Stockholm stadsmissions direktor, Marika Markovits, tycks anse att ett politiskt ställningstagande är viktigare än 3 400 måltider till behövande. Hennes prioritet är t ex inte svenska fattigpensionärer. Hon prioriterar istället politiskt ställningstagande och värdegrund. Detta innebar att hon vägrade ta emot 85 000 kronor som SD ville donera till Stockholm stadsmission.  Enl Aftonbladet avvisade hon donationen och motiverade det så här:

-Som vi tidigare meddelat väljer vi, Stockholms Stadsmission, att avstå från gåvor/sponsring från företag och organisationer vars verksamhet eller målsättning strider mot Stockholms Stadsmissions människosyn.

Hur ser då stadsmissionens människosyn och ideologi ut? Varför väljer de att avstå från pengar som hade kunnat mätta fattiga pensionärer? Framgår det klart och tydligt av deras hemsida att donationer är välkomna om de kommer från ’godkända’ givare, d v s givare med rätt värdegrund och rätt människosyn? Eller var detta i själva verket Markovits personliga ställningstagande? Hon har hittills vägrat ställa upp på intervju. Innebär det att hon inte är villig att stå upp för sitt ställningstagande eller stadsmissionens människosyn?

Nu kan man ju undra hur stadsmissionen, eller deras ’godkänd’a donatorer, tillämpar detta med allas lika värde. TV4 Kalla Fakta avslöjade för ett par månader sedan att skolbarn på den islamiska friskolan Al-Azharskolan könssegregerades i skolbussen; pojkarna tvingades sitta fram och flickorna bak i bussen. (Nu föreslår regeringen f ö att könsuppdelning i skolan ska förbjudas). Av stadsmissionens egen årsredovisning för 2015 framgår att en av deras finansiärer var Al-Azharstiftelsen. Enl Al-Azharskolans hemsida var de ”officiellt Stockholms Stadsmissions vänföretag under 2016”. Årsredovisningen för 2015 visar också att H&M, som 2014 anklagats för omänskliga arbetsvillkor i bl a Kambodja, var en av stadsmissionens donatorer.  Markovits har tydligen ansett människosynen hos dessa två donatorer förenlig med sin egen och stadsmissionens.

Detta är ett mycket intressant ämne. Var dras gränsen? Vem ska få donera pengar, kläder, föremål etc och hur säkerställer stadsmissionen att donationerna inte kommer från givare med ’fel’ människosyn och politisk ideologi? Om stadsmissionens verksamhet är att samla in pengar och andra donationer till behövande är det anmärkningsvärt att man låter det personliga gillandet eller ogillandet avgöra vilka givare som ska godkännas. Pengar luktar som bekant inte och hungriga fattigpensionärer kan inte unna sig lyxen att vägra ta emot mat från ’fel’ givare. Behöver jag tillägga att Marlena Ernman snabbt var ute på twitter och lovordade ”stadsmissionens civilkurage och ryggrad”? Men varken Markovits (med en årslön på 1 022 000 kronor år 2015) eller Ernman torde sakna pengar till mat.

På stadsmissionens hemsida skriver man följande om sin människosyn:

-Det handlar om att ingen människa är bara det du ser. Alla människor har rätt att bli att bemötta med öppenhet, nyfikenhet och lyhördhet och kan och ska ges chans att fatta beslut och ta ansvar för sitt eget liv. Människor är lika värda oavsett förutsättningar och livssituation och har rätt att finnas i ett sammanhang.

Hur kan då människor som vill hjälpa de mest utsatta anklagas för att ha fel människosyn och fel värdegrund eller inte vara värda att få donera pengar till stadsmissionen? Och vem av de mest utsatta skulle bry sig om vem som donerat pengarna? Jag kan faktiskt förstå att Markovits vägrar att ställa upp på en intervju. Hur skulle hon kunna förklara sin inkonsekventa och märkliga tolkning av stadsmissionens människosyn och avgrunden mellan stadsmissionens retorik och dess praktik?