Förhandlingarna i Bryssel är nu över och brittiska folket kommer den 23 juni att få rösta om de ska stanna kvar i EU eller lämna det. ”Spänningen är oliiidlig” både i och utanför Storbritannien. Antalet britter som vill vara kvar i EU är ungefär lika stort som antalet som vill lämna samarbetet. David Cameron måste därför presentera ”an offer they cannot resist” för att förmå sina landsmän att stanna kvar i EU. Det som hittills presenterats torde knappast imponera på britterna. Att Londons populäre, färgstarke och välkände borgmästare Boris Johnson nu tillkännagivit att han inte kommer att stödja Cameron och regeringen utan stödja Brexit blir en tuff utmaning för Cameron.

Om jag minns rätt fungerar EU som ett tvångsäktenskap; har man gått ’all in’ tillåts man inte gå ’all out’. Att alla medlemsstater ansträngt sig för att tillmötesgå Cameron betyder kanske att det ändå finns en väg ut. Om det inte går att lämna EU hade de ju inte behövt anstränga sig för att britterna ska stanna. Det blir spännande att se hur frågan om utträde ska lösas om britterna nu röstar för det.

Jag är en av dem som röstade för att Sverige skulle ansluta sig till EU. Att varor, tjänster, kapital och människor skulle kunna röra sig fritt tilltalade mig. Men jag har blivit allt mer skeptisk till det EU som utvecklats under de senaste 10 åren och idag är jag kluven till den fria rörligheten för människor. Den bygger på att EU:s yttre gränser ska fungera, d v s vara stängda. Under 2015 kollapsade dessa gränser med känt och förödande resultat, inte minst för den ”humanitära stormakten Sverige”. Därmed kunde varken Schengenavtal eller Dublinöverenskommelse upprätthållas. Ett resultat är att EU:s inre gränser nu håller på att återupprättas. EU har totalt missbedömt och underskattat de inre motsättningar som flyktingpolitiken medför i unionen.

Dagens EU är en koloss på lerfötter som knappast låter sig räddas eller reformeras. Jag var en av de tre toppkandidaterna på Junilistans EU-lista 2009. Min ambition var ett ’EU light’ istället för det ’EU tight’ vi sett växa fram i takt med att allt mer makt flyttats från folket i medlemsstaterna till EU. Visserligen har borgerliga företrädare sagt sig vilja ha ett ”smalare men vassare EU”, men Sveriges politiska etablissemang ljuger för oss. De röstar gång på gång för att låta EU breda ut sig på medlemsstaternas och demokratins bekostnad. Och ju mer EU växer desto svagare riskerar det att bli. Ett Brexit skulle definitivt hota hela EU och dess maktelit.

På bara två decennier har mycket makt förflyttats från den nationalstatliga till den överstatliga nivån. Oftast har det dessutom varit bråttom att genomföra maktförskjutningen. På senare år har det blivit tydligt att de olika medlemsländerna i själva verket inte varit ense om vad olika överenskommelser betyder i praktiken. Jag minns t ex när Lissabonfördraget hösten 2008 skulle röstas igenom i vår riksdag. Syftet var att föra över ännu mer makt till Bryssel från medlemsstaterna. Det var bråttom att få igenom fördraget; redan 2009 var det EU-val. Public service intervjuade riksdagsledamöter dagen innan omröstningen. Det visade sig att 4 av 5 ledamöter inte kunde redogöra för innehållet i det fördrag de nästa dag lydigt röstade igenom. Partipiska är ett effektivt verktyg. Skrämmande, upprörande och i högsta grad odemokratiskt! Undra på att EU:s legitimitet urholkats!

Subsidiaritetsprincipen, d v s att besluten ska tas nära dem som berörs av dem, har visat sig ha noll och intet värde i verkligheten. Varför ska t ex EU tillåtas ta makten över jakten i Sverige eller göra det brottsligt att sälja dammsugare på över 900 watt? Byråkraterna i Bryssel verkar sakna verklighetsförankring och då blir denna symbolpolitik enklare att ägna sig åt än dagens stora, övergripande frågor. Ett EU i fritt fall som kämpar för att ta hand om alla migranter som tar sig hit för att unionens yttre gräns fallit är betydligt svårare att tackla liksom den växande EU-skepticismen.

Så länge jag kan minnas har man pratat om EU som ett ”politiskt projekt”. Dessvärre är det precis vad det har förblivit; ett politiskt och byråkratiskt projekt där beslut fattas av EU-byråkrater i slutna rum långt över folkets huvuden. Besluten kommer uppifrån, inte nerifrån från folket; ”top down” istället för ”bottom up”.

Brexit ger oss alla nu en möjlighet att stanna upp och kritiskt granska dagens EU. Likaså tvingar det oss att fundera över vad som händer framöver. Kommer också andra länder nu att ta chansen att förhandla om särskilda villkor för att stanna kvar i EU? Är det möjligt att ha en union som inte bygger på lika villkor för alla? Om britterna röstar för att lämna, hur många av de övriga medlemsstaterna kommer att följa efter? Vad ska följsamma Sverige göra? Får vi också chansen att rösta om att lämna EU? Och vad händer med Storbritannien om de lämnar EU?

–Storbritannien kommer givetvis inte gå under som nation om landet går ur EU. Det viktiga är att upprätthålla handelsrelationer med andra stater. Samtidigt kommer de slippa all överstatlighet och kan själva besluta om sin framtid utan att fråga EU-byråkrater om lov först. Det borde vara lockande nog.

Europaparlamentets talman Martin Schulz har sagt att om EU vore en stat som ansökte om medlemskap i EU, måste ansökan avslås p g a bristen på demokratisk substans. Visst vore det befriande att ta tillbaka den förlorade demokratin, återföra makt till medlemsstaterna och att bli av med asylfrågor, gemensam utrikespolitik, socialfonder, jordbrukspolitik, kravet på att gå med i EMU m m?

http://motpol.blogspot.se/2016/02/brexit-skulle-oppna-dorren-aven-for.html

http://fnordspotting.blogspot.se/

http://erixon.com/blogg/