”Alla som får avslag ska återvända hem”, deklarerar nu Löfven.

Just det och det är regeringens ansvar att säkerställa detta, men där har det brustit mycket länge nu. Redan 2011 kom alliansregeringen under Reinfeldts befäl överens med Miljöpartiet om att illegala invandrare skulle få tillgång till ”vård som inte kan anstå” och deras barn till gratis skola om de trots nekad asyl fortsatte att olagligt vistas i Sverige. Det innebar att man medvetet struntade i såväl de berörda myndigheternas som rättsväsendets beslut. Därmed våldförde man sig på själva grunden för demokratin.

Varför gick Kinberg Batra med på detta? Och hur kan hon och övriga moderater liksom ansvariga politiker i övriga partier som var aktiva och delaktiga i detta tro att de ska vinna vårt förtroende igen i valet 2018? Nu när vi ser hur det system som våra politiker ytterst är ansvariga för inte har fungerat men ändå fått fortleva måste det utkrävas ansvar. De ansvariga har passivt sett hur Migrationsverkets, Migrationsdomstolens och Migrationsöverdomstolen avgöranden blivit allt mer symboliska. Det innebär att det i praktiken blivit svårt att verkställa lagakraftvunna domar och beslut. Det vittnar om att politiken sedan många år haft en rättsvidrig syn på illegala invandrare, vilket underminerar legitimiteten i vår lagstiftning och förtroendet för den. Vilka signaler ger det t ex när illegala invandrare mer eller mindre uppmuntras att hålla sig undan polisen och belönas med gratisförmåner efter avvisningsbeslut?

Hur kan det betraktas omänskligt eller främlingsfientligt att kräva att lagar ska gälla och följas också när det gäller migration? Idag när man dagligen åberopar ”alla människors lika värde” borde man i konsekvensens namn kräva att oavsett vem det gäller ska gällande lagar följas. Det inger inget förtroende att som politiker införa reglerad invandring och samtidigt ge förmåner och rättigheter finansierade med våra skattepengar till dem som vägrar följa de beslut de delgivits. Det är kontraproduktivt. Har man inte asylskäl har man inte här att göra. Då ska man heller inte belönas med gratisförmåner när man vägrar att lämna Sverige.

En /o/ansvarig politiker som har en hel del på sitt samvete (om han har något) är Gustaf Fridolin, språkrör för Miljöpartiet. Han samarbetade tidigare med Charta 2008. Det är en islamistisk organisation som försvarat dömda terrorister. Mp är det parti som ivrigast bedrivit identitetspolitik och det parti som ihärdigast motsatt sig att personer som terroristen Rakhmat Akilov avvisas.  Deras linje har varit att de som fått avslag ska få stanna i Sverige och erbjudas välfärd. Men nu gör Fridolin plötsligt helt om och kräver att ”de som inte ska vara i Sverige ska bort”. Dessutom vill han sätta fotboja på dem som ska avvisas! Vilket formidabelt hyckleri, vilken opportunism och vilken grov underskattning av väljarnas omdöme!

Fridolin har också fortsatt att försvara sin nära vän Mehmet Kaplan, som under mindre smickrande former tvingades lämna sin ministerportfölj då hans samröre med en islamistisk organisation avslöjades. Dessbättre verkar Fridolins dåliga inflytande över Löfven och regeringen nu ha minskat. Hans dåliga omdöme har däremot ökat liksom hans fräckhet att vid varje tillfälle oavsett fråga utnyttja media för att visa hur handlingskraftig han är. Är det bara Fridolin eller har hela partiet nu över en natt övergett linjen att asylsökande som fått avslag ska få stanna i Sverige och erbjudas välfärd? Oavsett vilket har politikerföraktet klart förstärkts med hans senaste utspel, där han inför påsken offrar partiets tidigare politik på maktens altare.

Dessvärre finns det också islamistkramare inom socialdemokratin, t ex Ulf Bjereld, statsvetare, medlem i socialdemokraternas verkställande utskott och ordförande för Socialdemokrater för Tro och Solidaritet (f d Broderskapsrörelsen). Det är en av sidoorganisationerna som tydligast förespråkar  identitetspolitik och som vill ha en oreglerad migrationspolitik. Också Philip Botström,  ordförande för SSU, förespråkar identitetspolitik och en i praktiken oreglerad migrationspolitik.

Morgan Johansson, justitieminister (s), motarbetade under förra mandatperioden en motion av Staffan Danielsson, Centern, som gick ut på att regeringen skulle genomföra en utredning för att ta fram ett juridiskt regelverk för att motverka att svenska medborgare deltar i terroraktiviteter av olika slag. Regelverken skulle också omfatta påföljder när man återvänder till Sverige efter att ha medverkat i terrorkopplade aktiviteter. Morgan Johansson, arbetade aktivt för att avslå denna motion. Ifjol deklarerade han t o m att polisen borde prioritera andra brott vars uppklarandeprocent bara sjunker. Hans ansvar är därmed mycket tungt. Men nu är det plötsligt annat ljud i skällan. Nu har S-kongressen lagt fram en politik som Johansson tidigare motarbetade.

Krav på en stramare flyktingpolitik var också inhumant och fel ända tills socialdemokraterna själva bytte fot. Nu använder de plötsligt samma argument och ställningstaganden som Kent Ekeroth gjorde 2014. Men de vägrar fortfarande att tillåta SD (och V) delta i terrorismdiskussionerna de nu bjudit in övriga 6 partier till. Därmed har sossarna än en gång med råge passerat skamgränsen och visat att de är sossar men absolut inga demokrater. Gång på gång visar de sitt förakt för demokratins spelregler.

Företrädarna för både regeringen och Alliansen försöker nu desperat lansera sig själva som handlingskraftiga och redo att ta tag i de problem de varit med om att skapa. Men vem kan lita på politiker vars politik och åsikter svänger 180 grader flera gånger under en mandatperiod? Eller politiker som ’brunmålar’ andra partiers förslag för att något år senare själva kopiera förslagen och politiken och lägga fram dem som sina egna i ett desperat försök att säkra makten och försörjningen? Jag avslutar med bloggaren Fredrik Antonsson träffsäkra analys (http://iotakt.se/gyckel-bag-och-ordkonster/):

”De kan göra sina 180-gradersgirar – som Fridolin – här och nu. Men det är försent. En politiker som alltid framstår som efterklok efter att ha varit spritt språngande galen är ingen politiker man vill hålla i handen när det blåser upp nästa gång. Problemet för Sverige är att vi har ett gigantiskt överskott av den sortens politiker, i alla tänkbara kulörer. Sådana politiker som bara är bra på politiskt gyckel, båg och ordkonster. Sådana som Gustav Fridolin.”