Just nu pågår en intern strid inom de nya/re/ moderaterna om Anna Kinberg Batras vara eller inte vara. 11 länsförbund har hittills meddelat att de inte längre har förtroende för henne som partiledare. I veckan rapporterade DN och Ipsos att bara var tredje av de kvarvarande moderatväljarna vill se sin nuvarande partiledare som statsminister efter valet 2018. I samma undersökning säger bara 6% av väljarna totalt att dagens moderatledare är den man vill se som statsminister. En oppositionsledare som inte vill ta makten när tillfälle ges blir ingen valvinnare.

Kinberg Batra var inte partiets val när partiet skulle välja en ny partiledare efter 2014. Hon var visserligen moderaternas gruppledare i riksdagen, men framför allt var hon Reinfeldts kronprinsessa och utsedda tronföljare. Det fanns konkurrenter om partiledarpositionen men de släpptes inte fram och AKB valdes utan intern debatt. Detta stärker knappast hennes position idag.

Man behöver inte vara psykolog för att inse att hon är obekväm och fungerar dåligt som partiledare. Hon verkar heller inte ’brinna’ för något. Dessutom är hon ingen företrädare för ’vanligt folk’ på det sätt som Gösta Bohman var och når därför inte fram till dem. Hjälper det då att byta ut Anna Kinberg Batra? Det är tveksamt.  Det hjälper kanske inte ens att byta ut hela partiledningen, som till stor del består av ’insuttna’ karriärpolitiker. Det är heller inte lätt att föra ut en politik som inte finns, speciellt för en partiledare som inte ens har det egna partiets fulla stöd och förtroende.

För att bli trovärdiga och återfå väljarnas förtroende måste moderaterna erkänna att uppgörelsen med miljöpartiet 2011 om att öppna hjärtan och gränser var kvalificerad galenskap och förödande för Sverige. Det räcker inte att partiet numera säger sig ha svängt 180 grader ifråga om öppna gränser. Det krävs mer för att de ska återfå väljarnas förtroende; moderaterna måste gå ut och be svenska folket om ursäkt för allt som deras migrationsuppgörelse med Mp har orsakat landet. De måste tydligt ta avstånd från Reinfeldts draksådd. Vidare måste de visa att de har en klar och tydlig ideologi och att de klarar av att balansera mellan den liberalism och den konservatism som trängs i partiet.

Den senaste månaden har inte visat på någon större tydlighet från partiet. AKB gick ut tillsammans med övriga allianspartier och riktade misstroende mot 3 socialdemokratiska ministrar med anledning av IT-haveriet; Ygeman, Johansson och Hultqvist. Äntligen ett tydligt och välkommet initiativ från den annars så bleka och kraftlösa oppositionen! Problemet var bara att allianspartierna ganska snart meddelade att misstroendet mot Hultqvist får vänta tills riksdagen öppnar i september. Det väckte misstankar om tveksamhet, splittring och förvirring. Förra veckan gjorde moderaterna och centern  upp med regeringen om försvaret.  Så går moderaterna denna vecka plötsligt ut och presenterar en annan försvarspolitik. Det lämnar en hel del övrigt att önska ifråga om tydlighet.

Ingen av dem som kräver AKB:s avgång har några förslag på vem som skulle kunna efterträda henne. Det är typiskt för politik; att säga att man är intresserad av en politisk topposition innebär ofta  politiskt självmord. Alla de som jobbade nära Reinfeldt torde dock få vissa problem med att kunna vinna tillbaka förlorade väljare. Det är helt enkelt inte trovärdigt att ha gått ’all in’ i Reinfeldts öppna hjärtan-politik och nu gått ’all out’ ur den politiken när partiet gjort en 180 graders U-sväng i migrationsfrågan. Detta borde diskvalificera t ex Kristersson och Svantesson oavsett vad partimedlemmarna anser.

De som skulle kunna locka tillbaka väljare är personer som Finn Bengtsson, som visat både ryggrad och styrka och haft kurage att stå upp när partipiskan vinit. Det är det som lockar väljare. Han har nog betydligt större förtroende utanför partiet än inom partiet. Den mobbning han utsattes för av partikamrater, t ex för att han kraftfullt kritiserade Decemberöverenskommelsen, har resulterat i att han inte ställer upp i nästa val. Han tillhör det fåtal riksdagsledamöter som inte behöver politiken för sin försörjning; han är överläkare och professor vid Linköpings universitetssjukhus.

Politiken behöver mer än någonsin personer med rätt personlighet, stor kompetens, bra egenskaper livserfarenhet och civilkurage. Tyvärr lockar politiken inte så många personer av den kalibern. Kvar blir främst personer som ser politiken som ett tryggt och välbetalt tillsvidarejobb. Resultatet blir att enfalden vinner över mångfalden.

Det är nog dags för politiken i allmänhet att genomgå ett riktigt reningsbad. Förr var eliten mer upplyst än den breda massan, men idag kan man bli en ledande politiker utan en kvalificerad utbildning eller yrkeserfarenhet utanför politiken. Det fungerar inte i en tid när många medborgare är högutbildade och dessutom har tillgång till en outsinlig källa av kunskap. Den politiska elitens förakt för väljare som ”tycker fel” och inte låter sig styras av värdegrunden urholkar elitens förtroendekapital. Varför ska vi rösta på ledare som ser ner på oss, inte sällan kan mindre än många av oss väljare kan och som bara är ute efter våra röster vart fjärde år?