För ett par veckor sedan riktade den tidigare moderata migrationsministern Tobias Billström hård kritik mot den migrationspolitik som Alliansen förde under hans tid. Han ville minska antalet flyktingar som får skydd i Sverige, men han motarbetades av både sitt eget parti och de andra allianspartierna. Till Aftonbladet säger han bl a följande:

-Det var mycket svårt att diskutera de här frågorna på ett balanserat sätt.

-Nästan varje antydan att man ville förändra eller förbättra möttes med påståenden om att det fanns illvilja.

Inför valet 2014 bad Reinfeldt svenskarna att ”öppna sina hjärtan” trots att reformutrymmet i statens budget begränsades, något Billström nu kritiserar:

-Jag hade inte formulerat mig på det viset. Det man måste rikta kritik mot är att vårt parti inte förmådde att ta den oro som fanns bland medborgarna på allvar. Och att man inte omsatte det i förslag som kunde vinna väljarnas förtroende.

Också Anders Borg ångrar den migrationspolitik som alliansregeringen förde. I Svt:s Min sanning kommenterade han förra veckan hur han ser på att Alliansen tillsammans med Miljöpartiet 2011 öppnade för fler anhöriginvandrare och för att låta barn till papperslösa gå i skolan:

– Det har ju visat sig bli väldigt kostsamt. Hade vi vetat att det skulle komma en miljon människor till Europa, då skulle man ju inte gått i den riktningen. Då skulle man ju redan tidigare tittat på hur man kunnat strama upp regelverken.

– Miljöpartiet har en extrem uppfattning i frågan som inte fungerar i praktiken. Då hade det varit bättre att göra upp med Socialdemokraterna.

– Vår första reaktion ska vara att hjälpa. Sedan finns det gränser för det. Vi klarar inte att ta emot så många människor som kom under 2015. Sverige ska göra vad vi kan. Men vi måste ha ordning runt våra gränser, vi måste klara av mottagandet och det måste fungera ute i kommunerna.

– Men det finns en gräns för hur mottagning kan fungera. Det måste man ha en realistisk syn på. Det medför väldigt stora kostnader, inte minst. Det måste vägas av som allting annat.

Borg vann stort förtroende som finansminister både i och utanför Sverige. Han ansågs kompetent, noggrann och trovärdig. Varför ingrep han inte medan han fortfarande satt i regeringen? Det fanns många varningstecken. Att volymen migranter avgör kostnaden för migrationen kan väl vem som helst förstå. Borgs ’sanning’ kan och bör diskuteras för den rimmar illa med verkligheten.

Hösten 2015 tog jag här under blogginlägget I fablernas värld upp att Sverige under alliansregeringen tillskrevs hög tillväxt och rentav Europas starkaste ekonomi. Syftet var att bevisa att Sverige utvecklades i rekordfart och att invandringen gynnade ekonomin. Detta var inte sant. Med facit i hand ser vi att BNP per capita växte med endast 0,3 % mellan 2006 och 2014.

Tino Sanandaji, docent i nationalekonomi, skrev på sin blogg:

”Sju år med negativ BNP-tillväxt saknar motstycke i svensk efterkrigstid. Det finns på samma sätt ingen åttaårsperiod med lägre BNP-tillväxt än åren 2006-2014. Det är ett fascinerande tecken i samtiden att Reinfeldt och Borg tilläts utmåla den sämsta perioden i mannaminne som någon sorts gyllene tillväxtepok. […] Anders Borg skämdes väl för att berätta att tillväxten i BNP per capita mellan 2006-2014 låg på föga imponerande 0.3%. Mätt från 2007 var tillväxten negativ.”

Nu försöker ledande moderater förminska allvaret i åratal av ’brunstämpling’ som resulterat i uppsägningar från arbeten och fackliga uppdrag, mobbning m m när man erkänner att ”kritiker blivit motarbetade eller utfrysta”. Men alliansregeringen och Miljöpartiet har en stor skuld till svenska folket. Det krävs betydligt mer än några enstaka erkännanden gjorda under galgen av några få ”politiska desertörer”.

Det sägs att EU-kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker sagt att ”vi politiker visst vet vad som behöver göras, det är bara det att vi inte vet hur vi ska bli omvalda när vi väl gjort det”.