För några år sedan räknade tjänstemän på Socialdepartementet ut att 46 miljarder kronor satsades av den förra socialdemokratiska regeringen på vården för att förbättra tillgängligheten. Trots alla dessa miljarder hade svensk vård usla väntetider i ett internationellt perspektiv.

Så kom Alliansen och socialminister Göran Hägglund satsade bara 1 miljard per år för att radikalt förbättra de resultat sossarnas 46 miljarder misslyckats med. Alliansens ’kömiljard’ uppmuntrade landstingen att ta emot fler patienter och belönade dem som klarade av att behandla patienterna inom utsatt tid. Socialstyrelsen konstaterade att ’kömiljarden’ hade haft ”en tydlig inverkan på förutsättningarna för ett effektivt tillgänglighetsarbete”. Så fort den rödgröna regeringen fick chansen skrotade den ’kömiljarden’ och återinförde miljardrullningen.

Socialdemokraterna lovade också inför valet 2014 att korta köerna till vården, men verkligheten visar att köerna istället nästan fördubblats. Det har ingalunda hindrat den rödgröna regeringen att gång på gång hävda att ”svensk sjukvård är i världsklass”. Löfven har just inlett en turné med målet att sossarna ska uppfattas som det trovärdigaste ”sjukvårdspartiet”. På Akademiska sjukhuset i Uppsala inledde han med: ”Sjukvården kommer att ha en central del i det mest omfattande trygghetsprogrammet i modern tid i Sverige”. Löfven lockar nu väljarna med hela 14 000 nya vårdanställda till den sjukvård som redan är i ”världsklass”. Bygger hans löfte på en noggrann konsekvensanalys eller är det vanlig signal- och överbudspolitik inför valet? Att sätta upp ett mål om mer personal räcker inte om man saknar en tydlig bild av hur målet ska uppnås.

Health Consumer Powerhouse konstaterar i en rapport som jämför europeiska offentliga sjukvårdssystem, Euro Health Consumer Index 2017, att svensk vård utmärker sig inte bara genom långa väntetider. Vi är dessvärre också ett av de sämsta länderna ifråga om vårdens kostnadseffektivitet. Höga kostnader rimmar illa med långa köer konstaterar rapporten. I ett europeiskt perspektiv ligger vi däremot väl till ifråga om personaltäthet; Sverige har långt fler läkare och sjuksköterskor per invånare än snittet i OECD-länderna. Antalet möten mellan patient och läkare sjunker dock år efter år. Enligt en artikel av Jan Lindsten i Borås Tidning (25/2) går bara 18 procent av sjukhusläkarens arbetstid till direkta patientmöten och primärvårdsläkaren ägnar bara 47 procent av sin arbetstid till patientmöten.

Sossarnas svar på välfärdens bekymmer tycks oftast vara ”mer personal”. Löfven har ingen uppfattning om var i vården dessa 14 000 nya tjänster behövs, men han tror att satsningen ”kostar ungefär 10 miljarder”. Dessa miljarder ska tas från oss skattebetalare, som får kämpa hårt för att få tillgång till ”en sjukvård i världsklass”, med en fantastisk sjukvårdspersonal men allt sämre tillgänglighet och kostnadseffektivitet samt pengar som går till hyrläkare istället för till bättre löner och villkor för sköterskor och annan vårdpersonal.

Vårdförbundets kritik mot Löfvens ’valfläsk’ lät inte vänta på sig. Förbundet menar att det inte räcker med att lova fler anställningar om människor inte söker sig till sjukvården för att arbeta. Man behöver också titta på arbetstider, löner och arbetsmiljö. Inte minst har utvecklingen med hot och våld mot vårdpersonal på akutmottagningar försämrat arbetsmiljön. Hur påverkar arbetsmiljön och stressen patientsäkerheten?

Sköterskorna säger upp sig och de som stannar kvar knäar under stressen och extrapassen. Idag har vårdanställda fler arbetsgivare att välja mellan, vilket innebär att landstingen fått svårare att rekrytera och behålla kompetent personal. En följd av detta är att vårdavdelningar står tomma i brist på sjuksköterskor och undersökningar, provtagningar och operationer ställs in p g a brist på specialistpersonal. Onödiga kostnader och långa köer ger onödigt lidande. Högre löner, större möjlighet att styra över sin arbetssituation och en rimligare arbetsbelastning i förhållande till arbetstid skulle nog kunna locka tillbaka en del av den personal som slutat.

Fler anställda är dock inte vårdens enda stora problem. Sverige har redan långt fler läkare och sjuksköterskor per invånare än snittet i OECD-länderna. Varför sjunker antalet möten mellan patient och läkare år efter år? Varför går bara 18 procent av sjukhusläkarens arbetstid till direkta patientmöten och varför ägnar primärvårdsläkaren knappt häften av sin arbetstid till patientmöten?  Varför tillhör Sverige de sämsta länderna då det gäller vårdens kostnadseffektivitet? Hur kan man höja kostnadseffektiviteten? Hur kan man få vårdpersonal att jobba kvar? Hur stor är frånvaron bland de anställda? Kan man anställa fler inom administration för att avlasta? Hur minskar man väntetiderna/hur ökar man tillgängligheten? Hur kan man uppfylla vårdgarantin? Hur kan man förändra en organisation som inte fungerar optimalt? De ansvariga måste nu analysera orsakerna till dagens problem istället för att åtgärda verkan av problemen genom att ösa in mer pengar.

Vi lever allt längre idag och en allt äldre befolkning lär innebära ökat tryck på sjukvården framöver. Också den stora och snabba befolkningsökningen kommer att öka trycket på sjukvården. Dessvärre riskerar bristerna i längden att undergräva medborgarnas stöd för den gemensamma finansieringen av vården. Det är länge sedan automatiken mellan hög skatt och förstklassig välfärd försvann. Har man arbetat och betalat hög skatt till välfärden hela sitt liv, förväntar man sig också en trygg ålderdom och rätt hjälp i tid när man behöver det. Det är varken rimligt eller anständigt att samhällskontraktet sviker när man gjort sin plikt och behöver kräva sin rätt. Sådana ensidiga avtal är ”fullständigt oacceptabla”.

Vården skulle sannolikt fungera mycket bättre och effektivare om den befriades från alla aktiva och f d politiker som styrs av politiska agendor och begränsas av bristande kompetens inom vårdområdet. Se bara på vad som hänt med Nya Karolinska Sjukhuset! Vilket skräckexempel! För att inte tala om Repalus utredning om vinster i välfärden! Nej, befria vården från klåfingriga politiker och låt istället professionen med sin erfarenhet och kompetens ta hand om vården! Politiken ska besluta om de mål och medel vården ska ha, d v s vad vården ska göra, eller inte göra, och professionen ska besluta om hur målen ska uppnås och pengarna användas. Vi behöver inte mer politiskt ”käbbel” om vem som bär skulden till dagens situation. Nu behöver vi en ordentlig och seriös analys av hur det kunde gå så snett trots alla miljarder. Varför har vår välfärd gjort en sådan ’felfärd’?