I mitt blogginlägg Regering med funktionshinder (26/7) skrev jag följande:

I juni godtog Ågren ett strafföreläggande på 70 000 för sitt lagbrott. Det är minst sagt anmärkningsvärt. Varför valde åklagaren att lösa den uppkomna situationen för ett så allvarligt brott utan rättegång?  Vilken skada Ågrens agerande gett upphov kan ingen inklusive åklagaren idag säga. Så varför beslöt åklagaren att låta ett lagbrott som riskerar landets säkerhet stanna vid ett strafföreläggande? Det måste media borra djupare i /http://blogg.vk.se/asasuh/2017/07/26/regering-med-funktionshinder/  :

”I brott där det finns ett stort allmänintresse bör åklagaren alltid väcka åtal”, anser Mårten Schultz, professor i civilrätt vid Stockholms universitet. Nu har media börjat ifrågasätta varför den ansvariga kammaråklagaren Ewamari Häggkvist vid riksenheten för säkerhetsmål helt på egen hand fattade beslut om strafföreläggande.

Åklagaren uppger att hon ”jämförde med skadegörelse som har motsvarande straffskala”. Brottet rubricerades som ”vårdslöshet med hemlig uppgift”, men Ågren åtalades aldrig för detta brott. Eftersom hon erkände fick hon i ’skymundan’ ett strafföreläggande med böter av åklagare. Det gällde att till varje pris undvika en offentlig rättslig prövning som kunde ha gett allmänheten och media besvärande insikter om ledningens inkompetens och verksamhetens brister. Det hade försvårat för ’emliga armén’, Anna Johansson och Anders Ygeman, att hålla händelsen hemlig.

Varför valde åklagaren att så lättvindigt och mot praxis ge den sparkade generaldirektören ett strafföreläggande, som bara är till för lindriga brott som snatteri och fortkörning? Ågrens lagbrott orsakade ett säkerhetsläckage som kan vara i klass med det Stig Bergling orsakade. Han fick livstids fängelse för det. Vem medverkade till att det bara blev ett strafföreläggande? Kan regeringen ha haft ett finger med i spelet? Trots att Ågren visste att hon bröt mot lagen slog åklagaren fast att ”brottet begåtts utan uppsåt”. Att Ågren slapp undan med ett strafföreläggande och böter innebar att en uppmärksammad rättegång i domstol, med all den uppmärksamhet det skulle ha gett, kunde undvikas.

Det mest sannolika är att Löfven visste om vad som skett, men att han och regeringen hoppades att informationen aldrig skulle komma till allmänhetens och oppositionens kännedom. Detta måste därför utredas vidare. Dessutom bör hela Transportsstyrelsen åtalas. De har erkänt att de har varit ”naiva” och ”gjort avsteg” från lagstiftningen ifråga om säkerhet, personuppgifter och sekretess. Det är fullständigt oacceptabelt att rättsväsendet särbehandlar makthavare på detta vis. Allas lika värde inför lagen gäller uppenbarligen inte dem. Hur länge ska verklighetens folk acceptera detta?

Under galgen och sent omsider har ministrar och tjänstemän på regeringskansliet nu erkänt att de tidigt känt till riskerna med Transportstyrelsens ’outsourcing’. Under nästan två år mörkade regeringen avsiktligt det inträffade för riksdagen och svenska folket. Strafföreläggandet blev känt först i början av juli när Svt och DN avslöjade det. Först då tvingades regeringen med Löfven i spetsen erkänna vad som hänt, trots att alla gjort vad de skulle. Skulle vi ha fått veta något alls utan medias avslöjanden?

Allt talar för att regeringen medvetet fört riksdagen och svenska folket bakom ryggen när det gäller IT-haveriet. Ohederligt och fullständigt oacceptabelt! Misstroendevotum borde därför riktas mot statsministern. Nu är det upp till vårt rättssystem och hela demokratin att bevisa att man klarar av att stå upp i denna fråga. Likaså måste oppositionen visa att de sätter landet och demokratin före makten och de egna partierna.