalister verkade svälja detta.

Det är självklart glädjande att fler invandrare går till jobbet, men arbetslöshet mäts i procent. Att slå sig för bröstet och tala om hur många som går till jobbet är värdelöst om man inte samtidigt talar om hur många som inte går till jobbet. Det är ändå gruppen som inte går till jobbet som är problemet. Att inte justera för befolkningstillväxt när man diskuterar sysselsättning eller välstånd är helt enkelt fusk och lurendrejeri. Idag förstår vi att detta bara var ett sätt att få oss att tro att invandring är lönsam och bra för Sverige, en taktik som skulle underlätta hans ”öppna era hjärtan”-politik.

Fredrik Reinfeldt sa nyligen i en TV-intervju att hans “öppna era hjärtan”-uppmaning bara gällde när han sa det. Hur korkad får en ledare bli?! Han inbjöd därmed hela Afrika och Mellanöstern att komma till Sverige.

-Varför skulle inte omvärlden tro på honom? Vad har man för syn på ledarskap om man utgår ifrån att ingen ska tro på det man säger?! (erixon.com).

Om innehållet i en uppmaning bara gäller en kort stund är det inte försvarbart att framföra. Kortsiktigt och ohållbart vill vi väljare inte ha. Vi vill heller inte ha oansvariga ledare som sätter sin egen makt och position före landets väl och ve.