För snart två veckor sedan sammanträdde Stockholm kommunfullmäktige i Stadshuset. Det var ett möte som fått mycket uppmärksamhet och gett upphov till många kommentarer och analyser. Videoklipp från nollåttornas känslosvallande och förnuftsbefriade möte har setts av många och inger inget större förtroende för dem som har det politiska ansvaret för huvudstaden.

Martin Westmon, Sverigedemokraterna, föreslog på mötet att en utredning ska tillsättas för att ta reda på vad flyktingmottagande och illegal invandring kostar kommunen. SD hävdar att detta utgör en stor utgift medan andra partier hävdar att det är lönsamt. Nu vill Westmon att man tar reda på fakta i frågan. En rimlig fråga i budgetsammanhang kan man tycka.

För att kunna budgetera för kostnader bör man veta vilka utgifter och inkomster man har. Hur skulle man annars kunna beräkna kostnaden för t ex skola, polis, socialbidrag m m? Men de styrande politikerna i Stockholm vill inte alls veta vilka utgifter staden kommer att ha. Det blev ytterst tydligt på deras senaste sammanträde i kommunfullmäktige, en pinsam uppvisning full av känslostyrda och hatfyllda angrepp på förslaget om att ta fram fakta och kunskap om verkligheten.

Mötet urartade i ett totalangrepp på SD. En socialdemokrat hävdade att det är ”vidrig människosyn” att vilja veta vad flyktingmottagandet kostar. En miljöpartist tog sig själv som exempel  på en person som invandrat till Sverige och nu berikar samhället på ”många fler sätt än SD kan tänka sig”. Han kryddade sitt anförande med ord som ”jävla” och ”skitsnack” för att övertyga övriga ledamöter. Och så sätter han händerna för sina öron och säger ”lalalalala”. Undrar på vilka sätt han, som är så totalt ointresserad av kostnader och intäkter för den stad han är med och styr, berikar samhället.

En ledamot för Fi ansåg att ingen ska behöva stå i talarstolen och försvara sin egen existens och påpekade att hon snart kommer att kosta samhället massor av pengar när hon föder barn. Hon påpekade också att det är många som ”tar tydligt avstånd från den här horribla synen på människor”. Fi har hittills inte gjort sig kända för att bry sig om vad något kostar så hennes inställning är ingen kioskvältare.

En f d SD:are, numera politisk vilde, begärde ordet för att informera om de forskare som räknat på vad invandring kostar. Dessa forskare har numera kommit fram till att invandringen är en kostnad. Detta fick en vänsterpartist att upprört påpeka att han borde skämmas. En ledamot fr Liberalerna undrade vad SD skulle använda alla nya siffror till. Varken han eller socialdemokraterna  var inte intresserade av att veta kostnaden och de ville inte heller att stockholmarna skulle få veta kostnaden. Är inte det märkligt när man diskuterar kommunens budget?

Per Ossmer, SD, påpekade att politik innebär att man tar upp kostnader och att man tvingas ställa grupper mot varandra. Han beklagade också att han tvingats stå ut med att bli kallad ”vidrig” och ”absurd” under debatten. Detta fick ovan nämnde miljöpartist att begära ordet igen och säga att ”Om man har en vidrig åsikt kommer man att få höra att man är vidrig”. Därmed vet vi hur han ser på kommunens budget; det är vidrigt att vilja veta vad något kostar i en kommun men inte att strunta i att informera skattebetalarna om hur deras pengar används. Även moderaterna var på hugget. En av deras ledamöter påpekade att hon struntar i vad det kostar när det gäller människor som är på flykt undan krig.

Sveriges huvudstad styrs uppenbarligen av folk som inte vill veta vilka kostnader staden har och av personer som håller för öronen och skriker ”lalalala” så fort det kommer på tal.

Tino Sanandaji, ekonom och författare, konstaterar att politikerna i Sverige blivit mer emotionella och kunskapsfientliga än väljarna. Han kommenterar uppvisningen i Stadshuset så här:

-Vanligt folk brukar inte reagera med raseriutbrott på förslag om kostnadsutredningar som Stockholms så kallade politiska elit gjorde.

–Vad händer om ett land får en korkad, emotionell elit?

-Klassisk politisk teori ställs på huvudet när det är de folkvalda som agerar som en oinformerad pöbel medan folket är mer faktaorienterat.

Reaktionerna bland en del av ledamöterna påminner om små barns sätt att reagera när de hör något de upplever jobbigt. Jag häpnar över att de politiskt ansvariga är så faktaresistenta och så snabba att komma med hatfulla kommentarer i den stad där det samtidigt arrangerades kärleksmanifestationer.

Sist men inte minst verkar det ytterst märkligt att man inte vill veta om invandringen är lönsam eller ej. Varför denna samlade faktaresistens hos den s k ’politiska eliten’? Vad är man rädd för? Varför väljer vi rädda, känslostyrda, inkompetenta och faktaresistenta personer att företräda oss politiskt?

Här hittar du ett klipp från ’känslosåsen’:

https://twitter.com/daccraft/status/857209100094099456