Samhällskontraktet
Lars Trägårdh, historieprofessor, har på senare tid bidragit med mycket intressanta inlägg i samhällsdebatten. Inte minst är han aktuell i migrationsdebatten. I Svt:s program Rakt på intervjuades Trägårdh nyligen av Margit Silberstein, politisk reporter, om skillnaden mellan medborgerliga rättigheter och mänskliga rättigheter och om hur dessa påverkar samhällskontraktet. Det är en angelägen debatt som borde ha tagits av de politiskt ansvariga, men de duckar i vanlig ordning när det kommer till långsiktiga och svåra frågor. Rädsla, inkompetens och populism styr.
Medborgerliga rättigheter bygger på nationalstaten och på gränsdragningar. Samhällskontraktet utgår från att var och en av oss bidrar efter förmåga. Vi är det land i världen som betalar mest skatt. Ska vi acceptera världens högsta skatter vill vi också få valuta för pengarna. Idag ser vi dessvärre att det inte längre finns någon automatik mellan världens högsta skatter och världens bästa välfärd. Det sänker vår tillit och vårt förtroende för den politiska makten liksom vår vilja att fortsätta betala världens högsta skatter. Det är förödande för ett land att ha en politik som inte stöds av folket och politiker som inte har folkets förtroende.
Mänskliga rättigheter bygger på gränslöshet. De respekterar inte gränser utan ser det universella, det globala, gränslösheten som det centrala. Men anspråken på att få tillgång till resurser harmonierar inte med medborgerliga rättigheter, som bygger på att man bidrar genom att göra sin plikt för att sedan kräva sina rättigheter. Det finns m a o ett motsatsförhållande mellan medborgerliga rättigheter och mänskliga rättigheter. Rätten att söka asyl måste nu på allvar diskuteras i Sverige och mänskliga rättigheter bör ses som långsiktiga mål, inte som juridiska rättigheter. Det är inte en mänsklig rättighet att fritt få välja sitt hemland eller i vilket land man ska söka asyl.
I dagens Sverige råder stor politisk förvirring då välfärdsstaten inte bygger på osjälvisk godhet utan på ömsesidighet. För att vara till nytta och hjälp för övriga världen krävs att vi först ser till att vårt eget samhälle fungerar. Vi måste slåss för det samhälle och de värderingar vi har; detta är utgångsläget för dem som kommer hit. Här har de politiskt ansvariga misslyckats totalt. De har inte klarat av att separera och förhålla sig till vilka rättigheter som gäller för medborgare och vilka rättigheter som gäller för migranter. Inte heller alla ’godhetsapostlar’ har klarat av att skilja mellan dessa rättigheter. Nu måste vi våga diskutera vad som ska skilja medborgares rättigheter från icke medborgares. Vem ska ha rätt till vad?
En annan fråga som kräver diskussion är hur vi ska kunna utkräva ansvar av de politiskt ansvariga som år efter år inkasserar våra skattepengar trots att de uppenbarligen inte längre levererar vad vi anser oss ha rätt kräva för våra höga skatter. Det goda samhällets nyckelord är tillit. Ju fler gudar och ju större mångfald desto bättre, tycker Reinfeldt. Samhälleligt sett är det inget att sträva efter. Ju större blandning, desto lägre tillit, såväl mellan medborgarna som mellan medborgare och politiker. En politiker som inte kan skilja på sina personliga preferenser och hur det går till att bygga ett bra samhälle, bör inte anförtros någon ledande position.
Det är nu hög tid att på allvar börja diskutera samhällskontraktet. Ett växande antal äldre kombinerat med ett växande utanförskap betyder att allt färre tvingas försörja allt fler. Det går helt enkelt inte ihop. Så vad får vi för världens högsta skatter? Vem ska ha rätt till vad? Hur kan vi som invånare och medborgare i Sverige kräva att få det vi betalar för? Hur kan de ansvariga ställas till svars om de misslyckas med att leverera det vi anser oss ha rätt att kräva, t ex en väl fungerande sjukvård, skola och polismyndighet, en värdig och tillfredsställande äldrevård, en pension som går att leva på och politiskt ansvariga som inser att deras huvudansvar är att värna om Sverige och oss medborgare?
Att få rösta vart fjärde år på kandidater som partierna i förväg valt och nominerat räcker inte. Sverige behöver snarast införa ett ansvarsutkrävande värt namnet och politiker som klarar av att leda ett land och värna om sina medborgare. Och detta måste genomföras NU.
Läs också:
Senaste kommentarerna