Vänstersidans uppfattning om invandrare är att det är människor det är synd om och som behöver tas om hand. Det är svaga människor som man inte kan ställa några krav på. En som inte passar in i ’invandrarnormen’ är den moderate riksdagsledamoten Hanif Bali. Han kom till Sverige som ensamkommande flyktingbarn, lät sig inte göras till offer genom ’social neddrogning’, trodde på sig själv och lyckades ta sig in i riksdagen som moderat ledamot.

Bali är en populär moderat som fått minst lika stort genomslag som sin partiledare Anna Kindberg Batra. De flesta övriga moderata riksdagsledamöter har inte lyckats nå ut på samma sätt. Bali är flitig i sociala medier och han är orädd, rak och tydlig. Det är vinnaregenskaper bland väljarna men inte i Knapptryckarkompaniet, där det fortfarande tycks vara lågt i tak trots att man säger sig värna om individens frihet. Vem har t ex inte sett och hört hur Finn Bengtsson, också moderat riksdagsledamot, mobbats och frusits ut av sina moderata kollegor för att han vågade gå emot partilinjen ifråga om Decemberöverenskommelsen?

Knapptryckarkompaniet leds som bekant av en befälhavare med stort kontrollbehov, som pekar med hela handen och bestraffar vägran att lyda order hårt. En förtroendeomröstning i den moderata riksdagsgruppen kom föga förvånande fram till att den inte hade förtroende för Bali. Han har därför nu petats från Arbetsmarknadsutskottet och avsatts som moderaternas integrationspolitiska talesperson. Bali hade visat prov på ryggrad och stått upp för sin åsikt, d v s röstat för att IS mord på kristna i Mellanöstern skulle kallas för folkmord. (Hör förresten sådan symbolpolitik hemma i vår riksdag?) Därför har Bali nu degraderats tillsamman med sin parti- och riksdagskollega Niklas Wykman, som nu inte längre är gruppledare för moderaterna i riksdagen. Är inte det viktiga att en politiker har väljarnas förtroende?

Både Bali, Wykman och Bengtsson har visat att de har ryggrad och mod att stå för sina åsikter också när partipiskan viner. Då blir man ett stort hot mot resten av partigruppen, där de flesta saknar dessa vinnaregenskaper. Det innebär sannolikt att man inte har chansen att utses till kandidat på riksdagslistan i kommande val. I Knapptryckarkompaniet ska alla räta in sig i ledet, lyda partipiskan och inte sticka ut som Bali, Wykman och Bengtsson. Donald Trump skulle ha blivit utesluten redan innan han tog värvning i detta kompani.

Det är inte svårt att råka i onåd om man är orädd och vägrar att räta in sig i ledet när något går emot ens inre övertygelse. För att lyckas i det politiska måste man emellertid först och främst göra sig omtyckt av sin partiledning och sina partikamrater. Det är de som i verkligheten avgör vilka personer som väljs i allmänna val. Man måste platsa i den interna ’likboden’, där alla tycker lika, pratar lika, beter sig lika, klär sig lika, speglar sig i varandra och inte riskerar att bli emotsagda. Min gissning är därför att varken Bali eller Bengtsson kommer att finnas med på moderaternas valsedlar för riksdagsvalet 2018. Utan partiinternt stöd hamnar man inte på en valsedel. Det är långt viktigare att ha stöd internt i partiet än att vara populär bland väljarna. Hur är detta möjligt i en demokrati?

Om man styrs av makt snarare än av ideologi och stark inre övertygelse är det svårt att brinna för något. Alldeles för många politiker förblir grå och osynliga. Att ’rensa ut’ politiker som är orädda och tydliga och brinner för sin sak innebär att ’vanliga människor’ inte lockas att engagera sig politiskt. Dessbättre är personer med rätt personlighet, stor kompetens och bra egenskaper inte beroende av politiken för att försörja sig. Kvar blir dessvärre de som ser politiken som ett tryggt och välbetalt tillsvidarejobb. Enfalden segrar över mångfalden.

VästerbottensKuriren har f ö i en intressant serie artiklar nyligen kartlagt hur tillhörighet i Frimurarna spelar roll genom att främja broderskap och stärka samhörighet mellan politiker t ex i Umeå. Förvånar det någon att detta förnekas av de inblandade?

Avslutningsvis ett citat av Adam Cwejman, ledarskribent i GP:

–Att erkänna folkmordet på kristna i Mellanöstern är både verkningslöst och ett uttryck för bristande politisk handlingskraft. Vi ska inte styras av politikers vilja, eller ovilja, att kalla saker vid deras rätta namn.